Värt att veta: Hönan och de-extinction

• Föreläsningenn är på engelska.
• Lunch serveras från 11.45
• Antalet platser i studion är begränsat. Först till kvarn gäller.

I och med framväxten av tekniker för att återuppliva utdöda arter (så kallad ”de-extinction”) har vetenskapen börjat genomföra några av de mest extrema fysiska förändringarna på genomnivå hittills – något som verkligen har fångat allmänhetens fantasi. Oftast (om än inte uteslutande) går tekniken bakom dessa initiativ ut på att man utgår från den utdöda artens närmaste nu levande släkting och sedan förändrar dess utseende och beteende så att de i största möjliga mån liknar den utdöda artens.

Beroende på hur stora skillnaderna är mellan den nu levande och den utdöda arten kan detta innebära betydande förändringar – inte bara av morfologisk utan även av fysiologisk och beteendemässig karaktär. Ett exempel är den utdöda vandringsduvan, vars närmaste nu levande släkting är bandstjärtduvan. I detta fall handlar återupplivandet om vissa morfologiska drag (längre stjärt och ett skimrande rosa bröstparti), men också om stora skillnader i beteende (vandringsduvan häckade i stora kolonier och levde i enorma flockar om hundratusentals fåglar). Att åstadkomma så omfattande fenotypiska förändringar är ingen enkel uppgift, och det väcker frågan om det ens är möjligt att genom transgen omprogrammering av genomet framkalla sådana förändringar i tillräcklig omfattning.

Huvudproblemet är att man i praktiken bara kan förändra ett relativt litet antal regioner – så vilka bör väljas ut? För att pröva genomförbarheten i detta har Dominic Wright och hans team inlett ett projekt där de ska försöka omvandla en tamhöna till en vildhöna, med hjälp av en metod som liknar den som används vid återupplivning av utdöda arter.

Dominic Wright är professor vid institutionen för husdjurens biovetenskaper.