Rådgivningens roll i lantbrukets kunskapsutveckling
Komplexa utmaningar inom lantbruket kan inte lösas av en enskild aktör. Forskning, rådgivning och lantbrukare behöver samverka, särskilt när frågorna är komplexa och kräver både vetenskaplig kunskap och praktisk erfarenhet.
År 2019 publicerades rapporten ”Samverkan för lantbrukets kunskaps-utveckling” Rapporten var resultatet av ett halvårs intensivt arbete utifrån intervjuer med forskare, rådgivare, lantbrukare och andra personer väl insatta i lantbrukets kunskapsutveckling
Studien visade att rådgivare har en nyckelroll eftersom de ofta behärskar både teori och praktik. De kan översätta forskning till tillämpbara lösningar och samtidigt föra lantbrukarnas behov tillbaka till forskningen. Eftersom rådgivare arbetar med många företag kan de också bidra med bredare perspektiv än enskilda lantbrukare.
Lantbrukarnas incitament och utmaningar
Beroende på omständigheter som till exempel lönsamhet och tidspress, varierar lantbrukarnas intresse för att engagera sig för branschen. Lantbrukarna är generellt intresserade av resultat som kan omsättas i det egna företaget. Lantbrukarna höjer ibland kritiska röster mot att utvecklingen går för långsamt och inte fokuserar på rätt saker. Lantbrukarna är experter på praktiska överväganden och hur praktiska moment genomförs. Det är sitt eget företag man känner bäst och därmed oftast relaterar till i diskussion.
Rådgivare ser fördelar med samverkan, men möter hinder som kortsiktig finansiering, brist på organisatoriskt stöd och avsaknad av fungerande arbetssätt för samverkansprojekt. För att lyckas krävs både kompetens och en kultur som stödjer samarbete mellan organisationer.
Långsiktig samverkan
Studien betonar vikten av att bygga vidare på befintliga relationer. Ett intressant sätt att göra detta skulle kunna vara att använda befintliga gruppsammansättningar av lantbrukare och rådgivare, och koppla ihop dem med relevanta forskare. En möjlig väg framåt vore att utveckla konceptet kring till exempel erfarenhetsutbytesgrupper, ERFA-grupper, som inom lantbrukets värld ofta består av en grupp lantbrukare som träffas återkommande under ledning av en rådgivare/ processledare, utbyter erfarenheter och lär tillsammans. Det lyfts också fram att det finns erfarna ”samverkanshjältar” som bör ges utrymme att inspirera fler.
Slutligen understryks att samverkan tar tid. Relationer, förtroende och gemensamma arbetssätt kan inte skapas snabbt eller effektiviseras bort, utan kräver långsiktighet och uthållighet från alla parter.
Texten är en sammanfattning av kapitlet aktörssamverkan 17 i boken Samverkan för ett hållbart lantbruk. Kapitlet är skrivet av Victoria Tönnberg, hortonom oc bärrådgivare och Magnus Ljung, verksamhetsledare, SLU Komptenscentrum Rådgivning. Du kan läsa kapitlet i sin helhet här.