Det är allmänt accepterat att naturvägledning utgör en arena och mötesplats där människor kan bygga, forma, stärka och reflektera över sin relation till den natur- och kulturmiljö de befinner sig i. Samtidigt är det en kommunikativ praktik som förmedlar vissa teman och budskap och presenterar specifika föreställningar om relationen mellan människa och natur i stort. Hur naturvägledning närmas, praktiseras och utvärderas i relation till människa-natur-relationer är ett ämne inom flera forskningsfält, såsom miljöpsykologi, kulturgeografi, environmental humanities, AI- och digitaliseringsstudier samt teologi och andlighetsstudier. Även om begreppet 'naturvägledning' inte alltid används uttryckligen, kan dessa olika perspektiv vara värdefulla för naturvägledare som vill bredda sina synsätt i arbetet med att planera och genomföra naturvägledande aktiviteter.
Head, L. (2016). Hope and Grief in the Anthropocene: Re-conceptualising human–nature relations (1st ed.). Routledge. https://doi.org/10.4324/9781315739335
Restall, B., Conrad, E., & Cop, C. (2021). Connectedness to nature: Mapping the role of protected areas. Journal of Environmental Management, 293, 112771.
Fischer, A., & Eastwood, A. (2016). Coproduction of ecosystem services as human–nature interactions—An analytical framework. Land use policy, 52, 41-50. https://doi.org/10.1016/j.landusepol.2015.12.004
Schweitzer, R and Glab, H and Brymer, E (2018) The human-nature relationship: a phenomenological-relational perspective. Frontiers in Psychology, 9. https://doi.org/10.3389/fpsyg.2018.00969
Macaulay, R., Johnson, K., Lee, K., & Williams, K. (2025). Assessing different levels of psychological engagement with nature: A scoping review of experimental studies. Journal of Environmental Psychology, https://doi.org/10.1016/j.jenvp.2025.102623
Powell, R. B., Vezeau, S. L., Stern, M. J., Moore, D. W. D., & Wright, B. A. (2018). Does interpretation influence elaboration and environmental behaviors? Environmental Education Research, 24(6), 875–888.