Miljöeffekter av bekämpningsmedel

Svenska odlingslandskap är nära förbundna med vattendrag, sjöar och kustområden. De flesta åkerområden är dessutom utdikade, vilket kan leda till att överskottsvatten från fältet snabbt leds till närliggande diken och vattendrag. Bekämpningsmedel kan då läcka ut i dessa och uppnå koncentrationer som innebär risk för vattenlevande organismer – nationell miljöövervakning visar ofta flera olika växtskyddsmedel i ytvatten, ibland över tio samtidigt (se t.ex. Lindström et al. 2015). Samspelet mellan ämnen kan ge upphov till blandningseffekter, där den samlade toxiciteten överstiger den för enskilda medel.

Hitta resultat från den nationella miljöövervakningen här

Påverkan från bekämpningsmedel varierar över tid: korta toppar efter spridning och regn kan orsaka akut skada, medan långsamt läckage ger kronisk exponering under veckor till månader. Även äldre, mycket persistenta bekämpningsmedel som inte längre är godkända kan finnas kvar i marken och fortsätta påverka miljön långt efter att de använts. Dessutom förekommer ofta flera substanser i vattnet samtidigt.

Bekämpningsmedelssubstanser i vatten kan påverka reproduktion, utveckling och beteende och därmed ge effekter på populationer hos vattenlevande organismer. Exempelvis kan insektsmedel kraftigt reducera populationer av dagsländor och nattsländor — nyckelarter i sötvattensekosystem. Ogräsmedel kan påverka tillväxten hos alger och vattenväxter, vilket i sin tur förändrar livsmiljöer, näringsomsättning och syreförhållanden. Det finns gränsvärden och andra kvalitetskrav inom EU:s ramdirektiv för vatten med syfte att minimera sådana risker, men dessa fångar inte komplexa verkliga interaktioner eller ackumulering i ekosystem.

I jordbrukslandskap kan bekämpningsmedel som sprids på åkermark även transporteras till omgivande mark och natur, vilket påverkar många organismer direkt och indirekt. Ett av de främsta problemen är påverkan på pollinatörer — inklusive honungsbin, humlor, vildbin, fjärilar och nattfjärilar. Till exempel har gruppen av insektsmedel kallade neonikotinoider visat sig försämra binas navigation och födosök, reducera bisamhällenas tillväxt och öka dödligheten, vilket gjort att användningen av dem har kopplats till minskade populationer av pollinatörer. Användningen av ogräsmedel riskerar att minska antalet vilda blommor och andra växter som fungerar som viktiga källor till pollen och nektar, vilket försämrar pollinatörers födotillgång.

Markorganismer, viktiga för näringsomsättning och jordhälsa, kan också påverkas av upprepad exponering för bekämpningsmedel. Vissa medel påverkar främst mikroorganismerna i marken och andra kan reducera populationen av maskar och insekter. Fåglar och däggdjur exponeras indirekt via födan—exempelvis genom förorenade insekter eller frön—vilket kan leda till subtila, men viktiga, förändringar i hälsa, beteende och reproduktion.

Sammantaget bidrar dessa effekter till en långsiktig minskning i den biologiska mångfalden och en försvagad motståndskraft hos ekosystemen, då förlust av viktiga nyckelarter kan rubba ekologiska processer som upprätthåller naturens balans. Resultatet är ett ekosystem som är mindre kapabelt att motstå miljöpåfrestningar och mindre anpassningsbart till förändringar.

De miljörisker som associeras med bekämpningsmedel blev tydliga med användningen av äldre ämnen som arsenik, kvicksilver, DDT och organofosfater. Dessa var mycket giftiga och persistenta, vilket ledde till omfattande konsekvenser så som massdöd hos fåglar och fiskar, samt risker för människors hälsa via kontaminering av mat och vatten. Efter utfasning av dessa ämnen ökade medvetenheten och grunden lades för striktare lagstiftning.

Moderna bekämpningsmedel är utvecklade för att vara mer specifika och att brytas ner snabbare. Bara de ämnen som uppfyller kriterier för en omfattande miljöriskbedömning enligt EU:s regelverk blir godkända för användning. Dessa ämnen är i allmänhet mindre giftiga och mindre långlivade än tidigare, vilket minskar vissa miljörisker.

Men även moderna bekämpningsmedel är utformade för att påverka levande organismer, och deras användning har fortfarande ekologiska konsekvenser. Dessa effekter är ofta mer indirekta. Till exempel i vattenmiljöer kan ogräsmedel förändra sammansättningen av alger och vattenväxter, vilket kan påverka hela näringsväven. På land kan användning minska tillgången på blommande växter, vilket gör det svårare för pollinatörer som vilda bin och fjärilar att få tillgång till mat. Sådana förändringar ger inte direkta tydliga effekter men kan ändå ha betydande konsekvenser för biologisk mångfald och ekosystems hälsa och motståndskraft över tid.

Att fastställa de ekologiska effekterna av bekämpningsmedel är en komplex uppgift. Hur ekosystemet mår formas av många samverkande faktorer, både naturliga och påverkade av människan. I jordbruksområden bidrar morfologi, hydrologi, väder, läckage av näringsämnen och utsläpp av avloppsvatten, för att bara nämna några, till en komplex miljö som påverkar mark- och vattenkvaliteten. Bekämpningsmedel förekommer sällan isolerat utan sammanfaller ofta med förhöjda näringsnivåer, vilket gör det svårt att separera specifika pesticid‑effekter från andra stressfaktorer.

Forskare, inklusive oss på CKB, arbetar aktivt för att identifiera robusta indikatorer som speglar ekosystemens respons på bekämpningsmedelsexponering och som kan bidra till en förbättrad miljöriskbedömning. En ytterligare utmaning är de ofta komplexa blandningarna av bekämpningsmedel som förekommer i miljön och vars kombinerade effekter—oavsett om de är additiva, synergistiska eller antagonistiska —fortfarande är dåligt kända. Dessutom är indirekta effekter, såsom förändringar i artsammansättning eller interaktioner i näringsväven, svåra att kvantifiera men kan få bestående konsekvenser. Tillsammans understryker dessa utmaningar behovet av mer holistiska och integrerande tillvägagångssätt för att bedöma bekämpningsmedelseffekter på ekosystem.