Odlingsstrategier

Man bör överväga om det går att odla andra, mindre attraktiva/dyrbara grödor i skadekänsliga områden där fåglarna ofta samlas, till exempel nära övernattningsplatser.

Attraktiva grödor som många fåglar dras till är korn, vete, ärtor och raps.
Det kan dock finnas skillnader mellan olika sorter av samma gröda. Erfarenheter har bland annat visat att kornsorten ”Rekyl” tycks vara mindre attraktiv än sorten ”Gustav” för gäss.

Dyrbara grödor som är omtyckta av stora fåglar är morötter, potatis, åkerböna och majs. Majs lockar vid sådd och efter skörd (som stubb), men drabbas sällan av skador som stående gröda eftersom den är så högvuxen.

Grödor som inte är särskilt lockande för några fåglar är havre och lin. Raps och rybs attraherar inte tranor.

Välj grödor som kan skördas i god tid innan fåglarna anländer till ett specifikt område. Genom att odla tidiga korn- och vetesorter skapar man tidiga stubbåkrar som kan avlasta under perioder då fåglarna annars gärna betar oskördad gröda precis innan skörd.

Sexradigt korn är en gröda som mognar och kan skördas tidigare än andra kornsorter. Den ger generellt en mindre skörd än andra sorter, men eftersom den skapar tillgänglighet av stubbåkrar tidigt under odlingssäsongen kan det löna sig att odla den i områden där fåglarna rastar innan tröskningen normalt har kommit igång.

Ett annat sätt är att påbörja skörden av några väl valda spannmålsfält (korn) någon eller några veckor innan kornet är skördeklart. Denna lösning kan avlasta övriga marker från skador, särskilt i områden utan någon avledningsåker i närområdet. I Västerbotten har lantbrukare frivilligt skördat strategiska fält tidigare för att sedan eftertorka kornet. De upplevde att åtgärden medförde en stor skillnad på skadenivå, då fåglarna föredrog att gå i stubben på de skördade fälten, vilket avlastade resten av området. Skördekostnaden ökade visserligen, men de totala skadorna minskade.

Normalt landar inte fåglarna i stående och oskördade grödor. Däremot föreligger ökad risk för sådana besök om hela fält skördas eller fläckar med liggsäd uppstår, i nära anslutning till oskördade grödor. Då skapas möjlighet för fåglarna att landa på de öppna platserna, varifrån de sedan kan beta sig in i de oskördade fälten. På liknande sätt uppstår ”landningsbanor” för fåglar när man endast skördar delar av åkrar eller intilliggande fält.

Man bör alltså i möjligaste mån undvika att lämna delar av fält eller åkrar som gränsar till varandra oskördade. Vid planering av växtföljd kan man organisera det så att man får oattraktiva grödor (till exempel havre) eller höga grödor (läs mer nedan) mellan fält som skördas tidigt och attraktiva grödor.

Om man av olika anledningar inte kan skörda ett helt fält samtidigt eller om man måste skörda intilliggande åkrar, ska man vara medveten om att risken för fågelskador ökar. Då gäller det att vara noga med skrämselåtgärder på de oskördade delarna eller i de landningsbanor man skapat.

Genom att odla höga grödor (till exempel solrosor, majs eller hampa), lämna strängar av stående gröda vid skörd eller anlägga lähäckar i kantzoner mellan fält kan man minska sikten för fåglarna. Det skapar otrygghet och minskar både fältets attraktion för fåglarna och risken för att de ska beta sig in från ett skördat fält till oskördad gröda. En lähäck kan även öka möjligheten för lyckad gåsjakt, då den utgör ett naturligt gömsle.

Med rätt val av höga grödor och lähäckar kan man även skapa goda förutsättningar för pollinerande insekter.

Nackdelen med lähäckar är att de kan utgöra odlingshinder på vissa platser, men genom att undvika perenner och i stället använda ettåriga växter kan det problemet undvikas. För att nå tillräcklig höjd kan ett system där ettåriga växter får stå kvar efterföljande år för att sedan brukas ner vara en möjlig lösning.