När klimatanpassning glömmer rättvisa riskerar klyftorna att växa

Ett blogginlägg av Nora Wahlström, doktorand i landsbygdsutveckling och Seema Arora-Jonsson, professor i landsbygdsutveckling vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Sverige brukar se sig självt som ett föregångsland i hållbarhetsfrågor. I internationellt biståndsarbete lyfts jämställdhet, mänskliga rättigheter och social rättvisa ofta fram som självklara delar av miljö- och klimatpolitiken. Men när klimatfrågan flyttar hem till Sverige händer något märkligt. Då reduceras den ofta till teknik, infrastruktur och riskkartor – som om klimatpolitiken vore neutral och opolitisk.¹

Men är den verkligen det?

När omställning för att möta klimatförändringarna nu blivit en fråga om överlevnad finns det en fråga som blir allt svårare att ignorera: vem skyddas egentligen av klimatanpassningen – och vem lämnas utanför?

Klimatanpassning handlar inte bara om väder

Under lång tid har klimatpolitiken främst handlat om att minska utsläpp. Men idag står det klart att konsekvenser av klimatförändringarna redan är här och inte längre går att undvika. Skyfall, värmeböljor, erosion och skogsbränder påverkar samhällen runtom i världen.

Det är här klimatanpassning kommer in.

Sedan EU år 2007 uppmanade medlemsländerna att arbeta med klimatanpassning har Sverige tagit fram både nationella och regionala strategier. Länsstyrelser och myndigheter har fått ansvar för att identifiera risker och planera för framtiden. Men när vi granskade regionala anpassningsstrategier närmare framträdde ett tydligt mönster. De handlade nästan alltid om tekniska system: vattenförsörjning, energinät, byggnader och transportinfrastruktur.

Teknik är förstås viktig. Men samtidigt riskerar ett sådant förhållningssätt att missa något avgörande: människor påverkas inte lika. En värmebölja är inte samma sak för en välbeställd villaägare med sommarhus och luftkonditionering som för en äldre person i en trång hyreslägenhet utan svalka. Ett skyfall slår olika mot den som har ekonomiska resurser och försäkringar jämfört med den som redan lever med små marginaler. Skogsbränder påverkar människor på landsbygden påtagligt och märks knappt alls i städerna.

Kunskap som saknas riskerar att skapa nya orättvisor

Ett centralt uppdrag för länsstyrelserna var att ta fram kunskapsunderlag om klimatförändringarnas effekter. Vi studerade Sveriges 26 regionala anpassningsstrategier mellan 2021 och 2022.² Men här fanns ett stort problem: nästan ingenstans efterfrågades kunskap om hur olika samhällsgrupper påverkas. Människorna som lever i systemen fanns sällan med. Sårbarhet eller ‘vulnerability’, som diskuteras i internationella sammanhang när man pratar om människor som missgynnas av systemen, definierades i strategierna i stället som något tekniskt. Hur påverkas elnätet? Klarar avloppssystemen skyfall? Riskerar vägar att raseras?

Det innebär att beslut riskerar att fattas utan förståelse för:

• vilka som drabbas hårdast, 
• vilka som har minst möjlighet att anpassa sig, 
• och vilka som riskerar att hamna ännu längre efter. 

Om sådana perspektiv saknas kan klimatanpassning paradoxalt nog bidra till ökade samhällsklyftor. Klimatåtgärder är inte neutrala beslut. Det är politiska prioriteringar.

Sårbarhet handlar därför inte bara om klimatet i sig, utan också om:

• ekonomi 
• kön 
• ålder 
• etnicitet 
• hälsa 
• arbetsvillkor 
• tillgång till sociala skyddsnät 
• och var man bor i landet

Vår studie visar att trots detta saknar de flesta svenska klimatanpassningsstrategier (som numera inte finns längre) ett tydligt socialt rättviseperspektiv. Klimatanpassning framställs ofta som tekniska lösningar på tekniska problem. Men i praktiken handlar det om:

• vilka områden som ska skyddas, 
• vilka verksamheter som ska prioriteras, 
• vem som får resurser, 
• och vem som får bära riskerna.

Det är politiska frågor.

Undantag som visar att det går

Det finns dock ljusglimtar. I Västra Götalands regionala handlingsplan lyftes sambandet mellan klimatförändringar, mänskliga rättigheter och social hållbarhet fram tydligare än i många andra strategier. Där diskuteras hur olika grupper påverkas olika beroende på exempelvis ekonomiska resurser, kön och arbetsmarknadssituation.

Även Norrbottens klimatanpassningsplan visar att social rättvisa kan integreras i praktiken. Där betonas samisk kultur och rennäringens särskilda betydelse. Strategin var tydlig med att framtida markanvändning, exempelvis vindkraftsutbyggnad, måste anpassas efter rennäringens behov, inte tvärtom.

Det är viktigt. För utan tydliga prioriteringar riskerar de grupper som redan har minst makt att förlora ännu mer när konkurrensen om mark, resurser och trygghet ökar.

Klimatpolitik utan rättvisa skapar motstånd

Det finns också en annan risk: att människor upplever klimatomställningen som orättvis.

Vi har redan sett exempel på detta: de många konflikter kring vindkraft som splittrar landsbygdssamhällen i Sverige, konflikter kring gruvdrift med mera. När människor känner att de får bära kostnaderna för omställningen utan att bli lyssnade på växer frustrationen.

Därför behövs det mekanismer så att människor från olika delar av samhället faktiskt inkluderas i beslutsprocesser. Klimatåtgärder måste upplevas som legitima och rättvisa för att fungera långsiktigt.

Klimatanpassning är inte opolitisk

Kanske är det just här den viktigaste insikten finns. 

Om Sverige verkligen vill leva upp till sina ambitioner om hållbarhet, jämställdhet och rättvisa måste dessa perspektiv också få en självklar plats i den inhemska klimatpolitiken – inte bara i biståndsarbetet utomlands. För frågan är inte bara hur vi ska anpassa samhället till klimatförändringarna. Frågan är också vilket samhälle vi anpassar för – och för vem.

1. Arora-Jonsson S (2017) Blind spots in environmental policy-making: How beliefs about science and development may jeopardize environmental solutions. World Development Perspectives 5: 27-29.

ResearchGate – Genus, utveckling och miljö nord och syd

2. Arora-Jonsson S and Wahlström N (2023) Unraveling the production of ignorance in climate policymaking: The imperative of a decolonial feminist intervention for transformation. Environmental Science and Policy 149.