I gränssnittet mellan landskapsarkitektur och planering

I Wageningen är landskapsarkitektur och fysisk planering inte bara olika professorsstolar utan står också, som på så många andra ställen, för två olika kulturer. Men det som bidrar till förvirringen är att jag och min kollega Neva Leposa inte är på besök hos någon av dem utan vid avdelningen för kulturgeografi. Jag har dessutom besökt en annan avdelning, i Forest & Nature Conservation Policy, där landskapsansatser, alltså sätt att styra landskapets utveckling tillsammans med medborgarna, studeras.

Tvärvetenskap är inget nytt, varken hos oss eller i Wageningen. Men tvärvetenskap förutsätter att vi utmanar oss själva och tvärar på nya sätt: annars bildas det bara nya sfärer av disciplinär kunskap. Inom landskapsarkitektur har det under lång tid funnits ett intresse för att kombinera ekologi och design i storskaliga projekt och i landskapsanalyser, ofta under namnet landskapsplanering. Även om ansatsen har varit antropocentrisk så har samhället och kulturen givits en ganska marginaliserad roll i studierna. Det samma kan, märkligt nog, även sägas om planering som ofta betraktats som ett ramverk att förhålla sig till snarare än styrsystem och normer som behöver studeras och utvecklas. Idag finns det forskare som intresserar sig för samhället, maktfrågor och planeringsteori vid många institutioner för landskapsarkitektur, men en särskild grupp som fokuserar på gränssnittet mellan landskapsarkitektur och planering är fortfarande ovanligt.

Landskap, Planering & Samhälle studerar landskapet som arena för en hållbar och rättvis samhällsomställning. Vi kombinerar landskaps- och planeringsstudier och utgår i första hand från humaniora och samhällsvetenskap som bas för våra teorier och metoder. Särskild tonvikt läggs på kvalitativ och teoridriven forskning som kan bidra med nytänkande och kritiska perspektiv på dagens samhällsplanering i allmänhet och landskapets planering och styrning i synnerhet. Undervisning, från stadsbyggnad till kritiska studier, spelar en viktig roll i vår verksamhet. Ämnet spänner från rurala till urbana landskap, och från internationell till lokal nivå, om än oftast med ett fokus på en svensk kontext. Studier av landskapsplanering, landskapsanalys, och av landskapsarkitekters- och planerares praktik är centralt, men inte på något sätt en avgränsning. Alla former av grön omställning liksom effekterna av klimatförändringen sätter spår i landskapet – och leder till konflikter. Det ger oss ett vitt fält att arbeta inom och öppnar upp för samarbeten med andra forskare inom SLU. Jag hoppas att gruppen kommer att fortsätta att pröva nya samarbeten bortom de konventionella fälten och frågorna för landskapsarkitektur, och att vi fortsätter att sticka ut: det behövs för en hållbar utveckling.