Föreläsningar med SLU:s seniora miljöanalysspecialister

I senaste webbsändningen delade Mattias Lundblad med sig av arbetet med miljöövervakning av skog och mark för internationell klimatrapportering.

• Du hittar den senaste webbsändningen här.

Mer information om tidigare föreläsare och korta sammanfattningar hittar du nedan.

Mattias Lundblad: Miljöövervakning av skog och mark för internationella åtaganden inom klimatområdet

Föreläsare: Mattias Lundblad, forskare på institutionen för mark och miljö, SLU.

Moderator: Anna Gårdmark, professor vid institutionen för akvatiska resurser, SLU.

Sammanfattning

SLU:s inventering av växthusgaser fyller en viktig roll för uppföljning av klimatstrategier och avtal. Långsiktig miljöövervakning är väsentlig för att uppfylla nationella miljömål och internationella krav på rapportering. Kontinuerlig utveckling av metoder genom forskning behövs för att fånga samhällets ständigt förändrade behov och krav. Mattias Lundblad berättar i sin föreläsning om arbetet bakom klimatrapporteringen för skog och mark och utvecklingen framåt.

SLU sammanställer Sveriges rapportering av utsläpp och upptag av växthusgaser från markanvändning och skogsbruk (LULUCF-sektorn) till FN:s klimatkonvention (UNFCCC) och EU.

Rapporteringen används för att följa upp utsläppsutvecklingen från markanvändning och skogsbruk gentemot de reduktionsåtaganden länderna åtagit sig under FN:s globala Parisavtal. Fördelningen av EU:s åtagande inom Parisavtalet och rapporteringskraven för EU:s medlemsländer regleras i ett antal EU-förordningar.

I rapporteringen av LULUCF-sektorn ingår förändringar i markens och skogens kolförråd och utsläpp av andra växthusgaser från all brukad mark i Sverige, motsvarande 74 procent av den svenska land- och sötvattensarealen. De viktigaste underlagen för beräkning av utsläpp och upptag kommer från SLU:s miljöövervakning av skog och mark (SLU Riksskogstaxeringen, Markinventeringen samt Mark- och grödoinventeringen).

Skog och mark tar naturligt både upp och avger växthusgaser, som när koldioxid tas upp i samband med fotosyntesen och avges vid naturlig nedbrytning eller genom att skog avverkas. Generellt tar svensk skog och mark totalt sett upp mer kol från atmosfären än vad som avges. Det innebär att kolförrådet ökar i skog och mark, ett nettoupptag.

Den senaste rapporten visar att störst nettoupptag av kol sker i levande trädbiomassa och mineraljord på skogsmark, men även genom lagring av kol i långlivade träprodukter. Störst nettoutsläpp av kol till atmosfären kommer från dränerad torvmark på skogsmark eller jordbruksmark. Utsläpp förekommer även när skogsmark och jordbruksmark exploateras och det kol som finns inbundet i biomassa och mark frigörs.

Underlagen från SLU Riksskogstaxeringen och Markinventeringen har tillsammans med olika rumsliga underlag använts för att ta fram kartor över kolförråd och kolförrådsförändringar. Sådana underlag kan vara användbara för att beräkna effekten på kolbalansen av exploatering eller när man vill identifiera områden för åtgärder för att bevara eller öka kolförråden.

Holger Dettki: E -infrastrukturen avgörande för framgångsrik fjärrövervakning av vilda djur

Föreläsare: Holger Dettki, forskare vid SLU Artdatabanken samt institutionen för vilt, fisk och miljö.

Moderator: Pernilla Christensen, miljöanalysspecialist vid institutionen för skoglig resurshushållning.

Inspelning av Holger Dettkis föreläsning.

Sammanfattning

Fjärrövervakning av djur med sensorer – på engelska kallat biologging - handlar om att sätta olika typer av sensorer på djur för att studera deras beteende eller fysiologi på avstånd. Området har utvecklats snabbt i och med att sensorer blivit mindre, billigare och att tekniken för dataöverföring har förbättrats. Denna utveckling har gjort att mängden data ökat exponentiellt, vilket ger möjligheter för storskaliga dataanalyser – big data. Samtidigt ställer sådana dataanalyser höga krav på datahanteringen.

En förutsättning vid storskaliga dataanalyser är att data både är åtkomliga och möjliga att samköra med andra datamängder. Ofta har det dock visat sig vara en stor utmaning att ladda ned och samköra olikartade datamängder lokalt. En viktig väg framåt för miljöanalysen av djur är därför att arbeta för en standardiserad datahantering och effektiv delning av biosensordata. För att uppnå det behövs överenskommelser om datastandarder, nya lösningar och att existerande internationella system för datahantering och datadelning kommunicerar med varandra.

Data från biologging används även inom biodiversitetsforskningen. Därför finns behov av att koppla samman biologging-infrastrukturer och internationella biodiversitets-infrastrukturer, vilket bland annat görs inom Global Biodiversity Information Facility (GBIF).

Under föreläsningen resonerar Holger Dettki kring krav, problem, potentiella fallgropar och möjliga lösningar för att skapa en framgångsrik e-infrastruktur för biologging inom djurekologi kommande årtionde. Exemplen baseras på e-infrastrukturen Wireless Remote Animal Monitoring (WRAM), som finns vid SLU. Holger Dettki kommer också att beskriva hur WRAM kopplar sina data med initiativet Svensk biodiversitetsdatainfrastruktur (SBDI), där SLU är en viktig partner.

Stefan Palm: DNA som verktyg för hållbar användning och bevarande av fiskbestånd

Föreläsare: Stefan Palm, forskare vid institutionen för akvatiska resurser.

Moderator: Anna Gårdmark, professor vid institutionen för akvatiska resurser.

Inspelning av Stefan Palms föreläsning.

Sammanfattning

Populationsgenetiska analyser av fisk och skaldjur håller på att bli en alltmer etablerad metod inom SLU:s miljöanalys, med stor framtida potential för bevarandearbete och resursförvaltning. Studier av DNA-variation kan till exempel visa hur arter är uppdelade i genetiskt avgränsade populationer. Det går även att studera hur mänskliga aktiviteter, till exempel utsättningar, påverkar genetisk mångfald.

Flera nationella miljökvalitetsmål och internationella konventioner nämner betydelsen av att bevara tillräcklig genetisk variation inom och mellan lokala djur- och växtpopulationer. Hittills används dock populationsgenetiska analyser sällan för löpande miljöövervakning. Vid SLU:s sötvattenslaboratorium har genetiska studier av fisk och kräftor genomförts sedan slutet av 1990-talet, i syfte att stödja en hållbar resursförvaltning.

En arts genetiska struktur kan variera från extremfallet med en enda genetiskt homogen population (till exempel ål) till många genetiskt distinkta populationer utan tydlig koppling till geografiskt avstånd (till exempel fisk och kräftor i isolerade sjöar och vattensystem).

Det är centralt att fiskeförvaltning och beståndsanalyser tar hänsyn till den aktuella artens genetiska populationsstruktur. Annars kan missvisande slutsatser dras och exempelvis överfiske bli följden. I många fall saknas dock grundläggande genetisk kunskap.

I sin presentation ger Stefan Palm några exempel där DNA-undersökningar har svarat på hur akvatiska arter kan bevaras och förvaltas hållbart.

Där fångster består av individer från flera populationer - så kallat blandbeståndsfiske - kan DNA-analyser användas för att statistiskt uppskatta andelen individer från olika (genetiskt distinkta) populationer. Utifrån denna kunskap kan fisket regleras i tid och rum för att skydda svagare bestånd. Laxfisket längs Norrlandskusten är ett exempel där sådant arbete inletts.

Ett annat praktiskt användningsområde för DNA-analyser är utvärderingar av utsättningar. Det kan handla om utplantering av gösungar för att gynna lokalt sportfiske i sjöar eller på kusten. Ett annat exempel är utsättning av odlad lax- och öringsmolt som kompensation för minskad naturlig produktion i älvar utbyggda för vattenkraft.

Presentationen avslutas med en framåtblick. En snabb metodutveckling ger bland annat nya möjligheter till detaljerade DNA-kartläggningar, vilket kan gynna miljöanalysarbetet för vissa arter. Att kombinera genetiska data med annan biologisk information, exempelvis kemiska analyser, bedöms också ha stor framtida potential.

Stefan Larsson: Hur många fiskar finns i havet? Beståndsanalys av kustfisk till grund för hållbar förvaltning

Föreläsare: Stefan Larsson, miljöanalysspecialist vid institutionen för akvatiska resurser.

Moderator: Anna Gårdmark, professor vid institutionen för akvatiska resurser.

Inspelning av Stefan Larssons föreläsning.

Sammanfattning

Starka fiskbestånden längs Sveriges kust och hav är viktiga naturresurser för samhället, inte minst via kommersiellt fiske och fritidsfiske. Fiskbestånden ger oss dock inte bara mat på bordet och rekreation i form av fisketurer i naturen.

Att bestånden har god status är också av stor betydelse för viktiga funktioner i kustens och havens ekosystem. Om fiskbestånden inte nyttjas hållbart får det inte bara effekter på de enskilda beståndens utan kan också medföra negativa effekter på ekosystemnivå. Det är därför viktigt att fortlöpande analysera hur fiskbestånden mår, både för att kunna genomföra åtgärder om deras status är dålig men också för att bedöma hur mycket vi kan nyttja fiskresurserna på ett långsiktigt hållbart sätt.

Institutionen för akvatiska resurser genomför årligen beståndsanalyser för alla fiskade arter längs Sveriges kust, i haven och de fem största sjöarna. Ett centralt syfte med dessa analyser är att kunna bedöma hur stora bestånden av fisk är, bedömningar som sedan används som underlag i förvaltningen. För dessa analyser samlar vi in data från fiskets fångster och från provfisken i egen regi. Där insamlad data tillåter medverkar SLU i att skatta hur stora bestånden är och hur stort fisket kan tillåtas vara, utan att påverka bestånden negativt över tid.

För bestånd där inte lika mycket data finns gör SLU istället biologiska bedömningar över beståndens status. Ett exempel på rådande databrist utgörs av att uppgifter om fritidsfisket fångster ofta är knapphändiga. Trots att skattningarna är behäftade med stor osäkerhet är det dock tydligt att fritidsfisket fångar mycket mer än vad yrkesfisket gör för flera av de kustnära fiskarterna, som till exempel abborre och gädda.

I presentationen ger Stefan Larsson två exempel på hur fritidsfisket å ena sidan kan nyttjas för att samla in data om fiskbestånden och å andra sidan kan studeras för att bedöma hur stor effekten av fritidsfiskets fångster är på bestånden.

Vissa arter, som till exempel gäddan, är svår att övervaka med traditionella provfiskemetoder. Detta då gäddan sällan rör sig över större områden och där med är svår att fånga med provfiskenät. Däremot är gäddan en populär fisk i fritidsfisket, varför goda möjligheter finns att göra beståndsanalyser till del baserat på fritidsfiskets fångstuppgifter.

Det är i det närmaste okänt hur många som pimpelfiskar efter kusten och likaså hur mycket fisk pimpelfiskarna fångar. Genom att kombinera fältbesök och intervjuer med flygfotografering finns dock nu ny information om detta fiske, vilken kan förbättra beståndsanalyserna för bland annat kustsiken.

I slutet av presentation ger Stefan kort framåtblick kring brister och utvecklingsmöjligheter i dagens datainsamling och beståndsanalys samt förslag på hur förvaltningen av fisk längs kust och i hav skulle kunna förbättras.

Jonas Fridman: Kan officiell statistik från SLU Riksskogstaxeringen fungera som en gemensam grund i skogsdebatten?

Föreläsare: Jonas Fridman, forskningsledare vid institutionen för skoglig resurshushållning.

Moderator: Hans Petersson, forskare vid institutionen för skoglig resurshushållning.

Inspelning av föreläsningen.

Sammanfattning

Råvaror från skogen har alltid varit och är fortfarande viktiga resurser för människans välfärd. Redan år 1558 stadgar Gustav Vasa i en förordning att ingen förutom kungen fick hugga, fälla, bryta eller barka vare sig ek eller bok på krono- eller skattejord. År 1647 utges en skogsordning som anses vara Sveriges första skogslagstiftning, där det regleras hur Sveriges skogar ska nyttjas och skötas. Skogens viktigaste uppgift under denna tid är utan tvekan att trygga en långsiktig produktion av råvara för träprodukter, ek- och bokollon, träkol, tjära och pottaska. Suget efter skogsråvara och trycket på skogen ökar nu kraftigt.

I och med att de engelska importtullarna på trä upphävs år 1866 sker en kraftig utbyggnad av sågverk, framför allt i Norrland. Oro för att träråvaran inte ska räcka är stor. För att få information om skogstillståndet och kunskap om det råder träråvarubrist eller inte startar den första Riksskogstaxeringen (RT) år 1923. Resultaten publicerades år 1932 som en offentlig utredning (SOU 1932:26). Från denna tid fram till början av 1990-talet fokuserar RT på att leverera underlag för skogens roll som råvaruleverantör till skogsindustrin.

I och med FN-konferensen om miljö och utveckling i Rio år 1992 och utformningen av den nya skogsvårdslagstiftningen, där miljö- och produktionsmål ska väga lika, påbörjas en utvidgning av RT för att även kunna följa utvecklingen av miljötillståndet i skogen. Nya inslag som införs är inventering av all död ved, inventering inom formellt skyddade områden, beskrivning av skiktade skogar och en mer detaljerad artlista för trädslagen.

Redan när det nationella miljömålssystemet antogs av Sveriges riksdag 1999, levererade RT underlag till tre indikatorer för miljömålet Levande skogar; arealen äldre lövrik skog, arealen gammal skog och mängden hård död ved. Förändringen av skogens kolinnehåll i virkesförrådet av levande och döda träd är en viktig komponent i den rapportering till Klimatkonventionen och Kyotoprotokollet som baseras på data från RT.

Dagens debatt om skogen, såväl avseende miljötillståndet som skogens roll för klimatet, har på många sätt blivit kraftigt polariserad. Företrädare för den ideella naturvården, statliga myndigheter och vissa politiker samt forskare anser att skogens miljötillstånd är dåligt och försämras med en allt mer hotad biologisk mångfald. De förespråkar ett ökat områdesskydd och förändrade skogsbruksmetoder. Företrädare för skogsindustrin, skogsägarrörelsen, andra politiker och forskare anser istället att miljötillståndet inte är så dåligt, utan har förbättrats under senare år. De förespråkar att ett aktivt skogsbruk är bättre för klimatet än att låta skogen enbart användas som kol-lager.

Data från RT och klimatrapporteringen används flitigt i debatten, men tolkas på olika sätt. Olika referenser används av olika grupperingar när förändringar och skillnader analyseras. Som statistikproducent kan RT inte påverka vilka referenser debattörer nyttjar.

Lars Sonesten: Minskad övergödning kräver kunskap från källa till hav

Föreläsare: Lars Sonesten, forskare vid institutionen för vatten och miljö.

Moderator: Åsa Berggren, professor vid institutionen för ekologi.

Inspelning av föreläsningen.

Sammanfattning

Media rapporterar ofta om olika miljöproblem i våra kust- och havsområden. Egentligen är det här inget nytt. På 1960- och 70-talen var övergödningen ett faktum, men då i våra sjöar. Det som har hänt nu är att problemen har förflyttats längre bort från oss, ut till havs.

SLU övervakar miljötillståndet i Sveriges sjöar och vattendrag, vilket vi har gjort sedan mitten av 1960-talet. Det som finns i våra sjöar och vattendrag kommer förr eller senare ut i havet och vi har inom svensk miljöövervakning uppskattat belastningen av bland annat näringsämnen och metaller till hav i över 50 år. De långa tidsserierna används för att Sverige ska kunna övervaka utvecklingen av de nationella miljömålen, men även för att vi ska kunna rapportera internationellt hur stor vår belastning till haven är. Du kan enkelt nå de data som samlas in inom det nationella datavärdskapet för sjöar och vattendrag via SLU:s dataportal Miljödata-MVM.

SLU deltar i de internationella organisationerna HELCOM (för Östersjön) och OSPAR (för Nordostatlanten). Här arbetar vi tillsammans med andra kuststater för att förbättra tillståndet för våra gemensamma hav. Viktiga arbetsredskap är dels resultaten från SLU:s miljöövervakning, men även vår kunskap om källorna till denna belastning.

I HELCOM har länderna tillsammans satt gränsvärden för hur mycket näringsämnen som de olika delarna av Östersjön kan klara av, om vi vill ha en godtagbar vattenkvalitet. Detta inom den så kallade Aktionsplanen för Östersjön (Baltic Sea Action Plan). För att övervaka trenderna och om länderna uppnår målen, så sker årligen inrapporteringar över hur mycket näringsämnen som har nått havet. Inom ramen för OSPAR pågår ett motsvarande arbete med att ta fram gränsvärden.

Jord- och skogsbruk är viktiga källor till utförseln av näringsämnen till havet. Speciellt jordbruket står för en stor del av den mänskligt orsakade näringsämnesförlusten i södra Sverige. Det är angeläget att minska näringsämnesförlusterna och i förlängningen övergödningen av haven, och på SLU finns kompetens kring effektiva åtgärder. Den kunskapen delar vi gärna med oss av både inom landet och internationellt.

Inom miljöövervakningen sker en ständig utveckling genom SLU:s forskning. Här är det viktigt att skynda lagom fort för att säkerställa att våra långa tidsserier fortsätter att vara jämförbara över tid. Vad gäller belastningen av olika miljögifter på våra havsområden ser vi en utvecklingspotential. SLU:s data omfattar sedan lång tid bland annat metaller, men vi saknar ännu kontinuerlig övervakning av organiska miljögifter, läkemedelsrester, plastpartiklar och annat skräp.

Våra havsområden är stora och tröga ekosystem där det är viktigt med ett långsiktigt och enträget arbete. En rolig del i detta arbete är att ständigt utbilda och entusiasmera våra studenter, för det är framför allt för deras och deras barns skull som vi försöker minska påverkan på havet, så att de kan få uppleva hav med en god vattenkvalitet.

Johan Dannewitz: Förvaltning av Östersjöns laxbestånd – hur svårt kan det vara?

Föreläsare: Johan Dannewitz, forskare vid institutionen för akvatiska resurser.

Moderator: Richard Johnson, professor vid institutionen för vatten och miljö.

Inspelning av föreläsningen.

Sammanfattning

I Östersjön finns i dag 27 vattendrag som hyser vilda bestånd av lax. Från att ha varit hotade under 1980- och 90-talen har de flesta vildlaxbestånd i Östersjön utvecklats positivt de senaste 20 åren. Ett minskat fiske i havet, restaureringsprojekt i vattendrag samt minskad dödlighet i laxsjukdomen M74 är faktorer som bidragit till laxbeståndens återhämtning. Laxbestånden i Bottniska viken har nu generellt sett god status och flera bestånd har uppnått förvaltningsmålen inom EU:s gemensamma fiskeripolitik. I södra Östersjön finns dock små laxbestånd som har låg status och som inte heller har svarat positivt på ett minskat fiske.

SLU koordinerar övervakningen av svenska laxbestånd i Östersjön samt deltar i Internationella havsforskningsrådets (ICES) arbetsgrupp som gör årliga beståndsanalyser och prognoser över laxbeståndens framtida utveckling. Dessa analyser ligger till grund för ICES biologiska rådgivning till EU inför de kvotförhandlingar som sker varje år.

SLU har även en viktig rådgivande funktion inom den nationella förvaltningen av lax. Vi tar till exempel fram underlag inför beslut av Havs- och vattenmyndigheten om fördelning av den svenska laxfiskekvoten mellan kustområden, i syfte att undvika fiske på svaga vildlaxbestånd.

Laxbestånden övervakas genom elfiske av laxungar i älvar, räkning av utvandrande laxungar (smolt) i älvmynningar samt räkning av återvändande leklaxar. Dessutom görs skattningar av fritidsfiskets uttag samt sammanställningar av officiell fångststatistik från yrkesfisket. All denna information och lite till används sedan som ingångsdata i de beståndsanalyser som görs inom ICES.

Det faktum att Östersjölaxen består av många genetiskt distinkta bestånd med varierande status innebär en utmaning för förvaltningen. Arten exploateras både i havet, längs kusterna och i älvarna. Fisket sker under flera delar av laxens liv eftersom laxen först exploateras i havsfisket i södra Östersjön, därefter under lekvandringen längs kusterna och slutligen i älvarna. Den internationella förvaltningen bygger på en EU-kvot som delas upp mellan medlemsländerna enligt en politiskt beslutad fördelningsnyckel. Detta trubbiga förvaltningssystem med endast en kvot, i kombination med att status varierar påtagligt mellan bestånd, innebär en svår avvägning mellan resursutnyttjande och bevarande.

I Sverige finns en uttalad ambition att utveckla laxförvaltningen mot att bli mer beståndsanpassad och dessutom ta större hänsyn till ekosystemet i stort. En sådan utveckling skulle innebära fördelar genom att möjliggöra snabbare återhämtning av i dag svaga laxbestånd, samt även väga in effekter på andra arter som blir bifångst i de redskap som används vid laxfiske. En beståndsanpassad och ekosystembaserad förvaltning förväntas ställa stora krav på den biologiska rådgivningen i form av ökade data- och kunskapsbehov.

Trots att arbetet med att utveckla förvaltningen fortfarande är i sin linda, bedöms SLU stå väl rustat inför denna spännande utveckling. Bland annat har en modell utvecklats vid institutionen för akvatiska resurser som gör det möjligt att skatta beståndssammansättningen längs olika kustavsnitt och under olika tidsperioder. Det gör det möjligt att ge råd om hur fisket bör styras för att minska exploateringen av svaga bestånd. De storskaliga kompensationsutsättningarna av odlad lax som pågått i decennier är en annan viktig framtidsfråga då denna verksamhet är förknippad med genetiska risker enligt nyligen publicerade forskningsresultat från SLU.

Katarina Kyllmar: SLU:s miljöanalys följer upp jordbrukets hållbarhetsarbete 

Föreläsare: Katarina Kyllmar, forskningsledare vid institutionen för mark och miljö.

Moderator: Richard Johnson, professor vid institutionen för vatten och miljö.

Inspelning av föreläsningen.

Sammanfattning

Människan har genom alla tider bedrivit jordbruk där förutsättningarna för god produktion är som bäst. Det innebär att jordbrukslandskapet vuxit fram där marken ofta är naturligt näringsrik. Vilken typ av jordbruk som bedrivs varierar mycket beroende på områdets jordart, klimatförhållanden och hydrologi. På lerjordar odlas mest spannmål och oljeväxter medan det på gårdar med lättare jordar är vanligare med vall och djurhållning.

De näringsrika jordbrukssystemen kommer alltid att ha förluster av näringsämnen. Genom att öka kunskapen om dessa näringsläckage skapas förutsättningar för att förbättra och utveckla åtgärder för att minska vår påverkan på miljön.

SLU:s miljöanalys bidrar till en helhetsbild av miljökvaliteten i jordbrukslandskapet. Här ingår inte bara de konkreta sakfrågorna utan också metoder för analyser och åtgärdsuppföljning. Långsiktiga mätningar, robust datalagring och integrering av datakällor i analyser ger information för bedömning av effekter av åtgärder inom jordbruket. Miljöanalysen ger också underlag för att hitta områden i landskapet med störst behov av åtgärder.

För ett effektivt åtgärdsarbete och för att nå hållbarhetsmålen behöver detta återkopplande arbetssätt också ständigt förbättras, vartefter ny kunskap om åtgärder och processer kommer fram. Det här sker genom samarbete mellan olika kunskapsområden och samverkan med myndigheter, kommuner, vattenorganisationer och lantbrukare, som arbetar konkret med att förbättra miljön.