Skrämsel och barriärer

Det finns flera typer av mer eller mindre beprövade skrämselåtgärder. Generellt kan man säga att det som avskräcker gäss, sångsvanar och tranor från att landa på ett fält är sådant som gör dem osäkra, till exempel förändringar i landskapet som kan uppfattas som hot. 

Skrämsel kan utföras både aktivt, då man går, använder drönare eller kör ut på fälten för att skrämma fåglarna och passivt, då man placerar ut skrämselutrustning som får stå kvar en tid. Ofta ger skrämselåtgärderna endast effekt i några dagar upp till någon vecka innan fåglarna vänjer sig vid utrustningen. Det innebär att den kontinuerligt måste upprepas, bytas ut eller flyttas runt. Det är således en fördel om skrämselutrustningen som används är lätt att flytta på. 

För att minimera risken att fåglarna vänjer sig vid skrämseln bör åtgärder bara användas när det verkligen behövs och endast sättas upp på fält som måste skyddas. Sedan är det viktigt att de tas bort så fort risken för skada är låg, till exempel efter skörd. 

Skrämselutrustningen skrämmer inte bara de skadegörande fågelarterna utan med stor sannolikhet även andra arter som häckar eller uppehåller sig på åkrarna, som fjällgäss, sånglärkor, tofsvipor, storspovar och rovfåglar. En del skrämselåtgärder som används för stora betande fåglar används även för att skrämma tättingar och andra fåglar. Detta bör beaktas i största möjliga mån om skrämseln ska användas på fält med förekomst av andra fågelarter. När skrämsel sker på stora öppna enheter och i monokulturer är dock risken mindre att störa andra fåglar, eftersom tätheten med häckande fåglar är liten i den typen av miljöer. Det kan fortfarande vara olämpligt att använda skrämsel eller skyddsjakt som förebyggande åtgärd i områden och på fält med andra häckande och rastande fåglar (till exempel där det regelbundet rastar fjällgäss) eller i direkt närhet till så kallade ”lärk-rutor”, i områden med häckande småvadare och nära kantzoner och reservat. 

Vid användning av skrämselåtgärder måste man även ta hänsyn till att en del av dem kan uppfattas som störande eller mycket störande av allmänheten eller riskera att skrämma tamdjur. 

Människosilhuetter tillverkade av plywood eller filttyg har använts på flera ställen i landet. Det finns även preliminära resultat från en nyligen utförd studie (av SLU och Högskolan Kristianstad: ”Gåsprojektet”) som visar att silhuetter av filttyg har en signifikant effekt på antalet gäss under en femdagarsperiod: Gässen nyttjar fortfarande fälten, men i lägre grad än utan skrämsel. 

Skrämselkonsulenter och lantbrukare har upplevt skrämseleffekten som måttlig: något bättre på gäss och tranor, men sämre på svan. Vitmålade figurer och figurer med påmålade ögon upplevs ha bättre skrämseleffekt än enbart träfärgade. Effekten kan förstärkas genom montering av fladdrande plastremsor på figurerna. 

Vimplar och flaggor av olika slag kan verka avskräckande på betande fåglar. De anses vara relativt effektiva och inte så dyra. De sätts ut i känsliga fält, helst innan fåglarna har börjat besöka dem. 

När fält skördas intill fält med skadekänsliga grödor finns stor risk att fåglarna landar på det nyskördade fältet och betar sig in i stående och oskördade grödor. För att hindra fåglar från att gå in i oskördad gröda kan man sätta upp flaggor eller lapptyg längs med kanten av fälten som avskräckande avgränsning. 

”Flaggor” kan bestå av plastsäckar monterade på träkäppar. På flera håll har man även använt fladdrande plastband. Skrämseleffekten verkar vara större om plastbanden och flaggorna rör sig, men bandens hållbarhet försämras om de är för stora eller för långa. För stora mellanrum mellan flaggorna kan ge fåglarna en chans att ta sig in i fälten. De bör sitta relativt tätt: cirka 30 m mellan varje käpp. Stora arealer kräver alltså flera flaggor. 

Flera vetenskapliga försök har gjorts på hur stor skrämseleffekt plastband och flaggor (i varierande material, färger och former) har på gäss. I försök med vita plastsäckar som flaggor (2,5 säckar/ha) i höstvete-, klöver- och rågfält samt på slåttermark gav fälten med vita plastsäckar högre produktion och färre gäss än fält utan plastsäckar. Skillnaden varade dock bara till första mätningen efter sju dagar, därefter sågs ingen skillnad mellan fälten. I en annan studie (20 plastband och flaggor/ha) fann man en effekt på antalet grågäss upp till 4 veckor. Skrämselkonsulenter upplever effekten av åtgärden som begränsad och relativt likvärdig mellan gås och trana, men sämre för svan. 

Lapptyg kan konstrueras genom att fästa vimplar/flaggspel på långa linor. Lapptygen bör monteras 0,8–1 meter över marken och vimplarna måste kunna röra sig fritt med vinden. De sätts i kanten av oskördade fält för att hindra fåglar att gå in i dem. Skrämselkonsulenter upplever en bättre effekt av lapptygen än jämfört enskilda vimplar och flaggor, och de upplever att det framförallt fungerar den väl på tranor och gäss. 

Drakar i form av rovfåglar eller rena fantasiskapelser fästa i en lina i ett högt spö kan användas för skrämsel. De är från början framtagna för att skrämma duvor, men har visat sig fungera även på gäss. På tranor fungerar de dock inte lika bra. Draken fästs med ett snöre i ett teleskopspö som förankras i marken. Den rör sig naturligt i vinden och fungerar således bäst när det blåser. Vid för starka vindar har det hänt att spöet knäckts. 

I Skottland har man utvärderat skrämseleffekten med hjälp av dessa flygande drakar och rovfågelssiluetter på vitkindad gås och spetsbergsgås. Där fann man att effekten var tillfredställande till en början, men gässen vande sig fort och betade till slut i direkt anslutning till utrustningen. Från samma studie som nämns ovan (se ”Skrämmande figurer”) visar preliminära resultat att drakar i form av rovfågelsilhuetter har en signifikant effekt på antalet gäss under en femdagarsperiod: Gässen nyttjar fortfarande fälten, men i lägre grad än utan skrämsel. 

Smällar och skott har visat sig fungera för att skrämma både gäss, svanar och tranor. Svanarna upplevs som mer svårskrämda än gäss och tranor. Likt andra skrämselåtgärder vänjer sig dock fåglarna även vid knallar relativt snabbt. 

Vid användning av gasolkanoner och andra objekt måste man tänka på att smällarna även kan störa eller skrämma människor och tamdjur. De bör därför inte användas i närhet av bebyggelse, ridskolor eller promenadstråk. Ibland finns kommunala föreskrifter som reglerar detta, till exempel i planlagda områden. Beroende på hur långt knallarna hörs, bör man även vidta försiktighet nära reservat, avledningsåkrar och andra störningskänsliga områden. Länsstyrelsen bör överväga om de ska avstå från att ge bidrag för användning av gasolkanoner i känsliga områden. 21 

Gasolkanoner

Gasolkanoner har med framgång prövats mot tranor och gäss. Skrämseleffekten av en gasolkanon täcker cirka 5–6 hektar. Kanonen kan programmeras efter önskat intervall. Den avlossar vanligtvis 3 skott per omgång och bör smälla minst tre omgångar per dag, dock ej nattetid. 

Under Viltskadecenters försök med gasolkanoner vid Kvismaren i Örebro län minskade antalet tranor på potatisfälten med 84 % efter uppsättningen av kanoner, jämfört med antalet tranor månaden innan. På åkrar utan kanoner ökade antalet fåglar med 106 % under samma tidsperiod. På senare tid har dock både tranor och gäss visat tillvänjning även till gasolkanoner i vissa områden. 

Gasolkanoner har visats ha en god skrämseleffekt på vitkindade gäss i Norge. Studien visade inte på någon tillvänjning, men risken för minskad effekt över tid är ändå något som påtalas i studien. 

Knallskott

Knallskott eller skrämselskott för hagelbössa och specialrevolver har använts i flera län. Skrämselskotten skjuts iväg för att sedan brisera 60–70 m bort. Signalpistolskott har använts för att skrämma bort gäss från flygplatser i Skottland och beskrivs som effektiva. 

Skott från signalpistoler har även i visat sig ha en god skrämseleffekt på vitkindade gäss i jordbrukslandskapet. En studie visar att hela fält kunde bli fria från gåsförekomst efter skrämsel. Metoden beskrivs dock som kostsam och både pistol och hagelbössa kräver innehavstillstånd från Polismyndigheten. 

Pyroteknik

Vanliga fyrverkeriraketer användes under flera år för att skrämma bort betande fåglar från åkrar med oskördad gröda på flera olika platser i landet. Erfarenheter visar att effekten var störst om raketen exploderade rakt ovanför fåglarna med både ljusblixtar och knall. 

Metoden har uppskattats av lantbrukare, då den upplevts som både enkel, billig och effektiv. Under några år kunde den dock inte användas, då lagstöd saknades. Sedan mars 2025 får företag inom jordbrukssektorn använda raketer i kategori P1 avsedda för skrämsel i syfte att motverka skador av vilt utan tillstånd (se exakta villkor i MSBFS 2025:5).  

”Hulken” är en uppblåsbar vilt- och fågelskrämma som visat sig vara relativt effektiv i de områden den har använts. Anordningen består av en tygdocka som blåses upp av en fläkt samtidigt som den ger ifrån sig ljud- och/eller ljussignaler. Strömkällan är ett vanligt 12 V bilbatteri. Hulken ligger hopvikt i en plastback och ställs ut på det fält man vill skydda. Ett tidsrelä gör att Hulken kan blåsas upp inom ett visst tidsintervall på 1–30 minuter samt under olika tider på dygnet. Ett fulladdat batteri kan driva Hulken i 1–2 veckor beroende på vilka inställningar man väljer. Hulken täcker ca 2–3 hektar. 

I Skottland har man utvärderat skrämseleffekten av Hulken på vitkindad gås och spetsbergsgås. Där fann man att effekten var tillfredställande i början, men att gässen vande sig fort och till slut betade i direkt anslutning till utrustningen. Från samma studie som nämns ovan (se ”Skrämmande figurer” och ”Drakar”) visar preliminära resultat att Hulken har en signifikant effekt på antalet gäss under en femdagarsperiod: Gässen nyttjar fortfarande fälten, men i lägre grad än utan skrämsel. 

Det finns flera olika utrustningar på marknaden som syftar till att skrämma fåglar med olika slags ljud. Två exempel är ”BirdAlert” och ”Fieldguard”. Vissa avger ljud som inte har någon koppling till fåglarna, som smällar och sirener (som Fieldguard) medan andra har möjligheten att spela upp läten som fåglarna förknippar med fara (som BirdAlert). 

Generellt brukar ljud med naturlig koppling till fåglarna ha en längre verkan, eftersom de inte vänjer sig vid dessa ljud lika lätt. En amerikansk studie har visat ett minskat antal kanadagäss i upp till fyra dagar när deras varningsläten spelades upp. En annan amerikansk studie visar att skrämsel där man kombinerat kanadagässens varningsläten med smällare minskade tiden som gässen spenderade på soja-, vall-, majs- och alfalfafält med upp till 96 %. Båda studierna visade dock en snabb tillvänjning och i vissa fall fungerade skrämselskott bättre. Även i Sverige har dessa ljudskrämmor upplevts ha väldigt olika effekt av de länsstyrelser som använt dem. 

Laser är en metod som ännu inte använts i stor utsträckning i Sverige. Laser har i flera studier visat sig vara effektivt för att skrämma gäss på flygplatser, övernattningsplatser och på fält. Åtgärden fungerar bäst vid dåliga ljusförhållanden, vilket kan begränsa användningen. Metoden är tyst och lämpar sig i områden där det finns risk att störa övrigt djurliv och människor. I de studier som finns på laser har handhållen utrustning använts. Den som hanterar laserpekare i laserklass 3R, 3B eller 4 måste ha tillstånd från Strålsäkerhetsmyndigheten. 

Liksom för andra åtgärder där man aktivt måste åka ut till fälten för att skrämma så kan användandet av laser bli både tids- och kostnadskrävande. I en studie i Danmark krävdes så många upprepningar för att hålla vitkindade gäss och prutgäss borta över tid, att kostnaden för skrämseln blev dyrare än de förväntade skillnaderna i skador. Det finns även en finsk studie som jämför knallskott, en gående person och laser vid skrämsel av vitkindade gäss. Den studien visar att laser verkar ha sämre effekt än de två andra metoderna på våren (då laser användes återvände de skrämda GPS-gässen med 79 % sannolikhet). På hösten hade laser samma effekt som de två andra metoderna (62 % sannolikhet att gässen återvände då laser användes). 

Observera att lasern kan skada ögonen! Den ska aldrig riktas mot själva fåglarna utan mot marken i anslutning till fågelflockarna. 

Flera fågelskrämmor bygger på att solreflexer kan verka skrämmande på fåglar. Nackdelen med dessa skrämmor är att de är väderberoende. 

Reflekterande plastband

Reflekterande plastband har testats med framgång för att skrämma kanadagäss från grödor i en studie från Nordamerika. Framgången varierade dock mellan olika fågelarter (finkar, trastar med flera) och generellt verkar effekten vara kortvarig. 

Vindsnurror

Vindsnurror med speglar (”Kvismareskrämman”) kan användas för att skapa reflexer. Vindsnurran är en modifierad reklamanordning, en så kallad ”trottoarpratare” (som ofta används utanför kiosker, bensinstationer och liknande). Anordningen är ca 1 m hög och monteras med ett spetsförsett spjut som trampas ned i marken. Snurran är kullagrad i markfästet. Den kan förses med reflekterande material (spegel) eller varselfärgad folie och kan då synas på flera kilometers avstånd på ett öppet fält. 

Spegelpyramider

Spegelpyramider ("Peaceful Pyramid") är 12 cm höga och består av trekantiga speglar monterade i pyramidform. De roterar med hjälp av ett 12 V batteri och speglarnas vinkling reflekterar ljuset snett uppåt i syfte att skrämma fåglar som flyger in mot ett fält. 

Drönare kan användas för att skrämma gäss, svanar och tranor. I en nyligen utförd studie (av SLU och Högskolan Kristianstad, ”Gåsprojektet”) skrämdes GPS-märkta grågäss antingen med drönare eller genom att en person gick mot flockarna. Enligt studien ser man ingen större skillnad mellan de båda åtgärderna (se även avsnittet ”Mänsklig närvaro vid fälten” nedan). Skrämseln förändrade gässens beteende, så att de höll sig borta både från fältet där de skrämdes och från åkermark generellt i åtminstone fyra timmar. Efter 24 timmar kunde dock ingen skillnad mellan gäss som skrämts och gäss som inte skrämts noteras. 

I försöken studerades bara de märkta gässen och även om de höll sig borta från platsen de skrämdes ifrån kan andra gäss ändå nyttja samma fält efter att skrämsel har utförts. 

Även om studien inte visade någon skillnad mellan åtgärderna så har drönare fördelarna att de snabbt kan närma sig gässen över stora avstånd och att man slipper gå på jordbruksmark med känsliga grödor. 

I takt med att användandet av drönare har ökat så har nya regler tillkommit, för att bibehålla en hög flygsäkerhet. Dessa regler är gemensamma för hela EU och gäller från och med 1 januari 2021. En förändring är att privatpersoner måste registrera sig som operatörer och ta ett särskilt drönarkort. Mer information finns på Transportstyrelsens webbplats. 

Mänsklig närvaro är en skrämselåtgärd som momentant har en stor effekt, men efter att man lämnat fälten är den är oftast kortvarig. Den är dock svår att få till rent praktiskt, eftersom det sällan finns möjlighet att ständigt finnas tillgänglig vid skadedrabbade fält. Kortare skrämselinsatser (skrämselrundor, hundpromenader och liknande) håller inte fåglarna borta någon längre period och risken är stor att de skrämda gässen eller andra flockar återvänder när faran är över. 

I studien som nämns ovan (under ”Drönare”) testades hur GPS-märkta grågäss reagerade när en person gick mot flockarna. Skrämseln förändrade gässens beteende, så att de höll sig borta från fältet där de skrämdes och från åkermark generellt i åtminstone fyra timmar. Efter 24 timmar såg man dock ingen skillnad i beteende mellan gäss som skrämts och gäss som inte skrämts. Andra gäss som uppehåller sig i området kan dock komma att besöka fältet tidigare än så. Detta betyder att även om man lyckas skrämma gässen, så är effekten relativt kortvarig och skrämseln behöver upprepas eller kompletteras med annan skrämselutrustning för mer långvarig effekt. 

På Gotland har det gjorts ett kontrollerat försök där man skrämt vitkindade gäss med hjälp av mänsklig närvaro. Där varierade man mellan att gå och köra med fordon mot gåsflockarna. Resultaten visade att antalet gäss var signifikant fler i områden utanför skrämselzonerna efter utförd skrämsel. Ingen tydlig effekt kunde dock konstateras på skadenivån (vall). 

I Skottland har man genomfört liknande försök och skrämt vitkindade gäss med hjälp av mänsklig förekomst kombinerad med gasolkanoner och plastband. Resultaten visade att antalet gäss där man skrämde minskade med 50 %, medan det ökade litet i närliggande skyddade områden där skrämsel var förbjuden. 

Ibland har man försökt skrämma fåglar med lösa hundar. Metoden är inte närmare studerad och kräver dispens från länsstyrelsen enligt 18 § jaktförordningen. 

Användandet av olika slags barriärer har visat sig vara en mycket effektiv metod för att begränsa de stora fåglarnas rörelser. Stängsel kan till exempel hindra gäss som under häckning och ruggning är oförmögna att flyga, från att nå skadekänsliga fält som gränsar mot sjöar och vattendrag. Metoden har även fungerat för att hindra både tranor och gäss från att gå mellan fält även när de kan flyga. Flera typer av avspärrningar kan hindra stora fåglar från att gå in i fält där de kan orsaka skada. 

Man måste dock vara medveten om att det finns en risk att även andra viltslag påverkas av hindren, som kan medföra både att djur trasslar in sig och att åtgärderna förstörs. Dessutom kan det vara svårt att arbeta med stängsling i områden med tamdjur på strandbete eller där människor kan uppleva stängsel som störande eller hindrande i naturmiljön. 

På flera håll i landet (bland annat vid Tåkern i Östergötlands län och Kvismaren i Örebro län) har man fått god effekt av nätstängsel för att hindra grågäss från att lämna strandängar och beta på intilliggande åkermark. Stängslen är 90 cm höga och har en maskstorlek på 5 cm x 5 cm. Sådana stängsel kan utgöra effektiva hinder mot gäss och kallas därför kallas ibland för ”gåsstängsel” eller ”avskärmningsstaket”. 

En förutsättning för att gåsstängsel ska fungera är att de är ordentligt förankrade och sluter tätt mot marken. Små kryphål, till exempel vid diken eller skarvar upptäcks lätt och utnyttjas gärna av både vuxna gäss och gässlingar. En grövre maskstorlek på nätet medför att gässlingarna kryper igenom. Under försöken vid Tåkern konstaterades att gässlingarna rörde sig upp till 40 meter från de vuxna gässen. 

Gåsstängsel måste även vara tillräckligt långa för att fåglarna inte ska gå runt dem. 

I Skåne provade man 2009 att sätta upp eltrådar för att hindra häckande gäss från att gå från en strandäng till en intilliggande åker med växande gröda. Två trådar monterades 8 cm och 20 cm från marken. En röjning av gräs krävdes under häckningsperioden för att underhålla stängslet. Lantbrukaren i området upplevde att åtgärden hade mycket god effekt. Vid Tåkern i Östergötland har man provat samma åtgärd, men där upplevdes inte samma goda effekt då gässen slank förbi trådarna. 

Tråd och eltråd som spänts upp har även använts för att avgränsa avledningsåkrar från intilliggande konventionella fält. Även flyttbara trådar och nätstängsel har använts för att hindra tranor från att vandra in i oskördad gröda när de landat på intilliggande skördade fält. Trådarna är ett snabbare och billigare alternativ till ”gåsstängsel”, men trådar med el kräver mer tillsyn och skötsel. Skrämselpersonal har upplevt att trådar fungerar bättre mot trana än mot gäss. 

Ett sätt att begränsa gässens rörlighet på är att skärma av diken, åar, kanaler och liknande med vattenhinder. De hindrar simmande gäss från att använda vattenvägar som transportleder upp i fält med känslig gröda. På flera ställen har man lyckats avstyra problem längs vattendrag genom att sätta upp plastremsor av en typ som bland annat används i kylanläggningar.