Trots längre omloppstider kan flaskhalsar uppstå i tillgång på livsmiljöer

Trakthyggesbruk med slutavverkning och efterföljande etablering av nästa generation skog är den totalt dominerande brukningsformen i Sverige. Hur gammal skogen blir som mest – dvs. skogens omloppstid – beror på ekonomiska faktorer som i sin tur beror på t.ex. trädslag och markens bördighet. I dagsläget slutavverkas svensk skog vid ungefär 100 - 120 års ålder i norra och 80 - 100 års ålder i södra Sverige. Risker för rotröta och stormfällning är motiv för kortare omloppstider medan mycket forskning om bevarande av biologisk mångfald och rekreation pekar på fördelarna med förlängda omloppstider. Men den här studien, där Heurekasystemet använts för analysera habitattillgång, visar att man inte kan ta de fördelarna för givna. Ska omloppstider förlängas till fördel för arter som trivs i gammal skog så behövs en noga tids- och rumsmässig strategi för att undvika eventuella flaskhalsar när det kommer till tillgången på arternas livsmiljöer, så kallade habitat. 

God planering kan lösa problemet

I skogslandskap med en ojämn ålderklassfördelning kan man sprida ut avverkningen över tid och på så sätt undvika för stora förändringar i tillgången på gammal skog. – Fördelarna med förlängda omloppstider kan med hjälp av långsiktig planering på landskapsnivå vara ett kraftfullt verktyg för att öka ett landskaps förmåga att härbärgera olika arter med olika krav på sin livsmiljö, säger Jean-Michel Roberge. Genom att planera avverkningar både i tid och rum kan man säkerställa närhet mellan lämpliga habitat och undvika att habitat försvinner under vissa perioder. Det är t ex möjligt att placera bestånden med långa omloppstider i närheten av naturvårdsområden med gammal skog.

Fyra arters livsmiljö studerades

I ett 24 000 ha stort landskap i Bergslagen simulerades skogens framtida utveckling över 150 år med olika strategier för skogens omloppstid. För analysen användes Heurekasystemet, som är utvecklat vid SLU. Dagens omloppstider samt såväl kortare (-22%), längre (+22%) och mycket längre (+50%) omloppstider prövades. Habitatmodeller, som utvärderar livsmiljöns lämplighet såväl lokalt som i ett landskapsperspektiv, applicerades på de simulerade framtida skogarna. Modeller användes för fyra arter med olika krav på sin livsmiljö: skalbaggen Hadreule elongatula som behöver solexponerad död ved, trädkryparen som föredrar skog med stora träd, järpen som trivs i blandskog av gran och lövträd samt stjärtmesen som föredrar medelålders och gammal skog med rikt inslag av lövträd. Som förväntat gynnade längre omloppstider arter som trivs i äldre skog. Till exempel ökade arealen habitat för trädkryparen (över 150 årsperioden) med 31% vid en 22% förlängning av omloppstiden medan nuvärdet – dvs. summan av alla diskonterade framtida intäkter och kostnader för virkesproduktionen – minskade 5% och avverkad virkesvolym med 7%. Skalbaggen å andra sidan gynnades av en förkortad omloppstid. Landskapet ifråga kännetecknades av en ojämn åldersklassfördelning vilket är typiskt för brukade skogslandskap i regionen. För alla arter fanns tydliga framtida flaskhalsar i tillgången på habitat, när flaskhalsarna inträffar och omfattningen av dem påverkades av omloppstiderna. Detta bör beaktas i skogsbrukets långsiktiga planering.