En gemensam fiskeripolitik

Text: Ylva Carlqvist Warnborg intervjuar Daniel Valentinsson, forskare vid SLU Institutionen för akvatiska resurser.

– Redan innan vi blev medlemmar samarbetade Sverige förstås mycket med övriga grannländer kring havens resurser. Men inom olika delar av unionen finns olika syn på hur mycket utrymme lagstiftaren bör lämna för att ge enskilda länder och individer chans att ta eget ansvar. En del har kallat det naivt – men Sverige tillhör de länder som traditionellt inte detaljstyrt fisket på den nivå som EU tenderar att göra, säger Daniel Valentinsson, som är forskare på SLU Aqua. 

Institutionen för akvatiska resurser är universitetets största, och bildades av den tidigare myndigheten Fiskeriverkets forsknings- och utvecklingsavdelning. Daniel Valentinsson har varit i branschen ungefär lika länge som Sverige varit EU-medlem, och arbetar också för STECF, en rådgivande kommitté som ger vetenskapliga, tekniska och ekonomiska råd till EU-kommissionen i fiskerifrågor.

– Det har alltid varit klokt och nödvändigt att samarbeta kring fiske, eftersom fisken rör på sig över nationsgränser. Annars hamnar vi lätt i allmänningens tragedi, där var och en har ett kortsiktigt egenintresse av att maximalt utnyttja den gemensamma resursen. Jobbar vi så, drabbas alla till slut av det överfiske som blir konsekvensen.

– Väl inne i unionen gäller det att bygga allianser med likasinnade. För Sverige har det varit andra nordliga EU-länder som Nederländerna, och tidigare Storbritannien, som ofta haft samma principiella syn på fisket i Nordatlanten. Sverige har nog kunnat ha fokus på de långsiktiga perspektiven för vi är inte så beroende av fiskets inkomster som en del andra länder. I Frankrike och Spanien är fisket åtminstone regionalt av ett mer betydande intresse.

För fisket i haven har EU så kallad exklusiv kompetens, vilket betyder att varje medlemsland har ett ganska begränsat eget handlingsutrymme. Medlemsstaterna har lite mer bestämmanderätt över fisket i kustnära vatten, och bestämmer också till exempel hur de gemensamt beslutade fiskekvoterna ska fördelas nationellt. Men i grunden är fisket i haven reglerat via EU:s gemensamma fiskeripolitik, där all fisk och andra marina levande resurser ses som gemensamma.

Storskaligt fiske har gynnats på bekostnad av småskalighet

Generellt menar Daniel Valentinsson att storskaligt och effektivt fiske har gynnats av EU med sin fria rörlighet av varor och tjänster. Sedan Sveriges inträde i unionen har en del svenska aktörer köpt in sig i främst danska fiskefartyg, och fiskar inom deras kvoter. Och 1995, samma år som Sverige blev medlem, köpte det norskägda företaget Orkla Abba Seafood för att få ett bättre insteg på den stora europeiska inre marknaden.

 Men merkantilismen inom fiskerinäringen fanns på plats också före 1995, säger Daniel Valentinsson. 

– För de småskaliga kustfiskarna i Sverige har det gått sämre och sämre genom åren, precis som i alla jämförbara länder runt oss. Det beror delvis på konkurrensen med det storskaliga fisket. Men det tuffa läget ger större avtryck i regionalpolitik och i den politiska debatten här i Sverige än i landets BNP. Fiske är ju ingen stor näring här, och har länge släpat efter andra branscher vad gäller strukturutveckling och rationaliseringar. 

Precis som mycket ekonomiskt EU-stöd genom åren har delats ut till jordbruk som lämnar marker i träda, har EU-bidrag använts till att försöka minska ner en för stor flotta och stoppa överfiske. Men det är inte alltid som det har lyckats så bra. Bidragspengarna verkar ofta ha letat sig tillbaka till fiskerinäringen igen, konstaterar Daniel Valentinsson. Problemet med för många båtar och för lite fisk fortsätter att vara påtagligt.

Här finns också tydliga målkonflikter som vållat stor debatt under många år. Exempelvis fiskar stora fartyg upp den strömming som skulle ha kunnat bli produkten surströmming från små, lokala fiskare; om bara strömmingen hade fått växa till sig lite mer.

– Men konflikterna mellan stor- och småskaligt har egentligen inte direkt med vårt EU-medlemskap att göra. Det fisket skulle ju ha pågått, oavsett om vi är med i EU eller inte.

Vetenskaplig rådgivning ska vara basen

EU:s gemensamma fiskeripolitik, GFP, finns sedan tidigt 80-tal, men det dröjde till reformen år 2002 innan ett tydligare fokus på hållbart fiske och mer långsiktiga förvaltningsplaner introducerades. Inom några år väntas den tredje uppdateringen av GFP sedan Sverige gick med i unionen. 

Den bästa tillgängliga vetenskapen ska vara basen för GFP. Sverige, liksom övriga medlemsnationer med havskust, har både uppdrag och medfinansiering från EU för att samla in data och för att analysera och ge råd för hållbart fiske. Datainsamlingen i Sverige utförs av SLU Aqua, både direkt på själva fisket och också via SLU:s forskningsfartyg Svea, som bidrar inte minst till miljöanalysunderlaget. Inom ramen för det internationella havsforskningsrådet (ICES) sammanställer varje år ländernas forskare gemensamt den inhämtade kunskapsmassan till vetenskaplig rådgivning till EU:s fiskekvoter, miljöregler och fiskeripolitik. 

I GFP är det inte bara biologisk och ekologisk hållbarhet som räknas in, utan också ekonomiska och sociala aspekter. Där är utmaningarna framåt stora, men i ett trettioårigt perspektiv ser ändå Daniel Valentinsson en union som har utvecklats. Det går visserligen långsamt, men det rör på sig i positiv riktning gällande fisket.

– Fokus inom EU har gått från främst produktion, industri och export till ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet. Fiskeripolitiken har blivit grönare, och med ett ökat fokus på en mer ekosystembaserad förvaltning.

Försiktighet och långsiktighet

Historiskt ser Daniel Valentinsson att Sverige är ett av de länder som inifrån EU oftast drivit eller ställt sig bakom strävandena efter strikta kvoter och höga miljökrav; precis som vi gjorde innan vi blev medlemmar. Här har insikten funnits länge om att volymerna som kan fiskas beror på hur bestånden mår. 

– Sverige har länge varit en röst för försiktighet, bevarande och långsiktiga hänsyn, i en bransch som är extremt överetablerad överallt. Vi har länge varit ”kommissionens kompis” som stöttat höga ambitioner i deras lagförslag. Under senare år hörs inte denna röst särskilt tydligt längre.

– Men jag tror på fortsatt stramare kvoter och ännu mer försiktighet framåt. Fisket står fortfarande för stora koldioxidutsläpp, och bottentrålning påverkar havsbottnar. Stora delar av EU:s fiskevatten är överfiskade och har dålig ekologisk status. Vad som behövs nu är mer fokus på samordning med övrig miljöpolitik, inte minst klimatpolitiken, och vidare kliv framåt för att rusta fisket och haven för framtiden.