Såhär jobbar vi med naturvägledning i vattenmiljöer

Skolbäcken - lärorika lekar och fyndig utomhuspedagogik

Det som utmärker Skolbäcken är integrationen mellan förbundets barn- och ungdomsverksamhet, som syftar till att främja ett ökat fiskeintresse, och förbundets arbete med praktisk fiskevård. Båda dessa huvudgrenar har vuxit sig starkare under senare år, och i och med en höjning av statsanslaget för friluftsliv såg Sportfiskarna möjligheten att fläta samman dessa till det som kom att utvecklas till Skolbäcken.

För Sportfiskarna är naturkunskaper och miljöengagemang nära kopplat till positiva upplevelser ute i det fria – vid bäcken, sjön, kustlinjen och våtmarken. Att få se, höra och känna på en levande vattenmiljö ger intryck som håller sig kvar. Om vi dessutom ger våra barn möjligheten att göra praktiska insatser som skapar än mer liv i vattnet – då har vi gjort något verkligt betydelsefullt.

Utgångspunkten är fisken och vattnet – vilka fiskar hittar vi i vattendraget (undersöks via elfiske!), vad äter fisken? Hur ser vattendraget ut? Vilka förutsättningar krävs för att fisken ska trivas? Och vad kan vi göra praktiskt på plats för att göra det bättre för fisken? Lägga i sten och grus. Eller plantera ett träd eller bygga en risvase? Allt vävs ihop med lärorika lekar och fyndig utomhuspedagogik.

Skolbäcken ger resultat!

Skolbäcken utvärderades 2018 av forskare från Göteborgs universitet. Utvärderingen syftade till att undersöka i vilken utsträckning som Sportfiskarnas målsättningar med Skolbäcken uppnås. Utvärderingen resulterade i rapporten: "Skolbäcken: Som ett rinnande vatten?" som visar att eleverna lär sig mycket och att kunskapen sitter kvar. Möjligtvis för att Skolbäcken sticker ut från ordinarie undervisning och troligen bidrar till att eleverna har starka minnen från dagen.

Läs mer om Skolbäcken på Sportfiskarnas webb: Läro-och upplevelsekonceptet Skolbäcken | Sportfiskarna

Vattendetektiver: Lär om ditt vatten och upptäck livet som gömmer sig under ytan

Vattendetektiver inbjuder eleverna att upptäcka vatten i sin närmiljö. Många skolor har nära till ett vattendrag eller till havet och dessa miljöer ger utmärka möjligheter för lärande utomhus. Eleverna går på upptäcktsfärd i skolans närmiljö och upptäcker olika aspekter av vattnet på ett lekfullt och lärorikt sätt.

De upptäcker relationen med vattnet i vardagen: vatten i skolan, hemma, i sjöar och vattendrag och i Östersjön. Vattendetektiver är ett lokal utvecklat miljöprojekt som gör det möjligt för skolor att på ett enkelt sätt komma igång med ett ämnesövergripande ämne. Vatten är ett utmärkt tema för att arbeta med i flera ämnen och mål i läroplanen.

Bilden är från omslaget av rapporten LONA projekt Vattendetektiver 2015-2017

LONA-projekt för lärande för hållbar utveckling

Idén bakom Vattendetektiver var att utveckla grunden till ett långsiktigt samarbete mellan tre vattenråd och skolor i Kalmar och Nybro kommun. LONA-medel söktes och projektet kom igång våren 2015.

I projektet utvecklade man en praktisk metod av lärande för hållbar utveckling som passar alla skolor i Kalmar med omnejd. Projektet erbjuder fortbildningar, konkret arbetsmaterial på elevnivå, utomhusaktiviteter och kontakter med samhället, genom vattenråden.

Material att låna för skolor

Inom projektet har man tagit fram eget material som en handledning, en bestämningsduk för växter och djur i Östersjön, ett fiskvandringsspel och ett vattenkit för vattenprov och enkla analyser. Det finns även en vattenlåda för skolklasserna att låna. Den innehåller till exempel, håvar, sorteringsbrickor, undervattenkikare, insamlingsflaskor, fältböcker och bestämningsnyckel för smådjur i sötvatten.

Materialet finns på Vattendetektivers hemsida där du även kan läsa mer om hela projektet.

Lång tradition av utomhuspedagogik vid Kristianstad Vattenrike

Sedan Kristianstads Vattenrike drog igång för 30 år sedan har vi jobbat med att uppleva, upptäcka och undersöka livet i bäckar, åar och sjöar tillsammans med barn, elever, studenter och lärare från förskola till högskola.

Vi har arbetat fram väl fungerande undervisningskoncept och vi utvecklar kontinuerligt pedagogiskt inspirations- och arbetsmaterial som vi och lärare i kommunen använder när vi jobbar med barn och elevgrupper.

Vattenrikets biologiska och kulturhistoriska värden och det biosfäriska arbetet utgör ramen för naturums samarbete med skolor och förskolor. Verksamheternas lokala planer och mål är självklara utgångspunkter när vi tillsammans planerar lektionernas innehåll och struktur. Vi ser helst att samarbetet med varje klass eller barngrupp består av minst två tillfällen, gärna fler.

Mellan naturumbesöken och exkursionerna arbetar klassen vidare kring det aktuella arbetsområdet på egen hand. För att elever och lärare ska få möjlighet att erhålla upplevelser och fördjupa sina kunskaper om olika typer av vattenrika miljöer i Vattenriket besöker vi ibland olika platser. Lika ofta återkommer vi till samma vattendrag vid flera tillfällen och kanske i olika årskurser.

Variation ger större perspektiv och ökad kunskapsbank

Genom att variera fokus, innehåll och perspektiv vid lektionerna, bygger elever och lärare succesivt upp en bank av erfarenheter, kunskaper, insikter och engagemang: Vi upplever själva platsen med alla sinnen, förundras över mångfalden och undersöker spännande exempel på anpassningar. Vi utvecklar förståelsen kring sambanden i ekosystemet och vi lyfter vi fram hur natur och människa interagerar. För att tydliggöra vårt beroende av naturen jobbar vi med ekosystemtjänstbegreppet. 

Vi har också återkommande samarbeten med Vattenrikets limnolog. Här får elever och pedagoger en konkret inblick i hur Vattenriket arbetar för att bevara och utveckla våra vattenekosystem och stärka de ekosystemtjänster som är kopplade till dessa områden. I detta samarbete får ibland elever och pedagoger själva möjlighet att prova på praktisk naturvård

Pedagogiska, skrifter, redskap och analysverktyg

I vår skrift Bland vattenfisar och virvelmaskar i Vattenriket finns bilder och kul fakta för de vanligaste vattenkrypen som vi hittar i våra svenska vattendrag. Här finns beskrivningar för hur ni bäst går tillväga för att fånga krypen och vilken utrustning som kan vara bra att ha. En enkel men smart översikt hjälper oss att klura ut vilka kryp ni hittat.

Vattenrikesnurran är ett pedagogiskt redskap för att ta reda på hur din bäck eller å mår, dess värden och nyttor. Vattenrikesnurran fungerar inte bara i Kristianstads Vattenrike utan kan användas i mindre vattendrag över i stort sett hela Sverige. Oavsett om du jobbar med 10-åringar eller gymnasieungdomar är Vattenrikesnurran ett användbart redskap. Du anpassar själv undervisningsnivån.

Vattenrikeblomman är ett analysverktyg där deltagarna upptäcker, undersöker och poängsätter olika ekosystemtjänster på plats ute i naturen. Blomman används tillsammans med en bank av konkreta uppdrag. Verktyget är främst anpassat för att användas i grundskolans högstadium, i gymnasieskolan och till exempel på lärarutbildningar.

Läs mer och beställ material på Vattenrikets hemsida.

Biosfärklassrummen

Naturum Vattenriket utvecklar olika biosfärklassrum (uteklassrum) för att underlätta för lärare och elever att arbeta ute i Vattenriket på egen hand. Vid varje biosfärklassrum finns en låda med konkret arbets- och undersökningsmaterial. Vägbeskrivning och kod till lådans lås skickar vi med e-post till läraren.

Just nu har vi tre biosfärklassrum. Två av dem handlar om livet i sötvatten (Kanalhuset i Kristianstadoch Vramsån i Gärds Köpinge), medan Biosfärklassrum Äspet i Åhus berör kustnära ekosystem i Östersjön. Biosfärklassrummen sammanfaller med tre av Vattenrikets 22 besöksplatser. 

I lådorna finns bland annat håvar, burkar, vannor, luppar, bestämnings- och utställningsblad och inspirationsmaterial. Här hittar ni förslag på målsättningar, utmanande frågeställningar och kreativa undersökningar.

Ladda ner denna pdf-fil för exempel på aktiviteter som finns i våra lådor: ”Sortera och bygg utställning”, ett arbetsblad om anpassningar samt ”Brickövningen”.

Kontakt och mer information

Kontakt Vattenriket: Sam Peterson. 

• Läs mer om naturum Vattenrikets pedagogiska verksamhet på deras hemsida.
• Läs också Vattenrikets blogg Upptäckarglädje och skaparlust vid Vramsån - ett samarbete med Nosabyskolan i Kristianstad.

LONA-projekt

Vattnet i skolan kunde startas tack vare LONA-medel. Projektet drevs av Lygnerns vattenråd (i Västerhavets vattendistrikt) tillsammans med Bollebygds kommun mellan 2013 och 2016. Dessutom medverkade Borås Stad, Härryda kommun, Marks kommun och Strömma Naturbruksgymnasium.

Framgångsrik samverkan

Vattenrådet har samverkat med intresserade förskolor/skolor inom Rolfsåns avrinningsområde. Aktiviteterna har gått ut på att undersöka och håva smådjur i miljöerna tillsammans med lärare och elever. Totalt har tio förskolor eller skolor deltagit inom avrinningsområdet (eller i direkt anslutning till detta). Dessutom har tre skolor tillsammans med Gullmarns vattenråd i Örekilsälvens avrinningsområde provat arbetssättet.

Samtliga medverkande skolor har haft mycket bra pedagogiska vattenmiljöer på gångavstånd från skolorna. Ungefär 650 barn och 130 pedagoger har därmed varit ute och provat att använda vattenmiljöerna. En busstur arrangerades i avrinningsområdet som fortbildningsdag för pedagoger. Arbetet har varit uppskattat av elever, pedagoger och vattenrådsmedlemmar.

Resultatet visar att man genom samverkan mellan vattenråd och skolor kan uppnå värdefulla vinn-vinn situationer. Skolorna kan få hjälp att nå många av läroplanernas målsättningar genom att använda utepedagogiska vattenmiljöer. Vatten passar utmärkt som ämnesövergripande tema. Avrinningsområden är en mycket bra pedagogisk utgångspunkt för att skapa helhetssyn. Utepedagogik stimulerar upptäckarglädje, nyfikenhet, kreativitet och underlättar lärandet. Å andra sidan kan vattenrådet långsiktigt öka kunskapen om vatten och avrinningsområdet genom att i samverkan med skolor nå ut till pedagoger, elever och föräldrar.

Kontakt: Peter Nolbrant

• På Lygnerns vattenråds hemsida finns bestämningsblad och faktablad om vattenlevande småkryp. Där finns även projektets slutrapport att läsa.

Forskning vid Bolmen

Forskningsstation Bolmen ligger på Tiraholm vid Bolmen i Hylte kommun. Inriktningen för forskningen är i första hand effekter av klimatförändringar på sjöekosystem och projekt för fiske- och vattenvård. Stationen ingår i ett nationellt nätverk av fältstationer, SITES, och är öppen för alla universitet och högskolor som vill forska på Bolmen. Pedagogiska projekt som Tänk H2O! ingår även i stationens uppdrag.

Tänk H2O!

För att öka gymnasieelevers medvetenhet om frågor som rör vatten, delar Sydvatten varje år ut stipendiet Tänk H2O! Stipendiet erbjuder gymnasielärare och deras elever en heltäckande tvådagars vattenkurs vid sjön Bolmen. Under kursen får deltagarna vara med om laborationer, workshops och föreläsningar som bland annat handlar om den hydrologiska cykeln, konflikter som kan uppstå i samband med vatten, virtuellt vatten samt hur man gör kranvatten.

Målet är att genom växelverkan mellan teori och praktik stimulera elevernas kreativitet, problemlösning och samarbetsförmåga samt att väcka gymnasieungdomars intresse för vattenfrågor inför deras utbildnings- och yrkesval.

Vatten en framtidsfråga

Vattenförsörjning är en av våra viktigaste framtidsfrågor och knyter an till många aktuella ämnen inom både samhällsvetenskap, naturvetenskap, teknik och humaniora. Kursen stöder skolans uppdrag att arbeta ämnesövergripande genom att betona de tvärvetenskapliga aspekterna av vatten. Dessutom tillämpas platsbaserat lärande och utepedagogik som grund för långsiktigt lärande. Stor vikt läggs därför vid att ge deltagarna en känslomässig upplevelse av Bolmen och naturen kring sjön.

Kontakt: Juha Rankinen

• Läs mer om forskningsstationen Bolmen på deras hemsida och Tänk H2O på Sydvattens hemsida.

Lärande för hållbar utveckling och utomhuspedagogik

Vi är en kommunal naturskola med fokus på lärande för hållbar utveckling och utomhuspedagogik. Vårt uppdrag är bland annat att balansera boklig bildning mot sinnlig upplevelse eftersom vi lär med alla sinnen. Ett av våra teman heter 'människans exploatering av mark och vatten' och riktar sig till barn i årskurs 6.

Genom fältarbete och experiment tar vi reda på hur Övre Rudasjön påverkas av mänskliga aktiviteter i närheten. Med hjälp av håvar tar vi reda på vilka småkryp som finns i sjön och vad det säger om vattenkvaliteten. Vi tittar även på vattnets kemiska innehåll och funderar kring vad som händer om och när gift läcker ut i vattendrag. Hittar vi skräp längs stranden, undersöker vi hur lång tid det tar innan det bryts ned på vår skräptidslinje.

Vi har även tagit ut SFI studenter på fiskedagar under ett tidigare integrationsprojekt och är delaktiga med undersökningar samt restaureringsarbete i sjöar och bäckar i Haninge kommun. Till exempel ett samarbete med Sportfiskarna för att återskapa lekplatser för havsöring i Vitsån.

• Läs mer om Miljöverkstan Haninges verksamheter.

Genom skolprojektet VIRTUE kan lärare och elever lära sig om och mäta biologisk mångfald i olika vattenmiljöer.

VIRTUE syftar till att stimulera intresset för naturvetenskap hos elever och studenter men bidrar också till fortbildning av lärare. Skolprojektet kan anpassas till olika åldrar och mognadsgrad. De yngre barnen är fascinerade av vad de ser och aktiviteten kan väcka intresse för livet under ytan. Äldre elever och studenter kan använda VIRTUE inom flera ämnen, som biologi, matematik, miljökunskap och fysik. VIRTUE lämpar sig även väl som tematiskt gymnasiearbete.

Konceptet är enkelt och gratis

Ett antal runda, CD-liknande plastskivor monteras på rack och placeras ut i olika vattenmiljöer och årstider. Genom att se vad som växer på skivorna och registrera observationerna i VIRTUEs databas, får eleverna ett underlag för jämförelse och diskussioner av resultaten.

Alla skolor kan dela sina resultat med andra i VIRTUEs databas och kartfunktion. Det går också att rapportera observationer på ett pappersformulär.

VIRTUE är enkelt, kostar inget att vara med i och alla kan vara med!

VIRTUES hemsida

Företaget Natur i fokus gör exkursioner till åar och våtmarker i Skåne med med skolklasser och vuxengrupper. Besökarna får naturkontakt, naturupplevelser och de får lära sig om hur viktigt vattnet är i landskapet.

Exempel på aktiviteter är håvning i damm och å, arbete med näringskedjor och djur vid och i vattnet som exempelvis fladdermöss, öring och kungsfiskare. Vi mäter näringshalten i damm och å, jämför med aktuella mätrapporter från ån samt diskuterar hur våtmarker och andra restaureringar vid åar kan hjälpa den biologiska mångfalden, vattenkvaliteten och områdets vattenhållande förmåga.

I samarbete med Rååns Vattenråd, Segeåns Vattendragsförbund och Vattenråd och Region Skåne har Natur i fokus tagit fram roliga och pedagogiska övningar och material. Kika in på deras hemsida och lös ett korsord, ta del av memoryspel och lär dig mer om hur de arbetar med undersökningar av vattendrag.

Läs mer på Natur i fokus hemsida.

I Kristianstad har naturpedagogik och naturvägledning länge haft en självklar plats i och runt naturum Vattenriket mitt i staden. Kommunens skolelever och lärare får upptäcka de vidsträckta våtmarkerna i biosfärområdet tillsammans med kunnig personal. En av dem är Sam Peterson.

Sam är utbildad biolog med inriktning på limnologi. Sedan 1995 har han jobbat i Vattenriket och som pedagog på naturum sedan det öppnade 2010. Men det var när han arbetade på en förskola i Lund på 90-talet som han insåg vad han ville jobba med och det har inte förändrats sedan dess.
– Jag brinner fortfarande för det jag gör efter 25 år och efter att ha håvat efter vattenlevande kryp för 372:e gången, säger Sam Peterson.

Hur kommer det sig tror du?

– Det är fortfarande fascinerande att få vara medupptäckare tillsammans med andra i deras första möten med något spännande i naturen, till exempel en trollsländelarv. På så sätt blir det nytt för mig också när det händer. Och det finns alltid nya saker att upptäcka i naturen.

Sams grundidéer om naturvägledning har varit sig någorlunda lika sedan hans arbete på förskolan i Lund. Det handlar om att väcka förundran och nyfikenhet som förhoppningsvis skapar en positiv känsla för naturen hos dem jag möter.

Kan du berätta mer om det?

– Det går tillbaka till min egen barndom. Mitt naturintresse handlade om förundran och upptäckarglädje, att uppleva med alla sinnen och den personliga relationen till naturen. Det vill jag att fler ska få uppleva och det har jag tagit med mig i mitt yrke. En viktig grund till det är förstahandsupplevelser. Du är på plats och upplever det själv med dina egna sinnen, inte via en bok eller film. Det är en otroligt viktig grund att stå på för att sedan utvecklas och skapa attitydförändring kring hur vi ser på naturen. Att inse att naturen inte bara är en grön kuliss och att det finns så mycket nytt att upptäcka. Det har jag fortfarande med mig.

Han beskriver det som ett pussel där förstahandsupplevelser är en viktig pusselbit till förändring. Det kan märkas hos tidigare elever som kommer ihåg spännande spindeljakter och hos elever som tar med sig tänket kring ekosystemtjänster till sin vardag och framtid. Sam har också varit med om att högstadieelever som var motsträviga i början på en paddlingstur entusiastiskt förkunnat att de “inte visste att det finns så här fin natur i Kristianstad".

Andra viktiga pusselbitar är förundran och förståelse. Att förundras över det vi upplever och bli nyfiken på hur sambanden i naturen ser ut och förstå hur natur och människa interagerar.
– Om vi lyckats sätta spår så kan det kanske leda till en förändring, till engagemang och handlingskompetens för en lite mer hållbar framtid. De kanske kan komma närmare att känna att vi är en del av naturen. Det är kanske lite högtravande ord och begrepp, men vi försöker ta ner dem till förstahandsupplevelser och börjar där, förklarar Sam Peterson.

Hur agerar du som naturvägledare och naturpedagog för att väcka känslan för naturen?

– Jag tror mycket på att själv vara aktiv och vara medupptäckare – jag gillar det begreppet. Vi upptäcker, undersöker, förundras och ställer frågor tillsammans. Jag försöker se naturen genom deras ögon och på det sättet lär vi känna naturen tillsammans.. Det kan också handla om att läsa av situationen, vara lyhörd och flexibel. Om jag märker att jag har svårt att nå fram till alla i en klass eller en grupp, så kanske jag ändrar på upplägget lite och lägger fokus på något som kan fånga allas engagemang och nyfikenhet. Till exempel att gå på kräftjakt J Det handlar lite om att hitta rätt ambitionsnivå.

Skolan har stort fokus på de mål som ska uppnås och naturum Vattenrikets naturpedagoger är en resurs för att skolorna ska uppnå dessa mål. Det här kan så klart vara en utmaning ibland, eftersom inte alla har naturen som sitt främsta intresse.
– Att vara en duktig naturvägledare och naturpedagog kan handla om att ha med sig målsättningarna, men också att förstå att positiva upplevelser och kunskapsutveckling går hand i hand. Genom att till exempel visa och berätta något spännande kan vi väcka ett intresse och en nyfikenhet och på sätt ”lura” eleverna till nya kunskaper och måluppfyllelse.

Modern teknik ett viktigt redskap

Ett annat “knep" för att locka elevernas intresse är att använda modern teknik. Vi jobbar bland annat med att använda mobiltelefoner med förstoringsobjektiv för att få upp småkryp stort på skärmen. Det blir många ”wow” och en del ”ööh va’ äckligt” när de i detalj upptäcker de tunna blodkärlen på dagsländelarvens gälblad eller de skräckinjagande käkarna hos en dykarbagge. Här handlar det verkligen om att se det stora i det lilla! – Vi använder också ofta skapande aktiviteter, lekar och konkreta uppdrag och övningar.
Vi försöker hela tiden hitta olika sätt att nå fram till de som inte tycker det är så kul att gå runt i gummistövlar. Det gäller att hitta beröringspunkter.

Att använda produktiva frågor är också viktigt, oavsett om vi jobbar med förskolebarn eller gymnasieungdomar. Det handlar om att hitta frågeställningar som inte bara har ett ”rätt” svar. Frågorna ska leda till aktivitet där eleverna motiveras till att själva ta reda på svaren genom att undersöka och iaktta verkligheten. Och genom att fundera, reflektera och använda sina tidigare kunskaper. Ett exempel är: ”Varför sprattlar märlan med benen, fast den ligger stilla?”

Ett arbetssätt som använts framgångsrikt under alla år är att det oftast är träffar vid flera tillfällen och inte bara ett enskilt möte. På så sätt uppnås ett större djup och vi får en progression i lärandet, menar Sam. Mellan träffarna kan han ha kontakt med lärarna för att ytterligare fördjupa samarbetet.
– Det blir en större behållning både för elever och pedagoger och mig själv också, jämfört med ett engångsmöte. Vi når färre elever, men jag tror att det ger eleverna en större möjlighet att samla på sig en bank av positiva naturupplevelser och fördjupa sina kunskaper, som i längden kan leda till engagemang och utveckling.

Gör naturvårdsinsatser

Ibland får barnen hjälpa till med handfasta naturvårdsinsatser. Tillsammans med Vattenrikets ekologer har till exempel skolelever grävt och krattat i sandmarker för att skapa sandblottor åt ödlor, bin och växter. De har även skapat lekmiljöer för vandrande fiskar genom att hälla grus och sten på botten och röja bort där det växer igen.

– Naturvårdsinsatser förstärker engagemanget och känslan hos eleverna för deras egen närmiljö. De förstår att deras insatser gynnar till exempel pollinerare eller vandrande fiskar. Det blir också en verklighetskoppling till undervisningen och eleverna får se att man kan ha som yrke att jobba med de här frågorna och göra skillnad. Det är jätteviktigt att se, inte minst för de lite äldre barnen.

Naturvägledarna i Vattenriket jobbar också med ett antal konkreta verktyg i våtmarkerna. En småkrypsbok med arterna och artgrupperna hjälper till att avslöja vad skoleleverna fått i sina håvar. Med hjälp av Vattenrikesnurran kan man enkelt mäta hälsan hos ett vattendrag genom att titta på olika faktorer och summera poängen för att få fram ett mått på de ekologiska värdena.

– Det blir ett enkelt sätt att lära sig läsa av hur naturen mår. Man behöver inte ha en massa mätutrustning. Det går att fördjupa ytterligare, men det blir ett konkret underlag som är smidigt att ta fram med snurran, säger Sam.

Stöd från politiker

Kristianstads Vattenrike har funnits länge. Det etablerades redan i slutet på 1980-talet och redan från början fanns planer på ett besökscentrum. 2005 blev Vattenriket utnämnt till ett biosfärområde av FN-organet Unesco och då fattades också ett beslut om att bygga ett naturum. I november 2010 stod det klart och redan lite drygt tre månader senare hade 40 000 besökare tittat in i lokalerna. Naturum Vattenriket firade 10 år nu i november 2020 och sedan starten har naturum haft över 1 miljon besökare.

Det är inte bara ett populärt besöksmål för befolkningen. Även stadens politiker verkar väldigt förtjusta i besökscentret, oavsett vilket block som styr staden för tillfället. Det är ingen slump. Personalen jobbar aktivt med att träffa politiker och visa upp verksamheten.

– Det är ett enträget och långsiktigt arbete. Vi jobbar fortlöpande med att tillgängliggöra och synliggöra vår verksamhet och det handlar mycket om att nå ut till politiker och nyckelpersoner. Vi är duktiga på att ta kontakt och ta med politiker ut i naturen. Det bästa är att vara ute på plats och berätta och ge förstahandsupplevelser även för politiker. Det är samma mekanismer som triggar igång en oavsett om det är förskolebarn eller politiker. Oavsett om man är 5 eller 55 år.

Intervju och text: Erik Hansson

Läs mer om Biosfärsområde Kristianstads  Vattenrike

I en av södra Sveriges största nationalparker måste personalen ta hänsyn till Färnebofjärdens dubbelnatur i sin verksamhet. Snart kommer de få hjälp med naturguidningen – från några av nationalparkens yngsta besökare.

Nordväst om Uppsala och Sydväst om Gävle ligger nationalparken Färnebofjärden. I en av Sveriges största nationalparker nedanför fjällen finns stora områden med gammal skog, en känsla av vildmark, ett system av sammanlänkade sjöar, våtmarker, stora ekar, svämskogar och som en röd tråd genom den skyddade naturen – den brusande Dalälven.

Det går att vandra runt i dagar utan att gå samma stig två gånger, men för att uppleva nationalparkens hjärta behöver du ta dig fram med kanot. Det är när du paddlar runt bland holmarna, vikarna, åarna, bäckarna och sjöarna som Färnebofjärden visar upp sig från sin kanske bästa sida. Från vattnet ser du också de skogsmiljöer, ängar och mossar som gör nationalparken unik. Har du tur får du sällskap av en fiskgjuse och håll utkik i strandkanten för att se om en bäver eller utter visar sig.

 

 

 

Färnebofjärdens dubbla natur märks också på aktiviteterna som erbjuds i naturum.
– Vi behöver erbjuda en bredd på aktiviteterna, både på vatten och på land, berättar Marie Melander, handläggare och naturumvärd vid naturum Färnebofjärden.

För barn är det populärt med håvning efter småkryp i Dalälven och att få känna på pälsar och se kranium under teman om skogens rovdjur. För vuxna är det guidade kanotturer eller guidade vandringar på olika teman som brukar vara uppskattat.

Ställer det några särskilda krav på er verksamhet att Färnebofjärden är en nationalpark som till stora delar består av rinnande vatten?

– Att hänvisa folk ut på vattnet och även ut på isen vintertid medför även ett visst ansvar att höra efter så de vet vad de ger sig ut på och informera om att det på många ställen är strömt och att isen där är tunn eller obefintlig. Men även att tydligt informera om att vissa platser i nationalparken enbart nås via båt till exempel Sandön med sina långa sandstränder och vissa av stugorna och vindskydden.

Marie Melander har jobbat i Färnebofjärdens nationalpark sedan 2016. Hon är utbildad biolog och har även läst bland annat utomhuspedagogik och miljöpsykologi. I naturum Färnebofjärden får hon svara på alla möjliga frågor om allt från stället att sova på och hur lång tid vissa slingor tar att gå till specifika frågor om arterna i nationalparken. Det här året har också inneburit en rad nya utmaningar för henne och de andra i personalen. De har haft naturumhuset stängt sedan i april på grund av pandemin.

– Vi har istället flyttat ut vår verksamhet och mött besökare ute vid nationalparkens huvudentré vid Sevedskvarnsområdet samt utanför naturum i Gysinge. Vi hade under högsäsong flera av de aktiviteter vi brukar ha men med begränsat antal besökare och obligatorisk föranmälan. Det fungerade mycket bra och vi fick många nöjda och glada kommentarer från besökare.

Pandemin verkar också ha gjort att många fler sökt sig till nedre Dalälven och de har märkt av en stor ökning av besökare i nationalparken under 2020. Vid Skekarsbo och nationalparkens huvudentré har det varit nästan dubbelt så många besökare under mars - augusti jämfört med samma period förra året.

– Vi är glada att så många både nya och vana besökare hittat ut i Färnebofjärdens nationalpark! Tills vi kan öppna upp igen kommer vi fortsätta med coronaanpassade aktiviteter, tips och information via våra digitala kanaler. Vi har även just nu en självrättande aktivitet vid naturum i Gysinge som kommer finnas kvar till februari då nya aktiviteter väntar inför sportlovet.

Har er anpassning till covid-situationen lärt er något som ni kommer fortsätta med framöver?

– Vi hoppas att vi även framöver har möjlighet att finnas mer till hands på plats ute i nationalparken.

Hur har nationalparken och ni i personalen klarat av det ökade besökstrycket?

– Mer folk betyder såklart mer skötselarbete, naturumpersonal och framför allt har kollegorna på skötselsidan ute i nationalparken slitit hårt i sommar med att till exempel hålla dassen iordning och se till att det finns ved vid alla eldstäder runtom i nationalparken. De gör ett jättejobb för att hålla alla leder och rastplatser snygga och välordnade. Folk i allmänhet är bra på att ta reda på sitt eget skräp och att visa hänsyn när de är ute men det skadar inte att påminna om grunden i allemansrätten – du har rätt att vistas i skog och mark men skyldighet att inte störa och inte förstöra. Du lämnar en plats du varit på i naturen med målet att det inte ska synas att du varit där. I nationalparken är naturen extra skyddad, där råder starkare regler än allemansrätten.

Ni ska även utbilda mellanstadieelever till att bli naturguider. Kan du berätta hur det fungerar?

– Det är ett koncept vi just nu håller på att arbeta fram där elever i årskurs 5-6 bjuds in till nationalparken på en utedag. Där får de se, höra om och uppleva nationalparken vid nationalparkens huvudentré vid Sevedskvarnsområdet tillsammans med en naturumguide. Samtidigt får eleverna i grupper om tre välja ett eget tema och plats de vill guida om. Väl hemma på skolan igen arbetar eleverna med sina guidestationer. De får tips om till exempel guideteknik, presentationsövningar, guidemanus.

Arbetet leder så småningom fram till en friluftsdag för hela skolan där lärare och de yngre eleverna bjuds in och får lyssna på elevguiderna vid deras stationer, som heter saker som Forsen, Fiske, Liggande eken och Hackspettsträdet. Projektet startade med en skola hösten 2019 och förhoppningen är att det kan bli en ny satsning nu i vår. Konceptet knyter an till läroplanen på flera punkter och berör ämnena svenska, biologi samt idrott/hälsa.

Vad är målet med konceptet?

– Det är att stärka elevernas självkänsla och samarbetsförmåga genom övning i guidning, att ge eleverna kunskaper och erfarenheter av natur och friluftsliv samt att lära in ute med de positiva effekter utomhuspedagogik som metod bidrar till. Samt att eleverna får kunskaper och erfarenheter i sin egen unika närnatur, att väcka ökat intresse för naturvård och friluftsliv direkt och för framtiden. Från Färnebofjärdens nationalparks sida förväntas stärkta band till boende runtom nationalparken, ökad kunskap, förståelse och känsla för nationalparken och dess värden. Och förhoppning om framtida besökare.

 

Intervju och text: Erik Hansson

Läs mer om Färnebofjärdens nationalpark och naturum Färnebofjärden

Centrum för hav och samhälle vid Göteborgs universitet fick väldigt många frågor från skolor om t ex klimat, plastnedskräpning och havsmiljön. Samtidigt kom forskningsrapporter om att många ungdomar känner oro inför frågor som klimatförändringar och plast i haven. Projektet Ocean Blues – från ångest till action startades för att försöka ge svar på frågor och samtidigt hjälpa ungdomarna att kanalisera sin oro, genom att informera och uppmuntra personligt engagemang.

Malin Rosengren är projektledare för Ocean Blues – från ångest till action. Hon berättar att det är ett samverkansprojekt mellan gymnasiet och Göteborgs universitet som går ut på att komma ut och prata med ungdomar om miljöproblem som vi vet att de oroar sig för. Som till exempel klimatet, utarmningen av biologisk mångfald, plast i havet och kemiska föroreningar.
– Vi försöker förklara hur komplext det är, men också om vilka lösningar som finns och vilken forskning som görs på området och hur man kan engagera sig. Vi vill inte bara prata problem och sedan gå därifrån, förklarar hon.

Projektet drog igång våren 2020 efter en tids förberedelser och diskussioner med forskare. Först med digitala möten med skolklasser och under hösten med besök ute i skolorna. Projektet har växt under tiden och hittills har det blivit 15-20 klasser per termin men önskar att nå ut till fler.

– En grundtanke var att komma ut till skolor som kanske inte själva söker sig till Göteborgs universitet, men det har ofta varit lärare som redan har koppling till universitetsvärlden som hör av sig och vill att vi kommer på besök. Vi vill nå så brett som möjligt och hoppas att det under projektets gång blir lättare att nå ut även till andra skolor, säger Malin Rosengren.

Ett annat problem är att de ofta blir kopplade till biologilärare eller naturvetare.

– Vi vill även nå ut till andra – samhällsvetare och de som till exempel går estetiska program och fordonslinjer. Ocean Blues ska vara relevant för flera ämnen, men det är som att miljöproblem direkt kopplas till naturvetarnas ämne. Det är konstigt, men det återspeglas i forskningen också. Naturvetarna har varit bra på att mäta och visa var det finns problem med klimat och biologisk mångfald men för att nu lösa problemen behövs mer kontakt mellan t ex samhällsvetare och naturvetare.

Är det lärarna som brukar koppla ihop er med naturprogrammen eller är det även elever på andra program som har svårt att ta till sig det ni pratar om?

– Nej det är främst lärarna själva som hänvisar oss till sina naturvetarkollegor vad vi kan se. Ocean Blues har både samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga frågeställningar, något som eleverna inte verkar ha några problem att ta till sig.

Tidigare studier har visat att barn och ungdomar verkligen känner oro och mår dåligt av miljöförstöringen och klimatkrisen. Enligt Maria Ojala vid Örebros universitet kan ungdomarna delas in i fyra grupper; de som skjuter problemet ifrån sig och förnekare det, de som är oroliga men väljer att distansera sig från det, de som är medvetna och engagerar sig privat och en fjärde grupp som både engagerar sig men även har ett högt förtroende för vuxenvärlden, forskningen och att vi tillsammans kan lösa problemen. Ett av målen med Ocean Blues är att fler ungdomar ska vara medvetna och engagerade, men också känna förtroende för att det finns forskare och vuxna som kämpar för de här frågorna.

– Vi vill skapa kontaktvägar och visa vad forskare gör och det engagemang som finns i vuxenvärlden. Vi vill bygga förtroende, informera om problemen och försöka skapa engagemang som känns värdefullt, säger Malin.

Ute i klasserna brukar responsen bli bra. Ibland kommer eleverna igång i aktiva gruppdiskussioner om problem och lösningar, ibland är de svårstartade. En övning som brukar vara populär är workshops där de får rollspela olika personer. De får sätta sig in i en fråga och anta rollen som till exempel journalist, politiker, vd för ett företag eller någon från Greenpeace. Sedan ska de argumentera för sin sak i grupp.

Hur stor är medvetenheten i klasserna om problemen för naturen?

– Det är olika, men vi blir ofta imponerade. I någon klass vi var ute i var 90 procent veganer. En annan klass hade skrivit till sin lokala ICA-butik och fått dem att sluta med plastpåsar till frukten. Andra har arrangerat klädbytardagar eller har en "Green club" där miljöfrågor diskuteras.

Malin Rosengren berättar också att medvetenheten om utmaningarna som havet står inför varierar ganska mycket. De flesta känner till problemet med plast i haven, men inte hur pass komplext det är med många olika plaster och att en del inte går att återvinna. Ungefär på samma sätt är medvetenheten om klimatförändringarna stora, men alla känner inte till deras påverkan på haven.

Med förslag på olika så kallade “Eco actions” kan ungdomarna kanalisera sin oro på olika sätt. De kanske vill starta en namninsamling, städa en strand eller skriva en debattartikel. Ocean Blues kan erbjuda kontakter och tips, men det är upp till eleverna själva vad de vill göra. När det här skrivs jobbar flera klasser med sina Eco actions. När de är klara kommer de skicka sitt material till Ocean Blues och kan då förhoppningsvis även inspirera andra.

Hur tänker du kring ungdomars engagemang och ansvar för miljöfrågor?

– Det är ofta mycket snack om att ungdomar är vårt hopp, att de är så engagerade och att de kommer lösa våra problem. Men det är inte riktigt schysst. De är också en del av ett system som gör det svårt att leva hållbart. Det är inte upp till dem att lösa våra problem. De är jätteviktiga och en del av lösningen, men det är vi som skapat systemet som gjort det så svårt.

Hur uppmuntrar ni dem till att engagera sig?

– De ska få engagera sig som de vill och nyttja de förmågor de har. Alla kan inte vara Greta (Thunberg). Är man duktig på att måla eller argumentera – kör på det. Tänk efter vad du tycker är roligt och använd det. Det blir oftast bättre än att försöka klämma sig in i någon annans mall.

Just nu jobbar Ocean Blues med flera olika sätt att göra forskning på deras material och att ta fram data. Projektet varar till år 2022, men de kommer söka mer pengar och hoppas få fortsätta längre än så.

Hur är det att jobba med Ocean Blues?

– Jag jobbar mellan stolarna mellan forskarna och eleverna och får ta del av allt. Det är spännande världar att blanda. Den akademiska världen kan vara väldigt sluten och många forskare känner skuld för att de inte hinner komma ut och berättar om sin forskning mer. Här är ett projekt som har formaliserat så att det passar gymnasieskolor och så att vi från universitetet både hinner och vill söka oss ut till skolorna. Det tycker jag är väldigt givande

Kan er metodik även kopplas till sötvatten?

– Absolut, konceptet är ju egentligen enkelt. Ta till exempel klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald, båda dessa påverkar ju både vattendrag, sjöar. Då kan man välja att lyfta exempel kopplade till detta istället för havet. Lösningarna är ju dessutom ofta de samma; konsumera mindre, producera bättre, skydda arter och områden och så vidare. Flera av våra förslag på eco-actions är ganska allmängiltiga och behöver inte handla specifikt om havet.

Intervju och text: Erik Hansson.

Projektet Ocean Blues är avslutat men information finns fortfarande på Ocean Blues webbsida.

I Skåne har tiotusentals elever kommit ut i naturen tack vare olika samarbetsprojekt genom åren. Anders Larsson har jobbat sedan 1989 med att få naturovana att känna sig trygga och hemma i den skånska naturen.

Skånska landskap startades 2004. Det är en stiftelse som dels bedriver skogsbruk på 11 000 hektar, men också tar hand om skötseln av 19 naturområden i Skåne. Förutom att förvalta och utveckla dessa strövområden ingår det också i uppdraget att “stimulera det rörliga friluftslivet" och få fler att komma ut i den skånska naturen. Inte minst yngre personer som inte är så vana vid naturen. Denna grupp har särskilt fokus.

Tiotusentals elever har varit inblandade i stiftelsens utomhuspedagogik i de 19 strövområdena. En av dem som guidar barn och vuxna i de skånska landskapen är Anders Larsson. Han har jobbat med barn och naturovana i skogen sedan 1989.

– Under 90-talet var jag verksam i Naturskolan Gladan i Snogeholms strövområde. 1998 påbörjades ett samarbete med olika bankstiftelser för att få ut elever i årskurs 5 på vandringsleden Skåneleden. Under 20 år kom vi ut med 75 000 barn, berättar han.

Sedan 2017 jobbar Anders Larsson på stiftelsen Skånska Landskap till 100 procent med naturvägledning. Framför allt för årskurs 1-6, men också för SFI-studerande vuxna och en del aktiviteter för allmänheten. Han berättar att det är en speciell känsla att lyckas fängsla hela gruppen, men också att få kontakt med individerna.
– Det handlar om att bygga upp ett förtroende och sprida glädje och nyfikenhet. Ibland får man en kram eller en high-five när dagen är slut. Då vet man att man lyckats.

På vilket sätt jobbar du idag med vatten i er verksamhet?

– Vatten fascinerar alltid oavsett ålder. Ofta ingår håvning som ett inslag till exempel under en promenad då vi tar upp biologisk mångfald, artkännedom och utvecklingsstadier. Eller så är det en programpunkt i skräddarsydda dagsprogram. Ibland används vatten som hjälpmedel i samarbetsövningar eller som hinder att ta sig över och ibland metar vi, vilket är både rogivande och spännande.

De populäraste aktiviteterna brukar vara att håva, meta och paddla.
– Håvningen tror jag är spännande eftersom varje tag är som ”en ny giv”. Man vet inte vad som skall ligga i håven. Vissa tycker ju även att krypen är lite läskiga, men alla tycker de är fascinerande.

Paddlingen är ibland bara en kortare prova på-tur, men för grundskoleelever blir det oftast längre paddlingar. De delas in i två grupper och paddlar 2x1,5 timmar. Då är det alltid två ledare med. En är med i kanot ute med gruppen och en är kvar på land och hjälper till med flytvästar, i och urstigning och annat. Personen på land ansvarar också för att larma och kan även rycka ut med räddningsbåt om något skulle hända.

– Att paddla på en spegelblank sjö känns ju lite som att flyga. För många av eleverna är det första gången de provar på paddling. Att våga det och bemästra kanoten får både barn och vuxna att växa några centimeter.

Har du något tips på hur man hjälper barnen att skapa en kontakt med naturen?

– Man måste ha roligt. Fokuserar på fikan eller korvgrillningen och bygg sedan på med annat som verkar roligt för gruppen. Det kan handla om att fiska, utforska, klättra, tälja eller laga mat. Lättast är det nog genom skolan. Om friluftsliv och utepedagogik finns på schemat så blir det inget konstigt alls att vara ute.

Intervju och text: Erik Hansson.

Läs mer om Stiftelsen Skånska Landskap.

Lärokonceptet Skolbäcken handlar om att få ut skolelever i naturen med aktiviteter som de och lärarna uppskattar och som samtidigt är enkla, viktiga insatser för den biologiska mångfalden. Det är ett koncept som blivit uppskattat.

Det är den ideella organisationen Sportfiskarna som dragit igång lärokonceptet Skolbäcken. Det startade 2016 och går ut på att bjuda ut skolklasser till olika typer av vattendrag. Det kan vara en smal bäck, en vidsträckt kustlinje, en sjö eller en våtmark. På plats får eleverna uppleva en levande vattenmiljö samtidigt som de undervisas i biologi, ekologi, allemansrätt och friluftsliv. Det diskuteras vad fiskar äter, vad de behöver för att trivas och jämförs med hur det faktiskt ser ut och om man då kan göra något för att förbättra livsmiljön för fiskarna.

Dessutom får de hjälpa till med praktisk natur- och fiskevård som gör skillnad. Kanske behöver fiskarna mer grus och sten på botten för att underlätta sin lek? Eller kan de kanske hjälpas om det läggs ris och grenar i vattnet som fiskynglen kan gömma sig i?

Skolbäcken finns på många håll i landet – från Luleå i norr till Malmö i söder – och varje år tar Sportfiskarna ut flera tusen skolbarn i naturen. I Jämtland är det Eva Nordin Svedlund som sedan mars 2020 leder skolelevernas utflykter tillsammans med sin kollega Andreas Karlberg. Eva har tidigare arbetat som lärare och fritidsledare och kan nu kombinera sitt yrke med sitt intresse för natur och friluftsliv.

Biolog och pedagog i samarbete

De är alltid två som leder aktiviteterna ute i fält under Skolbäcken och det är ett upplägg som Eva uppskattar.
– Arbetet blir mer glädjefyllt och det blir så mycket bättre bara av att vi är olika som människor. Vi har samma mål, men fokuserar på olika saker. Jag är pedagog, min kollega är biolog och vi lär oss av varandra. Man behöver också ha någon att bolla tankar och idéer samt reflektera tillsammans med. Jag tycker att det är viktigt att inte sitta själv på sin kammare. Det har också med säkerhet att göra. Man har ansvar för många människor ute i fält.

I skolornas närområden har Eva och hennes kollega letat upp mindre bäckar. Helst på gångavstånd, men det har hänt att de behövt åka buss och då har ofta lokala bussbolag ställt upp för en billig peng. Själva arbetet i fält är oftast en heldag. På förmiddagen har de undersökt livet under vattenytan, håvat insekter och fiskar. Barnen har fått studera olika arter och kartlägga vilka insekter de hittat. Eva och hennes kollega har berättat om näringskedjan och eleverna har studerat miljön, vattenflödet och vattenhastighetens betydelse för livet under ytan.

– Livet under ytan fascinerar både barn och vuxna. Innan jag började jobba med Skolbäcken, tänkte jag själv inte särskilt mycket på livet i bäcken. Jag är jättefascinerad över vilket myller av liv som finns. När jag i April 2020 för första gången fick följa med min kollega Andreas ut till en blivande skolbäck, trodde jag inte att vi skulle hitta ett enda kryp, men jag hade jättefel.

Lunchen tillagar skolorna ute i fält på en stor grill som Sportfiskarna har med sig, innan det är tid för lek och praktisk fiskevård. Fiskevården består i att fylla på med grus för att förbättra lekbäddar åt fiskarna eller flytta ut stenar från kanten och placera ut död ved så att bäckarna blir mer lik sitt naturliga ursprung med varierande slingrande strömmar.

– Vi människor vill gärna rensa upp och städa vattendrag, men det är bra att det är lite stökigt med stenar, stockar och löv. Det blir livsmiljöer åt insekter och fiskar. Barnen får vara med och göra betydelsefulla insatser och det är otroligt populärt, från förskola till årskurs 9. Vi är noga med att berätta för eleverna att de gjort en jätteviktig insats för att fiskar och insekter ska trivas i deras adopterade skolbäck. Vid varje skolbesök får eleverna även värna om naturen genom att plocka skräp som de hittar.

Vid varje skolbäcksbesök leker de Öringsleken. Då delas klassen upp i två lag där det ena laget är öringar och det andra mörtar. Med hjälp av bollar som romkorn och några koner som symboliserar lekområdet så visar leken antalet romkorn/bollar som klarar sig varje år. Det blir sedan underlag till ett samtal om hur få romkorn som klarar sig i verkligheten och hinner utvecklas till fiskyngel.

Hur beroende är projektet av engagerade lärare?

– Jag upplever att ett positivt gensvar från skolorna beror mycket på att vi får kontakt med eldsjälar som säljer in konceptet och får med sig sina kollegor. När personalen är natur- och friluftsintresserade så förbereder de också eleverna inför Skolbäcksbesöket. Här i Jämtland är folk vana vid att ha rejäla kläder och är kanske inte så brydda över väder och vind. Vi har genomfört Skolbäcken i regn, storm och snö med minusgrader, men vi har inte hört ett enda klagomål. Eleverna har trots allt tyckt det varit rolig och lärorik dag.

Hur var det i början av projektet – hade ni svårt att nå ut?

– Helt klart var jag orolig i början. Det kan vara svårt att starta upp något nytt och speciellt i samband med att Coronan slog till. Jag känner lite folk inom skolan och fick med en rektor som är naturintresserad. Hen fick med sin personal och sedan gick det som en djungeltrumma. Ju fler skolor som deltog i Skolbäcken desto fler referensskolor fanns det att hänvisa till och snart hade vi fullt schema.

Eva berättar också att det är viktigt att bygga nätverk och etablera kontakt med kommunerna och sälja in konceptet så att många får kunskap om vår verksamhet.

– Media är också viktigt. Vi har haft lokalmedia på plats – både radio Jämtland och Länstidningen. Det kanske också är lite mer vedertaget när Göteborgs universitet gjort en studie om Skolbäcken. Det är klart att vår verksamhet får mer status när vi kan hänvisa till den. Det är förstås en viktig framgångsfaktor att det är naturvårdsinriktat. Det planterar en positiv känsla hos eleverna att göra något betydelsefullt och väcker ett tidigt naturintresse och miljöengagemang.

Har ni märkt om naturvårdsarbetet gör skillnad på riktigt?

– I våras gjorde vi efter några veckor ett återbesök vid en skolbäck som vi tidigare gjort insatser i. Då upptäckte eleverna romkorn från vårens lekande harrar. Det kändes häftigt att berätta för barnen att deras insats hade förbättrat miljön och skapat goda förutsättningar för harren att leka i deras skolbäck.

Den naturvårdsinriktade utomhuspedagogiska verksamheten är utformad efter skolans läroplan och fungerar som komplement till skolans undervisning och som också passar för elever med funktionsvariationer. Eva minns en fysiskt aktiv elev med koncentrationssvårigheter som kom till Skolbäcken tillsammans med sin klass och en egen pedagogisk resurs. Personalen berättade att de var lite oroliga över hur dagen skulle fungera. Efter en kort samling och genomgång av skolbäcksdagen ute i fält greppade eleven en vattenkikare och var sedan helt uppslukad av att studera livet under vattenytan hela den dagen.

– När vi sa hejdå sa eleven ”Det här var den bästa dagen”. Det värmde gott i mitt lärarhjärta att se hen så glad och nöjd. Skolan skulle i större utsträckning ha möjlighet och förutsättningar att använda naturen som klassrum. Då tror jag att vi skulle tända fler stjärnögon!

Har du några tips till andra naturvägledare?

– Jag tror att en viktig del är att brinna för det själv. Det försöker jag visa varje gång jag tar emot en klass. Elever och pedagoger ska känna det som att de är den enda klassen jag tar emot. Med rätt engagemang och ett fint bemötande blir man en viktig inspiratör både praktiskt och i samtal. En annan viktig lärdom är att man med enkla medel kan göra väldigt mycket bra insatser i naturen. Att förmedla att dessa insatser är betydelsefulla kan inspirera andra. Mötet och samtalen om att vi alla jobbar mot ett gemensamt mål, att rädda och vårda naturen är jätteviktiga.

Det är inte bara barnen som blir inspirerade och får ändrade perspektiv på naturen runt omkring. Det har även Eva fått.
– Jag tittar på en bäck nu med helt andra ögon. Jag kan komma på mig själv med att tänka att “där måste jag gå ut och flytta på en sten", säger hon och fortsätter:
– När jag jobbade som lärare skulle jag ha velat jobba mer så här. Det är så fint att se hur elevers styrkor och kvaliteter kommer fram när man stegar ut från klassrummet. Många elever blommar ut på något vis och att få uppleva det som lärare gör avtryck.

Intervjuer och text: Erik Hansson

Läs mer om Skolbäcken på Sportfiskarnas webb.

Göteborgs universitets rapport, Skolbäcken: Som ett rinnande vatten?

Adil Sadiku och Antonios Hanna har gjort sådan succé i Örebro att de efterfrågas i kommuner från hela landet, som vill veta hur de arbetat. Men just nu vill den framgångsrika duon framför allt fokusera på att fortsätta få ut fler örebroare från alla bakgrunder i naturen.

Adil återkommer flera gånger under vårt samtal till hur mycket han tycker om Örebro. Inte minst om mängden fina naturreservat som finns i närheten.

– Det är guld värt att ha så nära till naturen, förklarar han.

Det underlättar deras verksamhet vid Örebro naturskola som i flera år nu lockat ut örebroare i naturen. Men Adil Sadikus och Antonios Hannas framgångsrika karriär inom naturvägledning började av en slump. De gick båda SFI för akademiker i Örebro. En dag fick klassen frågan om någon var intresserad av att jobba med natur. Adil, som uppskattar fjällvandring och friluftsliv i sitt tidigare hemland Albanien, men jobbat inom telekommunikation, räckte spontant upp handen. Ingen berättade för honom att det var en jobbintervju, men efter en vecka visade det sig att han och Antonios blivit utvalda. De kände inte varandra sedan tidigare.

Tillsammans började de ett nystartsjobb på Naturskyddsföreningen för att bli naturguider, med Kajsa Grebäck som handledare. På sin första guidning som Adil och Antonios hade tillsammans fick Antonios se snö för första gången, men de klarade av utmaningen och har sedan dess varit en duo som hållit i hundratals guidningar för tusentals deltagare.

Det började med att de guidade andra SFI-klasser i naturen och lärde dem naturord på svenska. De satte lappar på saker i naturen för att underlätta. Exempelvis ordet "gren" på en gren och "svamp" på en svamp.
– Det blev väldigt populärt, minns Adil. Kommunen såg intresset och undrade om vi ville fortsätta ett år till som ett instegsjobb.

Under det här året gjorde de 2-3 guidningar per vecka i naturområden i Örebro. Det var allt från elever och lärare från grundskolan till ensamkommande flyktingbarn och öppna förskolor. De sistnämnda blev ett särskilt lyckat samarbete. Adil och Antonios besökte mängder av öppna förskolor och fick därigenom ut ganska blandade familjer – både svenskar och invandrare. Återigen blev det en stor framgång.
– Det var väldigt många som följde med ut och efter ett tag kände alla till oss. Det blev väldigt stort.

Media uppmärksammade verksamheten och Adil har föreläst i ett 15-tal kommuner i hela Sverige om hur de gått till väga med att starta upp verksamheten och skapa kontakter.

Efter 1,5 år med intensivt arbete med att visa upp närnaturen både för nya örebroare och folk som bott där länge var Adil och Antonios fortfarande i nystartsjobb. Men när politiker i kommunfullmäktige visades deras verksamhet ”hände det grejer”. I april 2017 blev de fast anställda på Örebro naturskola.

Vad är det som gjort att det fungerat så bra mellan dig och Antonios?

– Antonios är väldigt bra på att skapa kontakter och är en social person. Han är agronom och kan mycket om växter. I Syrien jobbade han med att lära ut hur man odlar bomull. Han kan prata om bomull i tre dagar. Jag är utbildad telekommunikationsingenjör, men gillar friluftsliv. I Albanien bodde jag på landet och älskar att fjällvandra där. För mig är att odla och gå i naturen en del av livet. Jag hade inte tänkt att jag skulle jobba med naturen, men så blev det.

Hur har du och ditt intresse utvecklats sedan du började jobba som naturguide?

– Innan trodde jag inte att jag var en sån som står framför folk och berättar. Men det här arbetet har gjort mig mer social och jag har utvecklats mycket personligt också. Förr tänkte jag aldrig på vad en fågel eller växt heter. Nu kan jag fler fåglar på svenska än på albanska. Jag har börjat titta på naturen på ett annat sätt. Nu vill jag vet vad den där mossan och den där laven heter. Det är en process som aldrig tar slut. Jag behöver ha en anteckningsbok med mig varje gång jag är ute med de andra naturpedagoger för att jag vill lära mig allt.

Vad skulle du säga är nycklarna till att få med sig mer varierade besökare med en bakgrund i många olika länder?

– Vi började med att översätta guidningar och övningar och kontaktade sedan alla öppna förskolor. Vi visade vad vi ska göra och berättade om verksamheten. Det kan vara svårt att locka en syriansk kvinna att åka på en utflykt i naturen och vi jobbar fortfarande med att få ut fler. På vissa utflykter kommer det fortfarande mest svenska familjer, men det har börjat komma många invandrarfamiljer också. Det har spritt sig att det inte är farligt att gå ut i naturen. Det har hjälpt oss att gå ut och kontakta fler förskolor. Öppna förskolornas pedagoger har också gjort ett stort jobb. Nu i samband med pandemin så är de ute varenda torsdag. De kan inte vara inne.

Du har tidigare berättat att närheten till naturen också är en viktig faktor.

– Ja och det är Örebro bäst på. Det är så bra här. När vi behöver göra en aktivitet så finns det nästan alltid ett naturreservat nära bostadsområdet. Deltagarna kan enkelt gå till den platsen. Det gör otroligt mycket. Vi kan ta våra lådcyklar dit med allt material och sedan går vi ut tillsammans. Örebro har 22 tätortsnära naturreservat och många av dem är anpassade för barnvagn, har eldplatser, damm för att håva efter vattendjur, karta, stigmarkeringar – allt finns där. Det är otroligt bra.

Adil berättar att många blir fascinerade över att de kan se fåglar som de även sett i sitt gamla hemland och att deltagarna uppskattar att få lära sig vad de heter på svenska.
– Alla tycker också om att håva vattendjur. Då är föräldrarna med och gör övningen tillsammans med barnen. De får titta på bilder av småkrypen på olika språk. De flesta tänker bara att det finns fiskar i vatten och är inte så vana vid att håva vattendjur, men de tycker mycket om det.

Hur kan man göra om det är ont om naturområden i närheten?

– Du kan välja en park också. Det finns många övningar som kan göras i en park eller en skog. Det räcker att vara ute och röra på sig. Det behöver inte vara ett naturreservat. För vissa familjer kan det till och med vara en fördel. Det kan kännas tryggare i en park.

Att be Adil berätta om några fina minnen från sina år som naturguide är som att öppna upp en kartong med lyckopiller. Han har så mycket att berätta. Om dråpliga kommentarer från barn som vill hitta "baby sharks" i dammen eller som blir så förtjust i sin papprullekikare att de sovit med den på natten. Eller om en utflykt med en blandad grupp till en skog för att leta hackspett. Hur mycket de än letade kunde de varken höra eller se någon. Fem dagar senare ringde en av de syrianska männen som varit med på utflykten och utbrast lyckligt att han fått se hackspetten precis där de varit och letat. Sådant dröjer sig kvar som lyckliga minnen.

Det finns även en annan aspekt av Adils och Antonios arbete och det är integration. På deras guidningar möts familjer som sällan möts i andra sammanhang. Svenska deltagare kan ibland bli förvånade över att det är Adil och Antonios som är utflyktens ledare, men när de väl är i naturen fungerar det väldigt bra. Det visar även studier. Naturen är en bra plats att mötas på. Det blir ett socialt sammanhang. Forskaren Benedict Singleton följde med på Adil och Antonios utflykter under två års tid och har skrivit om det.

– Det var väldigt intressant att se vår verksamhet från en annan persons perspektiv och höra hans kopplingar och analys. Benedict pratar mycket om kulturkrockar, men också om att det sociala sammanhanget kan leda till en bättre koppling både mellan människa och natur och människa och människa. Det blir integration på riktigt när vi är ute i naturen.

Adil och Antonios är inte de enda nya svenskarna som tagit steget till att bli naturguider i Örebro län. Åtminstone fyra andra personer leder nu naturguidningar på andra språk än svenska och det börjar sakta ske liknande projekt på andra håll i landet.

För Adil och Antonios fortsätter det komma förfrågningar om att besöka andra kommuner för att hålla föreläsningar eller utbilda andra guider.
– Men vi gör inte så mycket sådant längre. Just nu vill vi fokusera på verksamheten i vårt område. Det finns så otroligt mycket att göra här.

Intervju och text: Erik Hansson 

Läs mer om Örebro naturskola

Med ett intresse för fiskar sedan barnsben, fotograf sedan tonåren och lärare sedan 30 år tillbaka kan det tyckas naturligt att det till slut skulle leda fram till boken “Sveriges sötvattensfiskar". Nu vill Jörgen Wiklund inspirera fler att lyfta på locket till allt som händer under ytan.

– Jag blev förskräckt ibland över vilka fragmentariska kunskaper gymnasieleverna har i naturkunskap, berättar Jörgen Wiklund, som jobbat som gymnasielärare i matte och naturorienterande ämnen i 25 år.

– Jag får en känsla av att de är bättre på globala än lokala frågor numera, fortsätter han. De kan resonera om energiförsörjning, virus och översvämningar på andra sidan jordklotet och kopplingen till klimatförändringar, men de kan väldigt lite om det som händer runt huset och vilka arter som finns i närheten. Spolar man tillbaka till 40-60-talet kunde man mer om saker som jordbruk och närnaturen. Jag upplever att det skett en förändring där.

Vad går ni igenom i naturkunskapen som har någon koppling till vatten?

– Det man pratar om är vattnets kretslopp. Det hänger med från mellanstadiet, men blir lite mer invecklat på gymnasiet även om det fortfarande är väldigt basic. Man har också ett visst utrymme som lärare att ta upp andra saker inom NO som man är intresserad. För min del har det då blivit mycket om fåglar och fiskar.

Även om Jörgen även lärde ut naturfoto så var det inte direkt någon språngbräda för naturintresset hos hans elever.
– De var mest intresserad av naturen från ett estetiskt håll. De struntade i vad det var för blomma de fotograferade så länge den var fin, men de kom ut i naturen i alla fall och de flesta tyckte det var kul.

Det var under åren som fotolärare som Jörgen började fundera på ett nytt projekt. Han hade länge fotograferat fåglar, men kände nu att han ville hitta något nytt. Fiskintresset hade han med sig sedan barnsben när han var ute och fiskade med sin morfar. Efter många år nästan helt hängiven åt fåglar vaknade nyfikenheten för fiskar igen och samtidigt fick han tillgång till skolans fotostudio.
– Jag upptäckte att det var kul att fota i studio. Det hade jag inte gjort så mycket innan. Jag började testa med att fotografera fiskar i akvarium i studion. Det hade jag inte sett tidigare. Det tog ett antal försök, men till slut blev det rätt bra. Redan efter att jag fotat 2-3 arter väcktes tanken om att göra ett läromedel med alla Norrlands fiskarter. Kanske kunde det delas ut böcker i skolorna eller göras planscher av Vindelälvens alla arter och sättas upp i skolorna i närheten. Så att de får se vilka arter som finns i deras älv.

Jörgen berättar att han tror på planscher och böcker även i dagens digitala värld.
– Vi som är lite äldre har fått det “in your face” på en vägg som en plansch eller i en bok. Allt finns på nätet idag, men eleverna måste aktivt leta upp det själva. Det är inte alltid så lätt att hitta. Med en plansch kanske det är nån unge som stannar upp och kollar på fiskarna.

Kanske kan något väckas hos eleverna när de tittar på bilderna på fiskarna som lever i älven intill där de bor, men som väldigt få har sett. Däri ligger en utmaning menar Jörgen Wiklund. Enligt den gamla devisen att man bara bryr sig om det man känner till – vem ska bry sig om Sveriges ungefär 50 sötvattensfiskar?

– Det finns stora kunskapsluckor. Under mina år som gymnasielärare kunde mina elever ingenting om svenska fiskar. Det gäller även mina egna barn – de kan knappt namnet på en handfull fiskarter, avslöjar Jörgen.

Hans förklaring är att det är “bökigt att se fiskar”.

– Du kan titta ut över vatten och ser inte en enda fisk. Du ser ju inte vad som finns under ytan. Dessutom har få av dagens lärare några större kunskaper om fiskarter. De kan kanske gädda, abborre och mört, och några till beroende på var man bor. Det är allt. Då är det inte så lätt att känna något för fiskar. Annat är det med till exempel tigrar. Det pumpas ut bilder och fakta och folk har skapat sig en relation till arten, men svenska fiskar finns det nästan ingen information om och nästan ingen har sett dem. Då är det svårt att få en känsla för dem.

Det är i den känslan av att de svenska fiskarna är bortglömda som ett annat syfte med "Sveriges sötvattensfiskar" vuxit fram. Kanske kan det gå att väcka liv i intresset om man åtminstone får höra namn som sutare, sarv och hornsimpa och får se hur de ser ut.

– Hur ska man få svenska folket att förstå och se vad som händer under ytan? Det är som ett lock som döljer allt därunder. Det är ingen lätt nöt att knäcka, då hade den antagligen knäckts för länge sedan.

I Umeå har man jobbat så länge med kompetensutveckling inom naturvägledning att de flesta lärare antingen känner till verksamheten eller själv deltagit i den. De senaste åren har Naturskolan utbildat ungefär 5 000 pedagoger och skolledare per år.

Den som startade verksamheten var Erika Åberg. Hon är utbildad biolog och jobbade ett tag på Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, men kände att hon ville arbeta mer med didaktiska frågor. 1991 startade hon därför Naturskolan i Umeå. Idag är hon enhetschef.

– Men ibland åker stövlarna på nu också, berättar hon.

Naturskolan i Umeås verksamheten är inriktad på att kompetensutveckla lärare inom lärande för hållbar utveckling och De globala målen, gärna genom utomhusdidaktik.

– Vi vet att fortbildningen ofta gör sig bäst tillsammans med eleverna, förklarar Erika.

Har du märkt någon förändring av kunskapsläget för lärare eller elever under de här 30 åren?

– Det är lite svårt, säger Erika och dröjer med svaret. Jag tror att det finns ett större intresse och bättre kunskap om mervärden med utomhuspedagogik nu. Dels ren kunskap om naturen, men också om andra mervärden som har med hälsa och hållbar utveckling att göra. Det upplever jag och det märks också i forskningen. Det kommer mer och mer studier om utomhusdidaktik och vilka fördelar det ger.

Hon fortsätter:
– Jag upplever att många lärare har större kunskaper idag, men många elever vistas aldrig ute i naturen. Ibland är de uppenbart rädda för naturen och den är inte en del av deras liv.

Om ni på Naturskolan varit aktiva i 30 år och utbildat så pass många lärare är det kanske inte så konstigt att ni märker en skillnad i deras kunskap?

– Jag hoppas att vi bidragit. Vi har ju varit aktiva så länge och vi jobbar med många lärare. De flesta känner till oss eller har jobbat med oss. De vet att vi finns som ett stöd och en resurs. Jag tror att vi har kunnat bidra och visa att utomhusbaserat lärande kan utveckla lärandet i många ämnen.

Lennart Wendel, lärare och biolog som jobbat på Naturskolan sedan 2005, håller med:
– Kunskapsläget är bättre. Många elever har koll på saker som energi och fotosyntes och när vi håvar med dem så berättar de att de gjort det förr. Jag tror lärarna jobbar lite mer ute nu än förr.

När det gäller limnisk pedagogik så är det en viktig del i Naturskolans grundverksamhet. Det är valbart som ett av fyra teman som de går igenom och det är ett av de populäraste. Det kan vara allt från att håva efter vattenlevande insekter till att mäta vattenkvalitet. De har också bland annat jobbat med biosfärområdet Vindelälven och specifikt med laxar och Umeås bottenfauna.

Lennart berättar att det är väldigt populärt bland barnen med håvning och “allt som rör på sig". De brukar hjälpas åt att se vad eleverna fått upp under håvningen.
– Vi försöker placera dem i rätt grupp åtminstone, men går inte ned på artnivå. Det är lite för svårt. Vi brukar berätta om vilka olika krav krypen har på sin vattenmiljö. Till exempel att dagsländor kräver vatten med bra syresättning. Hittar man dagsländor så vet man att vattnet håller bra kvalitet.

Naturskolan lånar även ut utrustning till skolor. För vattenpedagogik rör det sig om håvar, hinkar, luppar, bestämningsduk och småkrypshäften för enkel artbestämning.
– Det är fascinerande med bestämningsduk, säger Erika Åberg. Det kan uppfattas som kaotiskt med alla småkryp och vad som är vad, men när de går därifrån kan de systematisera lite grand och har lärt känna krypen lite bättre. De har fått upp ögonen för ekosystemet och hur det hänger ihop.

Hon berättar att hon älskar att förklara om trollsländor och hur det som vi oftast bara ser flyga runt i sin slutgiltiga form innan dess levt flera år i vattnet där de ser ut som små monster. Det är en ögonöppnare för många.
– Barnen får ofta en insikt om att det finns liv i vatten som de inte hade en aning om. De får en fördjupad känsla för de där krypen och lär sig att det är något att vara rädda om. En annan viktig kunskap som de får med sig är varifrån dricksvattnet kommer ifrån och en förståelse för att även utsläpp i avrinningsområden påverkar.

– Det vi gör ger ringar på vattnet, fyller Lennart i. Efter att de träffat oss kan barnen gå vidare och till exempel hitta småkryp under stenar på skolgården. Intresset väcks.

Naturskolan har också gjort faktisk skillnad i Umeå. De har länge jobbat med så kallade skolskogar där skolelever och lärare kan ha undervisning ute. Nu är det inskrivet i Umeås miljömål att skolor ska ha tillgång till både odlingsytor och skolskogar. Det skrivs ett kontrakt med markägare eller kommunen, beroende på vem som äger skogen.

Hur kommer ni i kontakt med skolorna?

– Naturskolan har ju varit aktiv i 30 år och har lagt ned ett idogt arbete med att synliggöra vår verksamhet och nå ut till pedagoger, skolledare och även aktörer utanför skolan, berättar Erika Åberg. Vi har också sedan många år en stödjande struktur och en handlingsplan för arbetet med lärande för hållbar utveckling, bland annat ett nätverk med pedagoger från alla förskolor och skolor i kommunen, en referensgrupp med rektorer från alla skolområden och en kartläggning som genomförs årligen där behov av kompetensutveckling kan ringas in.

Naturskolan försöker också marknadsföra sina utbildningsinsatser i allt från intranät och rektorer i kommunen till Facebook och sin websida. De letar också aktivt efter samverkanspartner både lokalt och globalt och är noga med att utvärdera all utbildning och genomför regelbundet förbätringar i verksamheten. I slutet av varje termin går de också ut med erbjudande för att nå nya skolor, pedagoger och klasser att samarbeta med under kommande termin.
– Varje år ger vi dessutom ut en verksamhetsrapport där vi inspirerar fler att delta i våra utbildningar, till exempel nya pedagoger och rektorer, säger Erika. Den är lättillgänglig med fina bilder tack vare Naturskolans fotograf och kommunikatör, resurser som nog inte alla Naturskolor har tillgång till.

Kan ni berätta om någon minnesvärd upplevelse från er verksamhet?

– En sak som jag kommer att tänka på är när man håvar med elever för första gången. De har hämtat sina hinkar och håvar och går ut i vattnet med ganska låg entusiasm. Plötsligt hörs ett glädjeskrik inifrån vassen när den första hittat och fångat ett första kryp. Då inspireras omedelbart även de andra att leta aktivt. Den där upptäckarglädjen är oslagbar och det är väldigt häftigt med det första glädjetjutet och vad det får för effekter, säger Lennart.

Har ni några tips till andra som jobbar med vattenpedagogik?

– Ta med en stereolupp. Mikrovärlden är så fascinerande och det väcker ofta en förundran att få komma så nära. Även de vanliga lupparna märker man ger en extra dimension åt det hela som uppskattas av barnen, säger Lennart.

Han berättar också att många lärare inser att de kan göra det själv med barnen. De slipper tänka att det är ett hinder att de inte kan så mycket om krypen.
– De kan låna material och får hjälp att ta några enkla steg för att hitta rätt grupp, som att räkna antalet ben och jämföra med bilder. Enkelheten är viktig – det måste inte vara så avancerat.

Intervju och text: Erik Hansson

Kika in på Naturskolan i Örebros webbsida för mer info om deras verksamhet.