Ur SLU:s kunskapsbank

Ingen motståndskraft mot aggressiv al-Phytophthora

Senast ändrad: 19 september 2018
angripen-al.jpg

En ny avhandling från SLU beskriver en orolig framtid för klibbal i Sverige. Den aggressiva formen av Phytophthora på al spås sprida sig norrut om vintrarna blir mildare. Eftersom träden inte tycks ha någon genetisk motståndskraft mot skadegöraren är utbredd aldöd ett troligt framtidsscenario, med allvarliga konsekvenser för ekosystem i åar och andra vattendrag.

Det börjar som en allt glesare krona, där de kvarvarande löven är små och gulnande. Bruna, blödande sår uppkommer på stammens nedre delar och mellan rötterna, och produktionen av kottar ökar. Om barken avlägsnas runt såren, framträder omfattande nekroser på stammen. Förloppet kan vara snabbt, men ofta blir trädet långsamt svagare under flera år innan det dör, även om det händer att det lyckas återhämta sig.

Upptäckt i England

Detta är symptomen på alar angripna av Phytophthora alni, ett komplex av tre arter av algsvampar. Sjukdomen rapporterades första gången 1993 från England och har sedan dess spridits över Västeuropa. Den avgjort mest känsliga alen är klibbal, men även gråal kan angripas. Den exakta omfattningen av utbredningen är okänd, men det beräknas att en femtedel av alla alar i England är drabbade. I en ny avhandling har Miguel Angel Redondo vid SLU upptäckt svampen i 28 %, eller 47 av 168, undersökta albestånd; siffror som även speglar observationer i Tyskland, Frankrike och Ungern.

Av de tre kända arterna P. multiformis, P. uniformis och P. x alni, finns de två sistnämnda i Sverige. Det har spekulerats i att P. x alni är resultatet av en korsning mellan de andra två, men det har inte bevisats. Däremot har man konstaterat i en jämförande studie att P. x alni ger omkring 10 gånger större barknekroser i infekterad klibbal än vad P. uniformis gör, vilket har tolkats som att den förstnämnda är den aggressivare formen. Även P. uniformis är emellertid en allvarlig skadegörare och har påträffats i angripna alar.

miguel3.jpg
Döende kronor i ett bestånd av alträd. Foto: Miguel Angel Redondo.
miguel1.jpg
Miguel Angel Redondo gräver för provtagning vid ett infekterat alträd. Foto: Jonas Oliva.
miguel2.jpg
Miguel Angel Redondo och Jonàs Oliva tar prover från en drabbad al för att odla skadegöraren på näringsplattor. Foto: Elna Stenström

Begränsad av köld

Svampen beskrivs som en invasiv art i Sverige, och har troligen kommit hit genom importerat växtmaterial från sedan tidigare angripna områden. Miguel Angel Redondo har studerat utbredningen av P. x alni och P. uniformis i Sverige. P. uniformis påträffades i samtliga 16 undersökta åar, från Gävleån till Kävlingeån, medan P. x alni mestadels hittades i landets sydligaste delar och längs kusterna. Den avgörande faktorn för denna begränsning tycks vara vintertemperaturerna; det är känt att P. alni är känslig för kalla vintrar och i synnerhet långvarig och stark frost. I de fall träd har kunnat återhämta sig efter ett angrepp har det ofta sammanfallit med stränga vintrar som försvagat patogenen. På de platser där P. x alni påträffades var genomsnittstemperaturen i februari ca 0 °C med i snitt fyra och en halv dag i sträck med temperaturer under -5 °C. Där P. uniformis återfanns var däremot temperaturen -1,75 °C och snittantalet kalla dagar i följd drygt sju. Denna lilla skillnad på knappa två grader och 3 dygn under -5 °C är alltså tillräckligt för att P. x alni inte ska trivas. Om, eller snarare när, vintertemperaturerna stiger, kommer P. x alni vandra norrut och expandera sitt spridningsområde till hittills förskonade delar av landet.

Naturlig motståndskraft

När invasiva patogener får fotfäste i ett nytt område och börjar spridas, är en avgörande fråga för invasionens omfattning huruvida värdväxternas besitter någon naturlig motståndskraft. I skadegörarens ursprungliga hemvist har det naturliga urvalet redan eliminerat de känsligaste genotyperna och gynnat de värdar som kan försvara sig. Men om en hel population aldrig utsatts för skadegöraren har inget sådant urval ägt rum, och de känsliga genotyperna kan vara i överväldigande majoritet. Så är exempelvis fallet vad gäller några andra pågående invasioner, som askskottsjukan. Endast några procent av askpopulationen tycks i princip helt resistent mot sjukdomen, medan majoriteten saknar all sorts motståndskraft och dör. Almsjukan är än mer extrem; där verkar det inte finnas någon resistens över huvud taget varför i princip alla almar som angrips dör.

Ingen resistens mot P. x alni

Miguel Angel har i sin avhandling studerat den naturliga motståndskraften mot P. x alni och P. uniformis hos klibbal. Han samlade in klibbalsfrön från områden angripna av respektive patogen och från jämförbara områden utan spår av parasiterna, lät fröna gro och gjorde sedan infektionsförsök på plantorna. Om alen kan anpassa sig till angreppen borde de känsligaste träden ha försvunnit i de invaderade områdena, vilket skulle göra att de kvarvarande har högre motståndskraft än träden i ett icke-invaderat område.

Resultaten visade att detta stämde för P. uniformis; de skogar som inte utsatts för infektioner hade inte genomgått någon anpassning och hade fler känsliga individer. Det gällde dock inte för P. x alni; invaderade och oinvaderade områden hade samma genomsnittliga känslighet.  Det visar alltså att klibbalen inte har någon stark genetisk komponent för motståndskraft mot P. x alni och alltså kommer att ha svårare att anpassa sig till denna patogen än till P. uniformis. Det gör naturligtvis en framtida utvidgning av denna arts område ännu mer allvarlig för alens vidkommande.

Allvarliga konsekvenser  

Konsekvenserna av en omfattande aldöd är som alltid komplexa och svåra att överblicka, men alens stora tålighet för fukt och väta gör den till en viktig växt längs landets åar. Bankerna stabiliseras av rotsystemet och lövverket skänker skugga åt vattnet. När de kväverika löven faller i vattnet på hösten utgör de starten på en lång näringskedja, från mikrober till fiskar, som alla direkt eller indirekt lever på de lövens innehåll. Skulle alarna försvinna skulle hela denna kedja påverkas. Samtidigt skulle avsaknaden av löv ge mer ljus och värme till vattendragen, vilket skulle gynna algproduktionen och syrekonsumtionen, och därmed ytterligare påverka fisklivet. Ökad vattentemperatur antas dessutom direkt gynna P. x alni och ytterligare stärka sjukdomstrycket.

Text av Mårten Lind. Texten publicerades första gången i Movium Direkt 4/2018.

Fakta:

Sammanfattningsvis är alltså prognosen relativt dyster:

  • P. x alni har orsakad stor skada på klibbal i andra länder och finns sedan en tid i Sverige
  • Den är en mer aggressiv och allvarlig skadegörare än P. uniformis, och det som hittills hållit den stången i Sverige är det kalla vinterklimatet
  • Varmare vintrar kommer låta P. x alni spridas norrut
  • Klibbalen har till synes ingen genetiskt betingad resistens mot svampen
  • När träden börjar dö ökar temperaturen i vattnet p.g.a. ljusinsläpp, vilket ytterligare gynnar svampen
  • En tillbakagång för alen kommer påverka hela vattendragens ekosystem till följd av strandbankserosion och påverkad kvävecirkulation
Relaterade sidor:
Sidansvarig: cajsa.lithell@slu.se