SLU-nyhet
Så kan naturliga fiender gynnas i grönsaks- och äppelodlingar
Publicerad: 20 maj 2016
En ny kunskapssyntes från EPOK handlar om hur odlare kan gynna naturliga fiender till skadegörare och huruvida detta verkligen kommer att ha effekt på avkastning och kvalitet. Och är biologisk mångfald alltid positivt för odlarna, eller finns negativa aspekter som bör beaktas?
Rapporten, som är på engelska och har den långa titeln "Habitat manipulation – as a pest management tool in vegetable and fruit cropping systems, with the focus on insects and mites", är författad av Ulf Nilsson, Mario Porcel, Weronika Świergiel och Maria Wivstad.
Habitatmanipulering går ut på att förbättra levnadsförhållandena i odlingslandskapet för naturliga fiender till skadegörare på grödor genom att tillföra de resurser som förbättrar de naturliga fiendernas möjligheter, såsom växter som ger mat i form av nektar och pollen eller fler bytesdjur, eller skydd mot dåligt väder och platser för fortplantning och övervintring. De naturliga fienderna kan vara allt från mikroskopiska organismer som insektspatogena svampar och nematoder, till insekter och kvalster men också fåglar, groddjur och däggdjur. Det handlar alltså i stort om att öka den biologiska mångfalden i de agrara ekosystemen med målet att förbättra den biologiska kontrollen av skadegörare.
Målet med syntesarbetet har varit att förstärka den aktuella kunskapsbasen om hur man kan förbättra förutsättningar för naturliga fiender i annuella och perenna odlingssystem. Fokus är på insekter och kvalster i odlingssystem för grönsaker och äpplen. Förutom fakta baserat på genomgång av aktuell forskning på området, har rapporten kompletterats med intervjuer med en odlare och en rådgivare samt slutsatser från en workshop om ekologisk produktion av äpple i Norden.
Till slutsatserna hör att habitatmanipulering har god potential att öka förekomsten av naturliga fiender, men att det saknas studier som tydligt visar att detta verkligen ger ett förbättrat växtskydd. Det saknas också färdigdesignade system för habitatmanipulering som enkelt och direkt kan användas av odlarna. För att utveckla sådana behövs långsiktigt samarbete mellan odlare, rådgivare och forskare. Det betonas också att habitatmanipulering inte går att förlita sig på som enda växtskyddsstrategi, utan måste kompletteras med andra metoder.
Karin Ullvén
