Växtföljdseffekter av svingödsel på skörd och kväveutlakning

Det effektivaste sättet att få en hög skörd och minska kväveläckaget vid spridning av stallgödsel är att använda bästa praxis vad gäller gödslingsstrategi och teknik. För att lyckas är det avgörande att sprida stallgödsel vid rätt tid och dosera kvävet efter grödans behov. Forskning har visat att spridning av flytgödsel på hösten ger högre kväveläckage, jämfört med vårspridning. Spridning av fastgödsel på hösten behöver dock inte orsaka högre kväveläckage. Hur olika gödslingsstrategier påverkar skörd och risk för kväveläckage över en hel växtföljd finns det dock lite kunskap om.

I östra England på en finkornig lerjord testade forskare fyra olika gödslingsstrategier (Y1-Y4) med flytgödsel eller fastgödsel från grisar spridd höst/vinter och vår i en växtföljd med höstvete, sockerbetor, vårvete, träda, potatis, vårvete och höstkorn. 70 procent av kväveinnehållet i svinflytgödsel är i form av ammoniumkväve, medan det i svinfastgödsel endast är cirka 15 procent. Detta har konsekvenser för behovet av komplettering med kväverika gödselmedel samt risken för kväveläckage. Forskarna undersökte därför effekten på skörd och kväveutlakning av att anpassa mängden stallgödsel till grödans behov i kombination med olika frekvent tillförsel under sju år (från fyra upp till sju gånger) i jämförelse med enbart handelsgödsel i rekommenderad dos till odlingen.

Tillförsel av kväve med stallgödsel var 175 kg per hektar och år i alla gödslingsstrategier utom Y4 där kvävegivan var 210 kg per hektar och år (Sverige begränsar kvävegivan med organiska gödselmedel i nitratkänsliga zoner till 170 kg per hektar och år). För att bestämma kväveutnyttjandet analyserades kväveinnehållet i stallgödseln vid spridning samt mängd kväve i skörd för varje parcell. Kväve i jorden kvar efter skörd bestämdes genom att ta jordprover ner till 90 centimeters djup i varje parcell och analysera innehållet av ammonium- och nitratkväve. Kväveutlakningen bestämdes genom att analysera koncentrationen av nitratkväve i markvatten som fångats upp av sugceller placerade i varje parcell på en meters djup i kombination med beräkningar i en dräneringsmodell.

Gödsling med fastgödsel eller flytgödsel på våren kunde göras så ofta som sex år av sju utan att öka kväveutlakningen, jämfört med enbart handelsgödsel där utlakningen motsvarade 18 kg kväve per hektar och år. Kväveläckaget ökade med 24 respektive 50 procent då fast- eller flytgödsel spreds under höst och vinter, vilket visade att denna tid innebar högre risk. Att anpassa mängden stallgödsel till grödans kvävebehov och därefter komplettera med handelsgödsel minskade mängden tillfört handelsgödselkväve med 14 – 54 procent. Alla strategier med stallgödsel hade lika eller högre skörd än då enbart handelsgödsel tillfördes. Skördarna motsvarade för höstvete, sockerbetor, vårvete, potatis, vårvete och höstkorn 8.5, 46, 10.8, 53, 7.4 och 7.5 ton per hektar. Resultaten från denna studie skiljer sig från tidigare som visat att det krävs mindre frekvent tillförsel av stallgödsel på sandjordar för att minska risken för kväveutlakning. Jordarten är därför viktig att ta hänsyn till då man utvecklar olika gödslingsstrategier.

Eva Salomon