Bottenfauna

Inledning

Vanliga djur i proverna är sötvattengråsugga, märlkräftor, sländlarver, fjädermygglarver, skalbaggar, maskar, iglar, snäckor och musslor.

Med hjälp av bottenfaunans taxonomiska sammansättning och biomassa kan man bedöma sjöars och vattendrags ekologiska status inom vattenförvaltningen där indikatorvärden tagits fram för arter eller grupper av arter. Rödlistade hotade arter liksom nya potentiellt invasiva arter följs också. Djuren kan ha olika funktionella grupper som också används i bedömningen av ett vattens funktion, t.ex. predatorer, filtrerare, betare, fragmenterare.

De index som beräknas automatiskt när analysresultat laddas ner från Miljödata MVM är:

• ASPT (Average Score Per Taxon) - för bedömning av generell påverkan i sjöar och vattendrag strandnära zon
• MILA (Multimetric Index for Lake Acidity) – bedömning av surhetspåverkan på bottenfaunan i sjöars strandnära zon
• MISA (Multimetric Index for Stream Acidity) – bedömning av surhet i vattendrag
• BQI (Bentic Quality Index) – bedömning av näringspåverkan på profundala bottenfaunasamhället
• DJ (Dahl & Johnson) index – bedömning av näringspåverkan på vattendragens bottenfaunasamhällen

Analys av bottenfauna

Trots att provtagning för bottenfauna kan göras på flera olika sätt, konserveras alla prover på liknande sätt med etanol till en slutkoncentration på 70 % och förvaras i välventilerade brandsäkra skåp i rumstemperatur i väntan på analys.

Vid analysen sorteras djuren fram från det bottensubstrat som kommit med trots sållningen i fält. Sorteringen görs i stereolupp med ca 100 gångers förstoring. Prover från strandnära substrat har ofta mer växtdelar i provet och tar oftast mer tid att sortera än de från riktigt djupa bottnar i sjöar som domineras av finsediment där det mesta av substratet sållats bort redan i fält. Viss bestämning görs direkt när djuren plockas upp med en bladpincett och förs över i mindre burkar, medan andra sorteras i grupp som vissa fjädermyggor där bestämningen görs i mikroskop för att alla morfologiska detaljer ska synas. Antalet individer räknas och djuren vägs för att få ett mått på biomassan. Beroende på provtagningsmetod kan antalet individer och biomassan per ansträngning beräknas (semikvantitativt vid kvalitativ provtagning) alternativt antalet individer och biomassa per kvadratmeter (vid kvantitativ provtagning).

Provtagning

Bottenfaunaprovtagning med Ekmanhämtare

Provtagning med Ekmanhämtare ger ett kvantitativt resultat eftersom ytan på hämtaren är känd. Ekmanhämtare används för bottenfaunaprovtagning av sjöars djupa bottnar som oftast är profundal och olika djup beroende på sjöns maxdjup, samt i sublitoralen som är området strax nedanför rotad vegetation men grundare än de djupaste bottnarna, oftast 4-6 meters djup. Oftast tas 5 delprover. 

Bottenfaunaprovtagning med så kallat sparkprov

Från litoralen, dvs sjöarnas strandzon, och från rinnande vatten tas s.k. sparkprover (kicksampling) med håv. Prov­tagnings­djupet är mellan 0 och 1 meter och man eftersträvar att provta vindexponerad hårdbotten, helst utan vegetation. Fem prover tas med håv utefter en sträcka på 10 meter. Sparkningen innebär att bottensubstratet rörs upp med foten vartefter det uppvirvlade materialet håvas upp. I rinnande vatten tas prover från en sträcka med relativt lugnt forsande vatten. Liksom i sjöarnas standzon tas de 5 proverna utmed en 10-meters sträcka.

Bottenfaunaprovtagning med M42-metodik

Metoden skiljer sig från övriga genom att provtagningen görs inom ett större och mer varierat prov­tag­nings­område, 30 delprover tas inom en 50 meter lång sträcka, vilket bl.a. ökar möjligheten att finna rödlistade arter och indikatorarter. Som såll används en hushållssil, dvs något större maskstorlek än den håv och de såll som beskrivs ovan. M42-metodiken används främst om huvudintresset är biologisk mångfald eller för att undersöka förekomsten av indikator­taxa och/eller rödlistade arter. M42 finns i två varianter, en kvalitativ och en kvantitativ, varav den sistnämnda är inriktad mot olika biotoper. Varianten ett oberoende urval används även vid viss trend­över­vakning.

Val av provtagningsmetodik

När prover tas från likartat substrat, som vid provtagning med Ekmanhämtare och sparkprovsmetodik, eftersträvas en så liten variation mellan proverna som möjligt. Med detta förfaringssätt kan man på ett tidigt stadium statistiskt säkerställa eventuella förändringar i bottenfaunan på en lokal inom cirka 5 år. Väljer man istället ett alternativ där man besöker många olika biotoper får man bättre kunskap om totala antalet arter men man kan inte statistiskt säkerställa eventuella förändringar förrän efter mer än 20 år. Vid denna typ av inventeringar besöks istället så många olika biotoper som möjligt, beroende på frågeställning och uppdragsgivarens önskemål.

Kända problem med parametern och/eller viktiga metodförändringar

I de stora sjöarna, Hjälmaren, Mälaren, Vänern och Vättern användes fram till och med 1995 ett såll med maskstorleken 0,6 mm. Från och med 1996 används maskstorleken 0,5 mm. I trendsjöarna (tidigare kallade referens- eller tidsseriesjöar) har såll med maskstorleken 0,5 mm används sedan start av programmet.

Riksinventeringar av bottenfauna gjordes 1995 och 2000. Då artbestämdes inga fjädermyggor och fåborstmaskar, utan dessa räknades endast på grupp­nivå. I övriga övervakningsprover analyserade vid laboratoriet artbestäms fjädermyggor i prov från sjöar, men inte från rinnande vatten.

Nuvarande analysmetoder

Standarderna och övervakningsmanualerna redovisas på vår sida om Provtagning.

Tidigare analysmetoder

Mätningarna startade 1969.

Se texten ovan om Kända problem med parametern och/eller viktiga metodförändringar för information om förändringar.