Djurplankton

Inledning

Djurplanktonsamhället förändras vid många olika miljö­förändringar, till exempel  övergödning, försurning, kontaminering med metaller, klimat och för­ändringar i fisksamhället.

Kvantitativa prover tas i regel med rörhämtare och en känd provvolym volym filtreras genom ett finmaskigt såll som fångar djuren fångas i. Djuren konserveras med en jodlösning och analyseras i omvänt mikroskop.

Tre huvudsyften med djurplanktonundersökningar:

• Genomföra en taxonomisk inventering eller upprättande av artlista. Detta kan utföras baserat på kvalitativa prov (håvprov) eller kvantitativa prov. Artsammansättningen ger möjligheter att avläsa mer drastisk miljöpåverkan bl.a. genom förekomst eller frånvaro av indikatorarter.
• Utvärdera djurplanktons roll i ekosystemet under ett enskilt år eller enskilt tillfälle. Detta kräver kvantitativa prov i vilka arters individtäthet bestäms och biovolym eller biomassa beräknas. Bestämning av storlekssammansättning och/eller utvecklingsstadium och reproduktionsstatus utgör delmål. Många provtagningar per år rekommenderas eftersom samhället ofta uppvisar en kraftig säsongsdynamik. Detta skall kompletteras med data om fisk, växtplankton och vattenkemi för att beskriva ekosystemet.
• Fortlöpande följa djurplanktons mellanårsvariationer och eventuella trender. Detta kräver kvantitativa prov i ett mång­årigt program. Arters individtäthet, storlekssammansättning och/eller utvecklingsstadier och beräknad biovolym eller biomassa bestäms flera gånger under varje säsong för beräkning av centralvärden och fördelning av mätvärden för varje säsong. Frekvensen av provtagningar varje säsong påverkar starkt den tid som krävs för att påvisa lång­tids­för­ändringar (trender). Kompletterat med data om fisk, växtplankton och vattenkemi beskrivs hela det pelagiska systemets utveckling över längre tid.

Kända problem med parametern och/eller viktiga metodförändringar

Bestämningarna av biovolym är mer osäkra än bestämningarna av individantal. Försiktighet ska därför iakttas vid dataanalys av biovolymer av enskilda arter.

Notera också metodbytet för biovolymsbestämning av hoppkräftor 2005 som gör att sys­tem­atiska skillnader i hoppkräftornas biovolym kan förekomma mellan perioderna före och efter 2005.

Huvudsakligen har såll med en maskvidd av 0,04 mm använts. Detta innebär att före­komsten av de minsta hjuldjuren (till exempel Ascomorpha minor och Polyarthra minor) möjligen kan vara under­skattad, men i vilken mån små rotatorier verkligen kan passera genom sållet är oklart.

Nuvarande analysmetoder

Gäller från och med april 2005

Metoder:

1. Övervakningsmanual - Djurplankton i sjöar (Havs- och vattenmyndigheten)
2. SS-EN 15110:2006. Vattenundersökningar – Vägledning för provtagning av djurplankton i sjöar

Inom ramen för dessa metodbeskrivningar kan provtagning och analys utföras på olika sätt och nedan specificeras kortfattat procedurerna på biodiversitetslaboratoriet. 

Provtagningen har i huvudsak skett med samma typ av hämtare i varje sjö. I flertalet fall är det Limnoshämtare, men vilken hämtare som använts varierar mellan olika prov­tag­nings­program (se noteringar om hämtare och maskvidder för varje enskild provtagning vid respektive station i databasen). Prover tas i ett ytligt skikt (ofta 0-10 m) och i djupa sjöar tas prover också i ett djupare skikt. Provtagningsmetoderna är också beskrivna i rapporten "Kvantitativa djurplanktonundersökningar i Sverige. När, var, hur och varför".

Antal individer bestäms genom räkning i omvänt mikroskop (eventuellt efter subsampling med en Wiborg whirling vessel).

Biovolymer av hinnkräftor och hjuldjur bestäms sedan 1965 med hjälp av taxon-specifika omräkningsfaktorer som baserar sig på mätningar av volymen av djur stiliserade till geometriska figurer.

Biovolymer av hoppkräftor bestäms sedan april 2005 genom att från längdmätningar av minst 25 individer beräkna bio­volymen med hjälp av kända samband mellan kroppslängd och biovolym.

Tidigare mätmetoder

Antal individer av hoppkräftor bestämdes före april 2005 genom att bestämma antalet individer av enskilda livsstadier av varje taxon. För varje livsstadium användes sedan specifika omräkningsfaktorer till biovolym på samma sätt som för hinn­kräftor och hjuldjur.