Lokal och traditionell kunskap

Kunskap om att förhålla sig till, använda, och bruka naturen hållbart finns ofta hos människor som tillhör lokalsamhällen eller urfolk. I Sverige kan det handla om fäbodbrukare, skärgårdsbönder och samer.

Det handlar om en folkligt erfarenhetsbaserad kunskap som förs vidare från generation till generation genom praktiskt brukande av naturen. På engelska används ibland termen Indiginous and Local Knowledge, IKL.

I det moderna samhället bryts ofta denna kun­skapsöverföring.  

Den lokala och traditionella kunskapen kan:

• bidra till nygamla innovationer för att skapa ett hållbart samhälle
• främja lokala produkter viktiga för landsbygdsutveckling 
• bevara traditionell markanvändning
• gynna både biologisk mångfald och en långsiktig ekonomisk utveckling.

Värdet av lokal och traditionell kunskap finns inskrivet i FN:s konvention om biologisk mångfald, CBD. 

Som en av parterna till konventionen har Sverige åtaganden inom området, och SLU Centrum för biologisk mångfald har länge forskat inom området.

Exempel på kopplingen till biologisk mångfald

Fäbodbruk

Husdjurens bete i skogsmarker har genom de senaste århundradena bidragit till en mångfald av arter i Skandinavien. Än idag kan skogar där det förut bedrivits fäbodbruk fortfarande bära på spår av detta.

Betandet gör att biomassa och näringsämnen förs bort, och trampet av djurfötter stör mar­ken mekaniskt. Det leder till låg vegetation, att konkurrensstarka arter hålls tillbaka, och att förnatjockleken be­gränsas. På så sätt blir småväxta och kortlivade kärlväxter vanligare, och därmed blir den totala artrikedomen bland växterna högre. Som en följd ger det också fler resurser till insekter som lever av pollen och nektar, och andra djur som i sin tur lever av insekterna.

Under flera hundra år var fäboddrift en viktig del av jordbruket i Skandinavien, och det hade sin storhetstid under 1800-talet.

I mellersta och norra Sverige samt i en stor del av Norge var bete och fodertäkt på utmarken (markerna utanför byn och de åkrar där man sådde och skördade säd etc) en nödvändighet, men samtidigt också ett sätt att skapa förutsättningar för en långsiktig och god försörjning. Genom att både utnyttja bete i närheten av hemgården och det som växer längre bort, ofta på högre höjd, så skapas ett effektivare nyttjande av växtligheten.

Det är bara genom ett bibehållet fäbod- och utmarksbruk som det är möjligt att bevara den biologiska mångfalden och de hävdgynnade naturtyperna i skogen och på fjället. 

Renskötsel

De skandinaviska fjällen utgör ett kulturlandskap där ett renbete bevarar både natur- och kulturvärden. Renbetet har under en lång tid påverkat landskapet och den biologiska mångfalden. Bland annat kan det i arkeologiska studier beläggas att det fjällandskap som i många ögon betraktats som öde och orört, tvärtom är ett naturligt men samtidigt människopåverkat kulturlandskap.

Under 1990-talet uppstod en debatt om vegetationsförstörelse och erosion i fjällen och renbetet lyftes fram som en företeelse som påverkar fjällvärlden negativt. Det visade sig sedan att forskningen tvärt om kunnat visa på att renbete snarare har positiva effekter på fjällvegetationen.

Genom att begränsa renbetets omfattning riskerar det uppstå förluster inte bara i biologisk mångfald utan även i fjällens biologiska kulturarv. För några av de mer exklusiva biotoperna såsom grässtäpp och rikkärr så är ett bibehållet, och i vissa fall ökat, renbetestryck en förutsättning för att bevara, utveckla och hållbart nyttja fjällens biologiska mångfald.