Skogsägare ovilliga att rädda angripen skog utan ekonomiskt värde

Globaliseringen har i många hänseenden krympt vår värld. Detta är inte oproblematiskt, särskilt vad avser transporter av levande växter. Dessa för med sig mikroorganismer som kanske var ofarliga i sin ursprungliga miljö, men som i den nya kan komma att verka som patogener. Detta beror på att de inte evolverat tillsammans med de potentiella värdar mikroberna introduceras för, som därför inte utvecklat något försvar mot den. Sådana arter, som inte är naturliga i miljön utan har introducerats av människohand, kallas invasiva och kan orsaka enorm förödelse. Exempel på sådana i Sverige de senaste decennierna är både ask- och almsjukan.

Sådana utbrott kan bli spektakulära och dra till sig stor uppmärksamhet. Det leder till politiska och samhälleliga krav på handling, och forskarsamhället mobiliserar kraftfullt för att ta fram pesticider eller biologiska bekämpningsmedel mot angriparen. Betydligt mindre möda, för att inte säga ingen alls, läggs på att undersöka i vilken utsträckning sådana motmedel kommer att användas av markägaren. Det tas mer eller mindre för givet att alla som utsätts för attacker av invasiva arter kommer att använda till buds stående medel för att begränsa skadan eller skydda sin skog.

Övergiven skog

Att detta är en sanning med modifikation har blivit uppenbart i Katalonien i nordöstra Spanien. Denna region har under lång tid varit bevuxen med skogar av kastanjeträd. Vissa skogsägare har odlat träden för kastanjefruktens skull, medan andra avverkat smala stammar och sålt som virke. Sedan 70-talet har dock kastanjefrukten har blivit markant dyrare, medan efterfrågan på smala stammar sjunkit drastiskt. Under samma tid har områdets kastanjeodlingar härjats av svampsjukdomen kastanjekräfta. Sedan 1994 finns ett biologiskt växtskyddsmedel mot sjukdomen, ett virus som kallas CHV-1 och framgångsrikt angriper svampen. I större delen av Europa har detta virus på naturlig väg snabbt spritts i kastanjepopulationerna, men inte i Spanien. Därför subventionerade de katalanska myndigheterna användandet av CHV-1 mellan år 2006 och 2010, i tron att detta skulle öka användandet och etablera viruset i naturen.

Kastanjekräftan och förändringarna på kastanjemarknaden har sedan 70-talet fått skogsägarna att gå tre olika vägar.  Nästan två tredjedelar har, trots förekomsten av växtskyddsmedlet och myndigheternas subventioner, valt att överge odlingarna helt. Resten har fortsatt som tidigare, eller bytt till ett nytt exotiskt trädslag, oftast Montereytall eller Douglasgran. Av naturliga skäl har endast de som velat fortsätta satsat på behandling med CHV-1. Men på vilka bevekelsegrunder fattades dessa avgörande beslut? Under vilka förutsättningar finns det skäl att tro att en skogsägare kommer att använda nya bekämpningsmedel, och när är det troligare att skogen kommer att lämnas åt sitt öde oavsett vad forskningen levererar? Om detta handlar en ny studie från institutionen för skoglig mykologi och växtpatologi vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Ekonomin avgörande

Jonas Oliva är studiens huvudförfattare. "Vi har undersökt fallet med kastanjeodlarna genom djuplodande intervjuer med 26 markägare" säger han. "Det mest slående resultatet är att det är fyra gånger vanligare att fortsätta med skogsbruket bland odlare som skördar kastanjefrukt, som ökat i värde under lång tid, än bland de som avverkar träden för timmer, för vilket det inte finns någon bra marknad för närvarande. Dessa odlare var också fyra gånger mer benägna att ansöka om hjälp med biologisk bekämpning. Det är alltså möjligheten till direkt ekonomisk förtjänst som avgör om ägarna fortsatt med sitt skogsbruk. För den som inte ser någon vinstchans är tillgången på subventionerat biologiskt bekämpningsmedel mot kastanjekräfta ingen avgörande faktor."

Krassa ekonomiska hänsyn var dock inte den enda faktor som påverkade om en skogsägare la ner produktionen eller fortsatte. Studien visade också att första generationens skogsbrukare, som lärt sig skogsbruk på egen hand utan familjetraditioner eller andra mentorer, var mycket mer benägna att lägga ner skogsbruket än andra. Detsamma gällde brukare som såg faror med att byta ut kastanjeträden mot den exotiska granen eller tallen.

Det sociala trycket viktigt

"Våra intervjuer visar också att en odlare som ställs inför ett hot, som exempelvis en farlig sjukdom, agerar först när hotet sänker eller hotar sänka värdet på marken”, säger Jonas. ”Detta värde är ett högst subjektivt begrepp och en sammanlagd viktning av ekonomiska, estetiska, sociala och personliga faktorer. När detta väl hänt vidtar inte odlaren vilka åtgärder som helst, utan nästan uteslutande sådant de själva lärt sig genom personlig erfarenhet, eller sådant som redan praktiseras inom deras sociala grupp. Om det inom denna grupp inte upplevdes som praxis eller accepterat att exempelvis överge skogen eller byta ut kastanjeträden mot granar eller tallar, var det mycket ovanligt att det hände."

Viljan att arbeta för att rädda ett trädslag hotat av en invasiv art verkar alltså, åtminstone i det aktuella fallet, starkt kopplat till en förväntad framtida förtjänst, vilket är en potentiellt viktig lärdom att dra för den som vill utveckla dyra biologiska bekämpningsmedel mot andra invasiva arter, som exempelvis svamparna som orsakar alm- och askskottssjuka i Sverige; trädslag som knappast är förknippade med någon påtaglig ekonomisk vinst. Om användandet, och framförallt bekostandet, av ett framtida växtskyddsmedel ska ligga på skogsägaren, vore det klokt att utreda dennes incitament för ett sådant åtagande innan stora resurser läggs på utvecklandet ett sådant medel.