Konferensminnen och reflektioner från ECLAS 2023–2026 – en kort exposé

Jag tänkte ta avstamp i årets konferens, men också blicka bakåt och framåt för att försöka fånga några tendenser inom den samtida landskapsarkitekturforskningen. I stället för att betrakta ECLAS som en händelse i ett vakuum vill jag reflektera över hur konferensen förhåller sig till sin omvärld, både bildligt och bokstavligt, och till sin egen självbild. Vad säger konferensens teman om landskapsarkitekturen och dess roll i ett större sammanhang?

Årets tema, Take Care, med tillägget Planetary Landscape Architecture, var mångbottnat. Ett bra tema ska vara tolkningsbart och inspirerande, varken svårsmält eller alltför lättuggat. Här antyddes en skala som vanligtvis ligger bortom landskapsarkitektens vardagliga värv, både i teori och praktik.

Jag kommer att tänka på Marc Antrops och Veerle van Eetveldes beskrivning av landskapet som ett ständigt växlande mellan skalor och perspektiv. Att utforska landskap, så centralt för landskapsarkitekturen och närbesläktade discipliner, innebär att zooma in och ut. Landskapet förenar natur och kultur, vetenskap och estetik, geografi och historia, människan och hennes livsmiljö. Allt hänger samman, oavsett vilken skala vi väljer att betrakta det i.

Temat Take Care undersöker hur landskapsarkitekturen kan samverka med naturen för att möta de samhällsutmaningar vi står inför. Landskapsarkitekturen ser sig gärna som en självklar del av omställningen till ett hållbart samhälle. Men planetens gränser utgör sällan direkta förutsättningar för de projekt som landskapsarkitekter arbetar med, vare sig inom forskning eller praktik.

Oavsett våra ambitioner och vår självbild kan vi inte åstadkomma omställningen på egen hand. Omtanke behöver därför komplettera det vi redan anser oss vara bra på: att se planering som ett verktyg för förändring snarare än begränsning, att gestalta miljöer där både människor och ”mer än människor” kan trivas och utvecklas och att förvalta befintliga värden så att de fortsätter att utvecklas tillsammans med människor, växter och djur.

Det gäller också att förhålla sig till förändringar i samhällsklimatet och i det vi tidigare betraktade som naturligt. Allt större delar av vår omvärld påverkas, på alltmer katastrofala sätt, av mänsklig aktivitet.

Även inom forskningen behöver vi agera omsorgsfullt och förstå vår egen roll i att forma den verklighet vi studerar och beskriver. Det gäller inte minst när vi har möjlighet att ge utrymme åt röster som annars sällan hörs. Deltagande kan aldrig tas för givet, och ingen process är den andra lik. Vi behöver vara aktiva, lyhörda och anpassningsbara för att göra så gott vi kan. Ibland handlar det kanske mindre om att hitta den bästa lösningen än om att välja det minst dåliga alternativet i en situation där vi faktiskt kan göra skillnad.

Om det sedan är omsorg, omtanke, kärlek, medmänsklighet, empati eller någon annan övertygelse som driver oss spelar kanske mindre roll. Ansvaret kvarstår.

Från labyrinter till regenerativa landskap

Men åter till konferensteman. År 2023 befann jag mig, tillsammans med många kollegor, i Brno i Tjeckien. Temat var Labyrinth of the World, med en tydlig historisk koppling till den tjeckiske filosofen och vetenskapsmannen John Amos Comenius och hans verk Labyrinth of the World and Paradise of the Heart, som publicerades första gången 400 år tidigare.

Arrangörerna beskrev vår tid som ett vägskäl, i en skärningspunkt mellan tid, rum, sinne och mänsklighet. Även det tankeväckande, om än inte helt enkelt att överföra till den egna forskningen. Ett bra tema ska vara öppet och inbjudande, och få en att stanna upp och tänka efter.

Jag kan inte minnas hur många presentationer jag såg som kunde bocka av åtminstone ett par av nyckelorden. Men all landskapsarkitektur utspelar sig trots allt i tid och rum, så de flesta borde ha fått med åtminstone de två. Vad jag däremot minns tydligt är värmen och den dagliga promenaden mellan hotellet och universitetsområdet. På vägen passerade jag ett mycket inbjudande arboretum som jag tyvärr bara fick njuta av på avstånd, bakom staket och höga murar.

År 2024 gick resan till Bryssel och den franskspråkiga arkitekturskolan Faculté d’Architecture La Cambre Horta de l’ULB. Temat var Regenerative Landscapes. Ett bra tema ska vara aktuellt och tidlöst, och få en att våga ifrågasätta vedertagna sanningar.

Utöver dåligt ventilerade lokaler och undermålig mat är det framför allt den deppiga innergården som har etsat sig fast på näthinnan.

Jag tror att nästan ingen pratade om regenerativitet, trots att landskapsarkitekturen har en livskraftig tradition på området som åtminstone sträcker sig tillbaka till John Tillman Lyle. En snabb titt på listan över konferensbidrag bekräftar min känsla. Själv tog jag i från tårna och döpte min presentation till Re-thinking and Re-enacting Regenerativity: Re-activating the Transformative Potential of the University Campus; tårna höll för trycket, men mycket längre än så lyckades jag inte sträcka mig.

Om ECLAS 2025 vågar jag dessvärre inte uttala mig. Jag lyckades aldrig skicka in något abstract och gick därmed förmodligen miste om chansen att någonsin få besöka slovakiska Nitra. En stor del av förklaringen var faktiskt konferensens tema: agriCULTURAL landscapes. Ett bra tema ska vara fyndigt och fantasifullt, och få en att genast börja leta efter närmaste skohorn. Och en utebliven konferens är ju, som bekant, och en konferens.

Vad händer härnäst?

Jag har ju också utlovat en blick framåt. Vart är vi då på väg? Vilka teman kan vi tänkas få stöta på under kommande år?

Från labyrinter och vägskäl till regenerativitet, agrikultur och nu senast omtanke. Och så ska landskapet förstås finnas med någonstans.

Vad sägs om LandEscapism? Som en motreaktion till landskapsarkitekturens ambition att engagera sig i alla stora ödesfrågor kanske vi borde utforska vad som händer om vi gör precis tvärtom.

Eller blir 2027 året då de posthumanistiska tendenser, som dykt upp som återkommande inslag under mina år i ECLAS-bubblan, får breda ut sig på allvar? Kanske följer konferensen de chilenska biologerna Humberto Maturana och Francisco Varela i spåren och utforskar landskapets självskapande och självbevarande potential under temat Autopoietic Landscapes.

Men antagligen blir det väl något om beredskap och/eller AI. Expanding Europe’s Granary Landscapes – In Case of Crisis or War eller L-AI-NSCAPE AI-RCHITECTURE IN THE AI-NTHROPOCENE skulle i så fall vara två lågoddsare att satsa alla sina besparingar på.

Bra teman ska förstås kännas självklara, konstgjorda och gärna skriva en på näsan.

Avslutningsvis återvänder jag till eftertankarna från årets ECLAS-konferens. Take Care fungerar ju också, lämpligt nog, som en avslutningsfras. En hoppfull sådan.

Ta hand om dig. Om varandra. Om vår gemensamma planet.

PS. För den som vill veta mer om årets ECLAS-konferens rekommenderas Emma Butlers och Bodil Dahlmans trendspaning från ECLAS.

Kontakt 

Dennis Tidblom
Doktorand, Institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning
dennis.tidblom@slu.se