Linnés skogslind (Tilia cordata Mill.) från Jonsboda

Så inleder Assar M. Linderg sin skrift Linden i Jonsboda, det Linnéska vårdträdet, utgiven 1956. Till trädet, som nu bevaras av Nationella genbanken knyts minnen av folktro, vetenskapshistoria och ett jubileum.

I sin skrift går Lindberg till botten med frågan om de tre släkternas gemensamma urpsrungslind och landar efter gedigen släktforskning i slutsatsen att två av släkterna tagit sitt namn efter skogslinden, Linnaeus och Tiliander, men inte den tredje. Carl von Linnés far, bondpojken Nils Ingermansson, föddes 1674 av Ingemar Bengtsson och Ingrid Ingemarsdotter som övertagit Jonsboda efter Ingrids far. När Nils blev student tog han sig namnet Linnaeus efter den stora skogslinden på gården. Hans äldsta son Carl Linnaeus (född 1707) adlades 1757 och fick då namnet von Linné.

De tre lindar som står vid Stenbrohults kyrka har antagits härstamma från jätteträdet i Jonsboda, kanske kan de ha planterats av Nils Linnaeus, Carls far? Lindberg menar att de i alla fall var tillräckligt gamla för att så skulle kunna vara fallet.

Trädet i Jonsboda förlorade en av sina stammar 1778 var helt nedfallet 1823 men levde vidare med uppslag från rötterna i stenröset där det stått planterat. På 1950-talet var lindruinen ännu vital med många livskraftiga skott. En av grannarna, född 1883, återberättade sin farfars berättelse för Lindberg. Han sa att linden var ett s.k. friträd, och att man bland annat trott att tandvärk gick att bota genom att en flisa från trädet användes som tandpetare. 1883 beskrev häradsprosten i Vittaryd hur grenarna från det nyligen nedfallna jätteträdet bevarades som en helgedom av gårdens dåvarande ägare, eftersom inte minsta spån från trädet fick borttagas från dess plats. Carl von Linnés son Samuel skrev redan 1778 om det stora trädet i ett brev: 

Begreppet friträd är sällsynt och när det förekommer någon gång i litteratur om folktro hänvisas ofta till folklivsforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius uppteckningar från södra Småland. I Wärend och wirdarne utgiven på 1860-talet beskriver han folktrons föreställning om trädens levande väsen som en typ av kvinnliga naturvättar eller hamadryader med ursprung i förkristen tro. Föreställningen om att friträden inte fick bli huggna sätter han i samband med vårdträdets roll i folktron men också med liknande föreställningar kring askens askafru och fläderns hyllefru, naturväsen boende vid trädens rötter. När Hyltén-Cavallius ger exempel på småländska vårdträd skriver han också om just den gamla trestammiga linden i Jonsboda.

Thomas Malm beskriver i sin bok Drakormens gåta Hylthen-Cavallius ansträngningar på 1800-talet för att gå till botten med den mytiska fruktade drake eller orm, ibland kallad lindorm, som i södra Sveriges folktro ansågs trivas särskilt väl bland rötterna under just ihåliga gamla lindar. Fanns det sådana föreställningar om det stora trädet i Jonsboda? Vad var Carl von Linnés föreställningar om trädet som bevarats som ett minne av hans släkthistoria?

Linnés världsåskådning var tidstypiskt kristen och hans natursyn välgrundad i tron på att de arter han klassificerade vetenskapligt var del av guds ursprungliga skapelse. Linné var dock nyfiken på all kunskap som kunde komma till nytta eller skingra äldre felaktiga föreställningar. I de första utgåvorna av Systema Naturalis (1735-1748) fanns ett antal sagodjur, som draken, enhörningen och satyren med i kategorin Paradoxa. Linnés kall som upplysningsman var att avmystifiera världen och städa bort dessa gamla kvarlevor av övertro från vetenskapen en gång för alla. Det var därför de inkluderades.

Men Linné var inte alls ointresserad av folktrons naturväsen. I reseskildringen av hans gotländska resa finns en intressant uppteckning från Växjö där han förhört sig om den ”kloka kvinnan Ingeborg i Mjärehul” som var känd över hela landet som ett orakel med bättre kunskap om medicin än många doktorer. Linné redogör för hennes ovanliga praktik där hon inte ens behövde träffa patienterna för att bota dem, men betonar att hon trots sina okonventionella metoder ändå varit gudfruktig i sin gärning och handlat som en god kristen i tron att ”lucifers anhang” nedstörtat från himlen och gett uppkomst till olika naturväsen. Linné beskriver de olika väsen Ingeborg trodde på, däribland de ”älvar” som bodde i stenrösen och under träd. Även Elias Fries, en av våra stora 1800-tals botaniker, intresserade sig för taxonomin kring folktrons naturväsen och rättade Linné på punkten om andarna i träden. Det var skogsrån och de bodde i träden, inte under dem som Linné hävdat. Fries ambition var att jämföra inhemska folksägner med antik grekisk mytologi.

Kanske kan det ses som en paradox att trädet som lever vidare i Linnés efternamn också bär på minnen av den folktro och vidskepelse han arbetade så hårt för att avmystifiera och förklara. Minnet av de dunkla varelserna kunde leva vidare bland rötterna medan lindens grönskande grenar sträckte sig mot skyn.

2005 samlade Rune Bengtsson in och förökade linden från Jonsboda inför firandet av Linnéjubiléet 2007, då Linné skulle ha fyllt 300 år. Ett exemplar överlämnades till Japans kejsarpar som besökte ceremonin i Uppsala, ett annat viktes för kronprinsessan Victoria.  När fälten i Alnarp senare skulle röjas tog PerOla Fritzon i Laholm på sig ansvaret att föröka trädet ytterligare. Ett av träden han förökat genom avläggare finns nu bevarat i Nationella genbanken. Det har planterats i samlingen jämte de historiska parklindar som Rune Bengtsson undersökte i sin avhandling 2005 och är en udda fågel bland de odlade växter som huvudsakligen bevaras. Det höga kulturhistoriska värdet gör dock denna skogslind, med genetiska förutsättningar att bli riktigt gammal, till en viktig del av vårt gröna kulturarv.

Text: Erik de Vahl, juni 2025

Litteratur:

Fries, Elias (1843-1864). Botaniska utflygter. En samling af strödda tillfällighets-skrifter. Tillgänglig på Internet: http://runeberg.org/febotan/

Hyltén-Cavallius, Gunnar Olof (2017). Om draken eller lindormen: drakormens gåta. / Gunnar Olof Hyltén-Cavallius ; med inledning, noter, bildurval och efterskrift av Thomas Malm 

Hyltén-Cavallius, Gunnar Olof (1864-1868). Wärend och wirdarne: ett försök i svensk ethnologi. Stockholm: Norstedt

Lindberg, Assar M. (1957). Linden i Jonsboda, det linnéska vårdträdet. 

Lindroth, Sten, Frängsmyr, Tore & Broberg, Gunnar (red.) (1994). Linnaeus: the man and his work. Rev. ed. Canton, Mass.: Science History Publ./USA

von Linné, Carl (1745). Carl von Linnés Gotländska resa. (Ny utg. 2005). Stockholm: Natur och Kultur