Foto av en kvinna (professor Susanne Eriksson, SLU) ståendes med en dator i famnen framför en hage med hästar.
Foto: Lisa Chröisty, SLU

Inavel hos djur – risk, verktyg eller nödvändighet?

Nyhet publicerad:  2026-06-15

Inavel mellan människor är tabu i stora delar av världen. Men när det gäller våra djur ser vi ofta annorlunda på saken. Inavel har använts för att forma våra djurraser – men kan också leda till sämre hälsa, fertilitet och prestation. Var går gränsen och hur undviker vi att hamna i inavelsdepression?

Inavel uppstår när släktingar parar sig med varandra: Ju närmare släkt föräldrarna är, desto högre inavelsgrad och risker för avkomman. Det gäller för alla arter, människor som djur.

Riskerna att ärva samma skadliga genvariant från båda föräldrarna ökar då - vilket kan ge nedsatt fertilitet, sämre immunförsvar, sämre tillväxtförmåga och sämre prestation, säger Susanne Eriksson, professor i husdjursgenetik med särskild inriktning mot avel vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Men sättet vi ser på inavel är varierande utifrån samhällets normer och sättet vi hanterar avel. När det kommer till djur är vi sällan i närheten av lika strikta som när det gäller oss människor. Varför då? Och när korsar vi gränsen för inavel, och hamnar i en inavelsdepression?

När inavel blev ett verktyg

Svartvitt foto av två kallblodstravare (hästar) som nosar varandra i manen, ståendes i grimmor i stallgången.
Inavel: Risk, verktyg eller nödvändighet? Foto: Lisa Chröisty, SLU

När vi människor tog steget till att kontrollera avel av djur på ett så pass strikt vis att vi skapade raser användes inavel som ett verktyg för att få grupper av djur med en viss färg, storlek och önskvärda egenskaper. I många fall fanns det i grunden stor genetisk variation mellan djuren till att börja med, vilket gjorde att aveln ofta gick bra. Men ju mer lika individerna inom samma ras blev, desto större har risken blivit att det går snett i nästa parning.

När vi nu har format raser och bara vill avla inom dessa är inavel omöjligt att komma ifrån, istället handlar det om hur snabbt inaveln går, förklarar professorn.

Inavelsdepression och populära favorithingstar

Susanne Eriksson har under sin långa karriär arbetat med flera olika djurslag inom genetik- och avelsfrågor. Senaste tiden har hon fokuserat på flera projekt inom inavel hos hästar.

Jag tror att många hästägare känner till de mest populära hingstarna inom den ras, gren eller hästtyp man är aktiv kring och det är inte konstigt att många vill välja samma hingst, men det kan vara riskabelt, säger hon.

Professorn menar att utmaningen ofta ligger i att förklara att inavel innebär risker både på individnivå - för det unika fölet som kan födas med defekter - men också för hela populationen. 

Ju fler som använder samma populära hingst, desto mindre blir den genetiska variationen inom rasen. Det ökar risken för att hästar föds med genetiska defekter, men även för en generell försämring av olika egenskaper. Mindre genetisk variation ger också sämre möjlighet för avelsarbete och för anpassningar till en förändrad miljö eller nya sjukdomar. 

Jag har stor respekt för att man ofta satsar mycket pengar, tid och hjärta och att det i grunden alltid är hästägarens beslut. Men jag kan bidra med råd och information om det vi från forskarhåll vet, säger hon.
Foto av en kvinna ståendes vid sin dator i förgrunden (Susanne Eriksson, SLU) och hästar i hage i bakgrunden.
Professor Susanne Eriksson arbetar bland annat med analyser av härstamningsdata och genetiska verktyg inom djuravel. “Min roll blir ofta att översätta avancerad genetisk information till praktiska råd för djurägare och avelsorganisationer”, säger hon. Foto: Lisa Chröisty, SLU

För vad kan hända om en grupp individer, som en hästras, blir för nära släkt med varandra?

Det som då kan uppstå kallas inavelsdepression, säger Susanne Eriksson.

Inavelsdepression går att beskriva som en generell nedsättning av egenskaper som prestation, fertilitet och hälsa på grund av för tät inavel. En generellt ogynnsam effekt som kan påverka hästarna på många olika, negativa, sätt.

 

Var går gränsen för inavel?

Det är nog den vanligaste frågan jag får, säger professor Susanne Eriksson.

Många avelsorganisationer har idag en rekommenderad inavelsgräns vid 6% (motsvarande kusin-parning). Enligt professorn finns det tre saker som är särskilt viktiga när man bedömer riskerna med inavel: hur mycket genetisk variation det finns, hur mycket vi vet om släktskapet mellan djuren  – och hur snabbt inavelsgraden ökar.

  • Kunskap: Ju mer information vi har om hästarnas härstamning, desto mer inavel kan vi upptäcka, vilket ofta ger högre skattad inavelsgrad om vi utgår från stamtavlorna. Och är det så att man kommer från en stängd stambok, så kan den generella inavelsgraden redan vara högre än tumregeln säger.
  • Hastighet: Det som är viktigast är inte om, utan hur snabbt inavelsgraden i en population (hästras, exempelvis) ökar. Om ökningen går långsamt hinner man upptäcka eventuella defekter som uppstår och tänka om - men ökar den för fort kan man komma till en genetisk återvändsgränd.
Och som alltid finns undantag när det handlar om sannolikhet: Man kan ha tur i det genetiska lotteriet och det finns gott om exempel på inavlade individer som är friska och presterar bra. Det är anledningen till att en del har positiva erfarenheter av just inavel, och vill fortsätta att använda det för att förbättra avelsresultaten.

Men professorn betonar också frågan om ansvar när det handlar om levande djur.

Vi kan göra stora förändringar genom avel och det gäller att de därmed går åt rätt håll: Att kombinera önskvärda egenskaper för prestation med god hållbarhet och hälsa.
Man ska helt enkelt se inavel som en risk men inte överdriva betydelsen av små ökningar av inavelsgraden, avslutar hon.

Tre frågor till experten Susanne Eriksson

Det är i grunden en etisk fråga. Men om vi utgår från att vi håller djur för nytta och glädje, och vill att nya individer ska födas, behöver vi också ta ansvar för aveln. Då är det bättre att styra aveln i en önskad riktning än att lämna allt åt slumpen eller det naturliga urvalet – som också kan ge oönskade resultat.

Ja, i vissa fall kan inavel användas för att förstärka önskade egenskaper. Problemet uppstår när den genetiska variationen blir för liten över tid, eller om man har otur och individen ärver samma skadliga variant av båda föräldrarna. Då ökar riskerna för sjukdomar och försämrad hälsa. Inavel kan ses som en risk som måste hanteras med kunskap och långsiktigt ansvar för att behålla genetisk variation.

För mig handlar hållbar avel om balans – att kombinera prestation och önskade egenskaper med långsiktig hälsa, genetisk variation och djurvälfärd.

Porträttfoto av en kvinna (Susanne Eriksson, SLU) inomhus.
Susanne Eriksson är professor i husdjursgenetik med särskild inriktning mot avel vid SLU. Foto: Lisa Chröisty, SLU

Faktaruta

Susanne Eriksson är i grunden agronom, och sedan 2026 även professor husdjursgenetik med särskild inriktning mot avel. Hon sitter även med i SLU:s vetenskapliga råd för djurskydd, som nyligen har behandlat frågor om bland annat genetiska defekter, på uppdrag av Jordbruksverket.

Mer om henne och den forskning hon löpande bedriver hittar du nedan.

Profilsida Susanne Eriksson


Begreppsförklaring

Avel: När människor väljer vilka djur som ska få fortplanta sig, för att förstärka eller minska vissa egenskaper hos kommande generationer.

Inavelsgrad: Ett mått på hur nära besläktade föräldradjuren är, och därmed hur stor sannolikheten är att avkomman ärver samma genvariant från båda sidor.

Inavelsdepression = en generell nedsättning av till exempel prestation, fertilitet och hälsa på grund av för tät inavel.

Genetisk variation = Skillnader i arvsmassa mellan individer inom en population. Hög genetisk variation gör populationer (t.ex. en hästras, eller hästar av samma ras inom ett land)  mer motståndskraftiga mot sjukdomar och förändringar.

Läs fler forskarintervjuer

Kontakt