Relationen mellan skog, natur och barndom

Tidiga naturupplevelser är viktiga

Att tidigt bli introducerad till natur och friluftsaktiviteter är något som man minns och bär med sig (Lovelock et al 2016). Det är viktigt att som barn få ägna sig åt fri lek i den vilda naturen, på egen hand utan föräldrar. Det är så man lär sig att naturen inte är farlig.

Men det finns några kritiska skeden under uppväxten när friluftslivet är svårt att upprätthålla (Lovelock et al 2016). Det första är när man går från att vara barn till att bli tonåring. Där är risken stor att friluftslivet inte betraktas som coolt nog. Nästa viktiga skede är när studierna börjar kräva allt mer, det är svårt att hinna med både friluftsliv och studier. Det tredje är när man är tvungen att flytta för att gå på universitetet eller för att jobba. Då ”tappar” man lätt bort sitt naturintresse och kan ha svårt att hinna med och orka etablera kontakt med sin nya natur och utöva friluftsaktiviteter där.

Besöksfrekvensen spelar roll

Det finns ett starkt samband mellan många besök i skog och mark som barn och viljan att besöka den i vuxen ålder (Thompson et al 2018). Sannolikheten för vuxenbesök är väldigt liten om man som barn sällan vistats i naturen. På samma sätt beskrivs att ju mer man som barn lekte i grönområden desto mer ägnar man sig åt naturbaserade aktiviteter som trädgårdsskötsel och naturturism som vuxen (Hosaka et al 2018). Ytterligare en studie visar att barn som har varit mycket i skogen vistas mycket i skogen även som vuxna (Taye et al 2019). Sambandet mellan skogsbesök i tidig och vuxen ålder är dessutom starkare än sambandet mellan skogsbesök och inkomst- eller utbildningsnivå eller bostadsförhållanden. Däremot är betydelsen av typ av bostadsbebyggelse och tillgänglighet och avstånd till närmaste skog avgörande för besöksfrekvensen.

Mycket naturkontakt under barndomen hos brasilianska barn resulterar i mer kontakt med naturen som vuxen (Rose et al 2018). De som varit mycket i naturen som barn har också bättre känslomässig naturanknytning och mer miljövänligt beteende som vuxna. Hos vuxna besökare hos Minnesota State Parks ser man att de som haft mycket naturbaserade aktiviteter i barndomen vill fortsätta göra liknande saker senare i livet, och att de söker vägar och övervinner hinder för att ta sig ut i naturen (Asah et al 2012).

Nya Zeeländare som i vuxen ålder utövar mycket friluftsliv var även som barn mycket ute i naturen både med och utan familjen (Lovelock et al 2016).

Forskningen är alltså ganska samstämmig om att barndomens naturbesök har betydelse för vuxenlivets naturintresse men det finns undantag. En studie visade att det inte finns något samband mellan barndomens naturbesök och den vuxna relationen till naturen (Heezik et al 2021).

Relationen till naturen

Svenska ungdomar, som sedan barnsben har en relation till skog och skogsbruk genom att deras föräldrar är skogsägare, uppfattar sina barndomsupplevelser i skogen i första hand som fritidsaktiviteter tillsammans med familjen (Kronholm & Staal Wästerlund 2017). Närheten och tillgängligheten till skogen bidrar starkt till ungdomarnas möjligheter att etablera en skogsrelation i tidig ålder. Relationen speglas sedan i deras fritidsaktiviteter, även om de är mindre bekanta med själva skogsbruket. De har en positiv attityd till och värdesätter skogen i sig, men attityden till skogsbruk är ganska varierande och omfattar både positiva och negativa associationer, enligt forskarna.

Engelska barn som kunde ägna sig åt fri och oövervakad lek som barn är mer benägna att se skogsområden som en positiv resurs i ung vuxen ålder (Milligan & Bingley 2007). De som inte haft möjlighet att leka i skogen som små tycker som vuxna inte om mörka och tätt planterade skogsområden.

Om man tittar på samband mellan naturexponering och grön utomhusaktivitet i barndomen i relation till människors hälsa som vuxna så finns det ett signifikant positivt samband mellan barndom och vuxenliv (Wood & Smyth 2020). Mycket natur i barndomen innebär mycket natur i vuxen ålder. Tittar man på relationen/anknytningen till naturen hos de vuxna så finns det ett negativt samband med stress (det vill säga bättre relation till natur ger mindre stress) och ett positivt till hjärtvariabilitet och sömn (bra relation till naturen ger ökad HRV och bättre sömn). Slutsatsen är att en relation/anknytning till naturen är viktigt för vuxnas hälsa och att barndomens naturexponering och gröna utomhusaktivitet är avgörande för att utveckla anknytningen.

Miljömedvetenhet

Barndomens naturvistelser kan göra en person mer miljömedveten som vuxen (Wells & Lekies 2006). Särskilt barndomens vilda natur, vandring eller lek i skogen, camping, jakt och fiske har ett positivt inflytande på vuxnas miljöattityd. Finska studenters miljöattityder är inte alltid baserade på deras upplevelser av naturen i barndomen – deras koppling till miljön kan också konstrueras i urbana miljöer (Tani 2017). Typen av vardagsmiljöer och relationerna till andra människor (och deras syn på naturen) under barndomsåren anses vara väsentliga element för att skapa nära band till naturen senare i livet.

Vill man återvända till sin barndomsnatur?

Det finns förvånansvärt lite forskning som handlar om barndomsnaturens betydelse för vilka naturmiljöer vi föredrar som vuxna. Det finns dock några studier som tangerar området. Man känner sig till exempel mer hemma i den typ av landskap som man växte upp i, och väljer oftare att bosätta sig i samma typ av miljö, även om det är på annan ort än där man är uppväxt (Adevi & Grahn 2012). Malaysiska kvinnor tillbringar gärna sin fritid i parken för att koppla av med familjemedlemmar (Khairrussalleh et al 2018). Det gör de för att de förknippar den gröna parken med sin barndom och den avkopplande och fridfulla tid de spenderade där med familjen. Studenter föredrar naturliga platser som de känner igen och som innehåller olika naturliga element, exempelvis stora träd och vatten (Widhorst & Williams 2015). Barndomsupplevelser verkar spela en roll för vuxnas upplevelser av skogen, där platsidentitet och känsla av tillhörighet bidrar till hur man som människa definierar sig själv (Häggström 2019).

/Text: Ann Dolling