Ultunaringen i Uppsala

Framför dig ser du resterna av det största gravfältet på Ultuna. Du befinner dig nu cirka 18 meter över havet. Ett 30-tal gravar är idag synliga i terrängen. Här vilar människor som brukade jorden, höll husdjur och jagade i skogen under järnåldern, tiden 500–1050 e Kr. Att de var förhållandevis välbärgade framgår av de många fynd som gjorts under årens lopp, vapen, smycken och bruksföremål. Deras boplatser var belägna på det höjdparti väster om gravfältet som nu är bebyggt med institutionslokaler och bostäder. Den vikingatida Ultuna by var en av traktens största.

Det var i södra delen av detta gravfält som de märkliga båtgravarna från 600-talet påträffades. Några av de mest framstående personerna på Ultuna begravdes på detta sätt obrända. Det normala vid denna tid var annars att den döde brändes tillsammans med eventuella gravgåvor. Ytterligare en vendeltida grav upptäcktes 1900. Denna visade sig innehålla rester av en mycket stor båt, troligen någon form av båtoffer eller en symbolisk begravning. Pilspetsar och en stor mängd skeppsnitar påträffades, men inga spår av människoben. I samband med utgrävningen påträffades fragment av ett guldbleck med figurer.

I anslutning till den gamla ättebacken, men skild från denna, fick de första kristna på Ultuna omkring år 1050 sin sista viloplats. De döda begravdes obrända i träkistor och utan gravgåvor.

Under de intensiva byggnadsskeden som förekommit under olika tider av Ultunas historia har tyvärr åtskilligt av boplats- och gravlämningar från såväl brons- och järnålder som medeltid förstörts. Ingen tänkte då på vad som kunde döljas under markytan i de tidigare odlade och betade markerna.

Fynd av boplatslämningar i samband med schaktning 1996 för en ny byggnad strax intill Tyskbackens gravfält framtvingade ett nytänkande. En arkeologisk utredning av hela Ultunaområdet visade att stora delar fortfarande rymmer omfattande kulturlager från förhistorisk tid. Därför klassas området som riskområde ur arkeologisk synpunkt. Vid alla slags grävningar på Ultuna krävs nu tillstånd av länsstyrelsen och en arkeologisk förundersökning måste alltid göras.

Fynden, gravarna, bebyggelsens storlek och namnet Ultuna pekar på att detta är ett område med särskild karaktär. Det har varit ett stormannasäte, kultplats, stor by, kanske ett administrativt och judiciellt centrum. Det forna Ultuna framträder som en betydelsefull plats, en av de viktigaste i Uppsalaområdet efter Gamla Uppsala.

Personer som i egenskap av banbrytare eller pionjärer, har betytt särskilt mycket för en verksamhet, kan uppmärksammas på olika sätt. Porträtt i form av oljemålningar eller byster förekommer i de flesta styrelserum. Man kan också namnge olika lokaler efter framstående ämnesföreträdare.

Här på Ultuna kan vi idag ute i den offentliga miljön se två minnesmärken: Det vi här står inför över Hampus von Post och ett längre fram över Johan Arrhenius.

Hampus von Post (1822–1911) var lärare i kemi och geologi vid Ultuna lantbruksinstitut och föreståndare för dess försöksstation i 26 år fram till 1892. Hans insatser sammanfattas kort och koncist i inskriptionen på den medalj som Vetenskapsakademin lät prägla: ”Skarpsynt kartlade han olika jordars uppkomstsätt. Växternas samhällen och artskillnader belyste han. Åkerbruket stärkte han.” Minnesstenen restes 1922 av forna elever på Ultuna.

Ett annat sätt att markera betydelsefulla insatser kan vara att namnge gator, vägar, torg och andra öppna platser efter dessa personer. Inom Ultunaområdet gäller detta bland annat följande vägar och platser:

• Duhrevägen efter Anders Gabriel Duhre (1680–1738). Han arrenderade Ultuna kungsladugård och anlade här en teknisk skola.
• Jan Brauners väg efter Johan (Jan) Brauner (1712–1773). Han var förvaltare på Ultuna kungsladugård och införde moderna jordbruksmetoder och spred sina erfarenheter i ett flertal böcker om lanthushållning.
• Arrheniusplan efter Johan Arrhenius (1811–1889), docent i botanik och adjunkt i praktisk ekonomi vid Uppsala universitet innan han 1849 blev Ultuna lantbruksinstituts förste föreståndare. Han räknas tillsammans med landshövdingen Robert von Kraemer som skapare av institutet.
• Herman Flodkvists väg efter Herman Flodkvist (1875–1968), professor i agronomisk hydroteknik vid Lantbrukshögskolan, dess rektor 1934–1943. Han var sin tids främste inom lantbrukshydrologien. 

Att plantera träd i förskönande syfte förekom tidigt på Ultuna. Redan på 1670-talet hade Olof Rudbeck d.ä. planterat ett antal askar vid den nyuppförda herrgården (Kungsbyggningen). Vi vet också att Johan Brauner d.y. på 1740-talet lät plantera almar och lönnar i herrgårdsparken.

Planer på att åstadkomma trädgårdar för odling av fruktträd, bärbuskar och grönsaker stötte på svårigheter. Den tillgängliga marken var antingen för torr och mager (på åsen) eller också alltför fuktig (nära ån). ”Denna, den ädlaste delen af jordbruket, ehuru sällan den mest vinstbringande, har därför måst inskränkas inom de trångaste gränser” skriver lantbruksinstitutets föreståndare Fabian Norström 1882.

Trots detta berättar samma källa att man just påbörjat anläggandet av ”en mindre park å en äng, som utbreder sig mellan Fyrisån och elevbyggnaden, för att därigenom åtminstone i någon mån försköna denna byggnads flacka läge”. En karta från 1899 visar anläggningens utseende.

Från en central cirkelrund damm utstrålar sex grusgångar i stjärnform. Därför kallas denna botaniska trädgård ”Stjärnan”. Det som idag finns kvar av denna anläggning är framför allt olika lövträd. Till de äldsta hör ek, lind och alm. Andra arter som förekommer är ask, björk och hästkastanj. Ett antal träd bär namnskyltar.

Studenter har i alla tider odlat traditioner – karnevaler, korteger, spex, kämpalekar, vårbaler och vinterblot. Traditioner skapas, lever vidare, dör ut, nyskapas. De behövs som avbrott i studiearbetet.

På Ultuna har studenttraditionen tagit fasta på delar av platsens fornhistoria. Studenterna har skapat myten om en vikingatida stamfader, Jyns Ultunae, även om den historiska bakgrunden för en sådan gestalt står på synnerligen osäker grund. Nere på Alholmen har man därför bättrat på historien och rest både en runsten och en skeppssättning till hans ära. Sedan 1800-talet har studentkåren också ägt en salutkanon. Studenterna står därför för skyddet av Uppsalas södra flank med allt vad det kan innebära. En annan tradition är att salutera årets första båt som efter islossningen passerar uppför Fyrisån.

I den nyss passerade Stjärnan samlas studenterna den 1 maj varje år till ett par timmars ”kämpalek” för att roa sig själva och åskådarna. Tävlingarna kan vara slalomåkning med förbundna ögon, säcklöpning över, genom och under diverse hinder med ölhävning vid vändpunkten, prickskytte på vattenfyllda ballonger med mera. Avslutande höjdpunkt är en dragkamp över dammen.

Den nya ångbåtsbryggan anlades 2003 och minner om den tid då ångbåten mellan Uppsala och Stockhom kunde lägga till vid Ultuna.

Denna station ligger 6 km från åns utlopp vid Flottsund. Åns idag sjöfattiga avrinningsområde omfattar 2 017 km2, varav 65 procent är skogsmark och 25 procent åkermark. Ån har ett flertal tillflöden: Björklingeån, Jumkilsån, Vattholmaån och Vendelån norr om Uppsala och Sävjaån söder om staden.

Fyrisåns vatten är näringsrikt och ger upphov till en så kallad eutrof vattenvegetation, särskilt välutvecklad i Övre Föret strax norr om Ultuna och Nedre Föret och Sunnerstaviken söder om Ultuna. I öppet vatten förekommer bland annat axslinga och hästsvans samt flytbladsväxter som gul näckros och natearter. Täta bestånd bildas av vass, jättegröe och säv med inslag av bland annat kaveldun.

Fyrisåns dalgång utgör ett viktig flyttfågelstråk för bland annat vadare. Bland intressantare häckande arter kan nämnas: kungsfiskare (i strandbrinken), näktergal, kornknarr, storspov och enkelbeckasin i de betade eller slåttade fuktängarna samt änder, doppingar med mera. Brun kärrhök jagar över ängarna och vassarna. Bästa platsen för fågelstudier är Övre Föret med sina fågeltorn.

”Årike Fyris” är benämningen på ett naturreservat. Det landskapsrum som avses är Fyrisåns flacka dalgång från Kungsängsbron i norr till Kungshamns gård i söder. Åsen utgör gräns i väster medan järnväg och landsväg utgör gräns i nordost. Området avsmalnar söderut med Djurgårdsskogen och Lunsen som naturlig gräns. Det syftar till att bevara, återskapa, utveckla och förklara de stora natur- och kulturmiljövärden som finns inom området.

De äldsta delarna av Ultunaområdet ingår i Åriket. Ultunas bidrag är betade ängar, växt- och djurliv längs ån samt fornlämningsområdena, gamla 1800-talshus och miljöer.

Den första herrgårdsbyggnaden uppfördes i början av 1600-talet på planen framför nuvarande byggnad. På 1670-talet uppförde Olof Rudbeck d.ä. en mangårdsbyggnad i ett plan som han kallade Kungsbyggningen, som en hyllning till Karl XI. Denna byggnad förstördes vid en brand 1733.

Rudbeck omgav också sin Kungsbyggning med en parkanläggning. Bland annat planterade han askar i strandlinjen runt udden. Några lever fortfarande och är alltså över 300 år gamla. På 1740-talet kompletterades parken av Johan Brauner som planterade de nu mer än 250-åriga almar och lönnar som omger herrgården.

År 1774 uppförde Thure G Rudbeck en ny huvudbyggnad delvis på grunden av anfaderns nedbrunna Kungsbyggning. Även den var en envåningsbyggnad, dock betydligt mer påkostad än den första.

Sin nuvarande utformning fick byggnaden i samband med Ultuna lantbruksinstituts tillkomst 1848. Då rymde denna byggnad såväl bostäder för föreståndare och lärare som lärosalar och matsal. Under många år fanns SLU:s universitetsledning med rektor i spetsen här.

Vid uppfarten till herrgården kan du beskåda Allan Runefelts ”Ull och Alma”. Ull var himmelsguden, rättsordningens beskyddare och en gud som tillbads för god jaktlycka. Ultuna är också uppkallat efter denne forntida gud. Hjulet symboliserar den livgivande solen och den teknik som ligger till grund för forskning och utveckling. Alma, torparmor med barnet, är Alma Mater – den hulda modern. Hon symboliserar både fruktsamhet och omtanke om kommande släkten, kanske i konflikt med all ny teknik.

För 1 000 år sedan var detta terrängavsnitt en vik från Fyrisån med 5 meter djupt vatten och då segelbar med den tidens farkoster. Ännu på 1600-talet var det vid högvattenperioder mer eller mindre öppet vatten, och Olof Rudbeck kallar avsnittets allra nordligaste del för ”Ultuna hamn”. Dagens grävda damm ger oss sentida betraktare en glimt av det forna livet. På en karta från 1732 beskrivs hela området som ”fräkenbotten”. Under 1800-talet kallades området ”Kärret”.

Den äldsta framfartsvägen till herrgården gjorde en sväng norrut runt denna våtmark. För att förkorta denna omväg byggdes 1818 ny väg med stensatt valvbro på en bank över våtmarken. Dessutom ville man både vinna odlings- och betesmark och möjliggöra byggandet av dagens spikraka allé. Därför verkställdes 1935 ”Ultuna invallningsföretag”, med en pumpstation för reglering av vattennivån strax söder om Alholmen. För att förhindra översvämning vid högvatten i Fyrisån byggdes en cirka 900 meter lång dammvall mot Fyrisån från Stjärnans nordsida i norr till Alholmen och Kaninholmen i söder och vidare västerut mot Brännholmen. Kärrets ursprungliga markyta låg 0,5 meter över havet och ängsmarken utmed ån cirka 1 meter över havet.

Tack vare detta fick man under några tiotal år förnämliga betesmarker i den gamla hamnbassängen. Invallningen hade också ett viktigt pedagogiskt syfte för den tidens agronomstudenter med jordbrukets hydroteknik som huvudintresse. En idrottsplats kunde också anläggas sydost om herrgården. Delar av vallen är idag cykel- och gångstråk längs Fyrisån.

Våra rullstensåsar är viktiga reservoarer för grundvatten. Här och var kan grundvattnet läcka ut i så kallade kallkällor där vattnet håller en konstant låg temperatur året runt. Ultunakällan är ett sådant exempel. Själva åsen är här dold under sediment. Från källan leds vattnet i en grävd kanal till en damm som i sin tur är förbunden med Fyrisån. En spång leder ut till själva källsprånget. En ridå av klibbal och knäckepil skiljer dammen från kanalen.

Källvatten är ofta mineralrikt och har på många platser utnyttjats som hälsobrunnar, exempelvis Loka, Medevi och Sätra samt Slottskällan i Uppsala. Andra källor har i gammal tid fungerat som helgonkällor, till exempel Svinnegarns källa söder om Enköping.

Fuktängen söder om Ultunakällan är en översvämningsäng som i gammal tid producerade vinterfoder till kreaturen. Idag domineras ängen av ett högvuxet gräs, jättegröe, som har en speciell Ultunahistoria. Carl von Linné lärde känna detta gräs under sin västgötaresa 1746 och rekommenderade det med stor entusiasm till odling som foderväxt. Hundra år senare tog Hampus von Post in gräset för försöksodling i kärret. Från denna odling har arten spritt sig i Fyrisån och andra vattenområden i Uppland. Med sitt massiva växtsätt har den nästan helt slagit ut den tidigare naturliga strand- och fuktängsvegetationen. Så kan det gå om man är ovarsam. Jättegröet skulle med visst fog kunna kallas en invasionsart i vår växtvärld. 

Två mindre åspartier ingår i invallningens södra gräns. I öster ligger den långsträckta åsrygg som kallas Kaninholmen och i väster Brännholmen, en cirkelrund kulle, som nästan påminner om en gravhög. Båda har tack vare tidigare betespåverkan bibehållit en öppen prägel.

Från Brännholmens plana topp erbjuds fin utsikt över omgivande terräng, speciellt söderut över fuktängsmarkerna mot Liljekonvaljeholmen och Sunnersta. Vyn norrut mot centrala Ultuna störs däremot av bland annat en depå av schaktmassor. Kullen utgjorde tidigare ett viktigt riktmärke i den värdefulla landskapsbilden söder ut från restaurangen.

På kullens södra del finns en förnämlig torräng av fårsvingelängshavretyp, där backsippan blommar under tidig vår. Under högsommaren får platsen sin karaktär av bland annat blåblommande axveronika och gulmåra. Denna artrika typ av växtlighet, där kärlväxter dominerar, måste hävdas för att den ska fortleva. 

Ved har människan använt som bränsle sedan urminnes tider. Så kom kol, så kom olja, så kom kärnkraft, alla med risker och be gränsningar. Kanske är det dags att återgå till ved? Energiskog omvandlar solenergi till bränsle. Odling skedde tidigare främst på övertalig jordbruksmark, myrar och udda skogsmarker. Nu odlas energiskog endast på normal jordbruksmark i södra och mellersta Sverige.

Odlingen går till så att man planterar rader av 25 cm långa sticklingar av till exempel korgvide eller vattenpil. Dessa har funnits naturligt växande i Sverige i flera hundra år. Från sticklingarna växer det ut skott och rötter. Efter 3–5 år är det dags för skörd och omvandling till bränsleflis. Från stubbarna växer det snabbt upp skott, som är mogna för skörd efter ytterligare 3–5 år. Så kan man hålla på i 20–30 år, innan det är dags att börja om från början igen.

Forskningen här på Ultuna och ute i fält går bland annat ut på att välja rätt art och härstamning, att förädla materialet och att göra försök med metoder för skötsel och skörd. Dessutom tar vi reda på hur man ska skydda skogen från skador av till exempel betande och bitande djur, insekter och svampar. Vi håller också ett öga på eventuella miljöeffekter. Energiskog är ett miljövänligt, förnybart, inhemskt, alternativt bränsle.

Varför denna höga åskulle fått namnet Tyskbacken är okänt, likaså varför området norr därom i äldre tider kallades Tyskbackshagen.

Här ligger det äldsta av de tre gravfält som finns bevarade inom området. Ett tiotal gravar, så kallade flatmarksgravar, kan spåras i terrängen. Gravfältet har säkert varit betydligt större men delar av det kan ha förstörts genom odling under århundradena. Människorna som är begravda här var verksamma under århundradena kring Kristi födelse, äldre järnåldern. Deras boplatser låg strax väster om gravfältet, under nuvarande institutionsbyggnader.

Studenterna har döpt platsen till Moss och Vall, efter de lokaler som tidigare fanns strax söder om gravfältet, tillhörande Svenska Vall- och Mosskulturföreningen. Kanske var det fyndet av gravarna i början av 1940-talet, som en gång inspirerade en student att skriva sången om Jyns Ultunae som ”slumrar stilla under Moss och Vall”.

Tyskbacken beskrivs 1732 som en ”odugelig Steen- och sandåhs med några granbuskar bewäxt”. Den utgör södra delen av ”Tyskbackshagen”, som direkt anslöt till den tidens ladugård, belägen där vändplatsen utanför Undervisningshuset finns idag. Tyskbacken var en i det närmaste helt öppen betesmark. Betesdjurens avbetning i kombination med trampet skapade en väl sammanhållen grässvål med tät rotmassa.

När en sådan betesmark överges vid spontan igenväxning eller trädplantering sker efter hand stora förändringar. Sådana kan studeras i dagens Tyskbacksterräng. På det plana krönet finns idag ett planterat tallbestånd, uppblandat med lövträd (björk, lönn, sälg och rönn). Marken är gräsbevuxen med inslag av spridda örter, men saknar ris. Utan påverkan av djurens betande skulle här ha varit en tallskog präglad av lingonris, med lavar och skogsmossor i bottenskiktet.

Den östra sluttningen domineras i sin nedre del av ung ädellövskog med kraftig slyväxt av ask och alm samt ett örtrikt fältskikt med naken mull. Den slutna grässvål, som här fanns under betestiden är nu helt upplöst.

Begreppet igenväxning har i många sammanhang en negativ klang. Men igenväxning av enstaka, tidigare öppna marker kan tvärtom bidra till en ökad landskaplig och estetisk mångfald, och därmed också biologisk mångfald. Ett exempel på det finns här där Kaninholmens och Brännholmens öppna torrängar kompletterar Alholmens lummiga ädellövbestånd och Tyskbackens gradvisa övergång från barrskog till lövskog.

Av äldre tiders arbetarbostäder finns bara Ryktartorpet kvar. Om detta liggvirkeshus vet vi att det fanns på plats då lantbruksinstitutet startade 1848. Torpet var bostad för institutets koskötare och fåraherde. 

Då Ultuna var kungsladugård under Uppsala slott var djurhållningen viktig. Den tidens djurstallar är idag borta. Under lantbruksinstitutets tid var djurhållning fortfarande viktig både för gårdens ekonomi och för undervisningsändamål. Nya djurstallar byggdes 1856–1864. De är imponerande byggnadsverk med metertjocka murväggar med skickligt hopfogade urbergsblock. De är byggda i en stil som starkt påminner om den kände ladugårdsarkitekten Charles Emil Löfvenskölds många arbeten. Ladugårdens tak höjdes 1938 till nuvarande höjd för att kunna rymma allt större höskördar. Efter omfattande och känsligt genomförda inre ombyggnader har de tre ekonomibyggnaderna omvandlats till bland annat restaurang och möteslokaler.

Omedelbart väster om torpet sträcker sig en askallé, som startar vid den gamla framfartsvägen till herrgården. I norra ändan av allén står sedan 1977 statyn ”Såningsmannen” av Arvid Backlund. I alléns norra förlängning syns en stor, gul institutionsbyggnad från 1924 där Ultuna lantbruksskola var inrymd, innan den 1962 lades ner. Om vi vänder oss om kan vi nu betrakta landskapet omkring oss med förhoppningsvis nya ögon.

Från samma utkikspunkt fast 1 000 år tidigare och med en fem meter högre vattennivå skulle vyn söderut ha utgjorts av inloppet till Ultuna hamn, omgiven av Tyskbacken och herrgårdsholmen som ”väggar”.