Aktörssamverkan för gemensamt lärande och beslutsfattande

Dagens livsmedelssystem är komplext och präglas av målkonflikter, till exempel mellan lönsamhet, miljö och social hållbarhet. Samtidigt finns en tendens att vilja ta fram “perfekta lösningar” innan man agerar. Det bromsar utvecklingen. I stället betonas vikten av att testa, lära och justera längs vägen.

Vad är aktörssamverkan?

Samverkan handlar om att olika aktörer delar erfarenheter och kunskap, lär tillsammans och utvecklar lösningar samt tar gemensamma beslut och ansvar.

Samverkan kan ske på många olika sätt och i olika konstellationer. Vissa processer handlar om horisontell integration, det vill säga att arbeta med gemensam kunskapsbildning inom en yrkesgrupp, exempelvis lantbrukare eller rådgivare, eller på en specifik plats (som mellan aktörer i en kommun).

Andra processer har ambitionen att skapa vertikal integration, det vill säga att knyta ihop exempelvis olika beslutsnivåer, från gård till policy eller längs hela livsmedelskedjan. Alla former av samverkan behövs eftersom problemen ser olika ut. Ett viktigt resultat är också ökad handlingskraft och motivation hos deltagarna.

När samverkan fungerar väl kan den:

• Hantera komplexa problem och målkonflikter
• Minska risken för handlingsförlamning
• Snabba på vägen från idé till praktisk handling
• Skapa nya lösningar som är förankrade i verkligheten

En samverkansprocess är per definition en öppen process. Det innebär att man aldrig i förväg kan bestämma eller veta hur den kommer att ut­vecklas. I praktiken är det ofta handlingskunskap som saknas hos aktörerna. Vi tenderar att fastna i ett slags trial-and-error beteende, där vi inte ifrågasätter våra antaganden eller utgångspunkter.

Vanliga hinder

• Ovana att arbeta i öppna processer utan givna svar
• Brist på tid och resurser
• Svårigheter att hantera olika perspektiv och intressen
• För lite reflektion kring vad som faktiskt fungerar

Många fastnar i att upprepa samma åtgärder utan att ifrågasätta om problemet är rätt definierat.

Framgångsfaktorer

Hållbar utveckling i lantbruket kräver mer än enskilda insatser. Det handlar om att arbeta tillsammans, lära av varandra och våga testa nytt i praktiken. När samverkan fungerar kan den skapa både bättre beslut och starkare, mer resilienta produktionssystem.

För att lyckas med samverkan behövs, tydligt stöd från organisationer och beslutsfattare och mötesplatser där olika aktörer kan träffas. Det behövs också kompetens i processledning och dialog samt tillit till att gemensamt lärande ger resultat och inte minst tid som tillåter processen att få utvecklas.

Texten är en sammanfattning av kapitel 14 i boken Samverkan för ett hållbart lantbruk. Kapitlet är skrivet av Magnus Ljung, statskonsulent och verksamhetsledare vid SLU Kompetenscentrum rådgivning. Du kan läsa kapitlet i sin helhet här.