FREEL – Så kan otolitkemi avslöja var den europeiska ålen lever i svenska vatten

I detta två-åriga forskningsprojekt kommer vi att analysera variation i habitatval hos gulål i svenska vatten i nutid, innan utbyggnaden av vattenkraft tog fart i Sverige (innan 1920), samt under den av ICES (The International Council for the Exploration of the Sea) definierade förvaltningsreferensperioden 1960-1979, före den starka nedgången av ål i hela Europa tog fart, för att undersöka hur variabel habitatvalet är hos gulål samt om variationen har förändrats mellan de tre tidsperioderna. Detta kommer att analyseras genom att mäta koncentrationen av olika ämnen i ålars hörselstenar (otoliter) från det att ålen föddes till dess att den fångades och provtogs. Koncentrationen av olika ämnen återspeglar exempelvis i vilken salthalt en ål varit, och det går därmed att rekonstruera i vilken salthalt en ål befunnit sig under sitt liv.

Resultaten från detta forskningsprojekt kommer bidra till en ökad förståelse om ålens ekologi, hur viktig olika typer av habitat är för den samlade produktionen av ål i svenska vatten, samt redogöra om, och i så fall hur, ålens habitatval styrs av skillnader i habitattillgänglighet och populationsstorlek.

Den europeiska ålen har länge ansetts vara den mest karakteristiska katadroma (föds i saltvatten, växer upp i sötvatten, reproducerar sig i saltvatten) fiskarten vi har i Svenska vatten. Men, för cirka 25 år sedan publicerades en av de första studierna som ifrågasatte om ålen alltid är katadrom, då forskare visade att ålen kan växa sig stor i både salt- och brackvatten - och att individer även kan växla mellan habitat med olika salthalter flera gånger under sitt liv. Trots att flera studier som publicerats under de senaste tjugofem åren har visat att ålen inte alltid växer sig stora i sötvatten vet vi idag mycket lite om hur vanligt förekommande det är med ål som växer upp i andra typer av miljöer än sötvatten i Sverige.

Mängden tillgängligt sötvattenshabitat för fisk har minskat i Sverige under de senaste ~125 åren till följd av utbyggnaden av vattenkraftverk, vilken tog fart i början av 1900-talet och fortsatte fram till 1970-talet. Vattenkraftverken och dess tillhörande infrastruktur, så som dammar, utgör ofta vandringshinder för de djur som lever i vattendragen och de rubbar systemets naturliga utseende, vattenflöde samt spridning av materia (näringsämnen och sediment). Även om fiskvägar ibland har konstruerats för att möjliggöra för fisk att passera vattenkraftverk så fungerar de ofta dåligt och de är ofta designade för att fungera för enbart en eller ett fåtal fiskarter (vanligtvis laxfiskar).

Den europeiska ålen har minskat kraftigt i antal sedan 1980-talet i hela Europa och arten är sedan 2005 klassad som akut hotad enligt den svenska rödlistan. Sedan 2007 har stora insatser gjorts i hela Europa för att förbättra statusen för ål med målet att mängden ål ska uppgå till 40% av den mängd som fanns historiskt i Europa, innan mänsklig påverkan. En av det viktigaste åtgärderna som identifierats för att nå målet om 40% är att underlätta för ål att vandra i sötvatten, då ål ofta söker sig till sjöar och vattendrag för att äta och växa sig stora innan de vandrar tillbaka till Sargassohavet, där de en gång föddes, för att reproducera sig. Vi vet dock inte hur viktigt sötvattenshabitat kontra kusthabitat är för ålen i svenska vatten.