Ur SLU:s kunskapsbank

Hopp för laxen

Senast ändrad: 02 juni 2016

Först höll älvsfisket på att knäcka laxstammen. Sen kom flottningen. Och havsfisket. Och kraftverksbyggandet. Men är det som kanske räddar laxen en sjukdom och miljögifter?

Lax har sedan gammalt varit en viktig resurs. Viktig som föda för befolkningen och en viktig intäkt för staten.

– Det fanns tidigt ett industriellt fiske efter lax i våra älvar. I princip spärrades hela älvar och man plockade upp så mycket lax det bara var möjligt, berättar Kjell Leonardsson, som är universitetslektor vid SLU.

Kronan bestämde därför att en del av varje vattendrag skulle hållas öppen, den så kallade kungsådran.

Vattendrag rensades för att att bli flottleder

Vid mitten av 1700-talet flottades timmer i nästan alla större vattendrag i Sverige. I takt med att avverkningarna sträckte sig längre och längre inåt land kom också åtskilliga mindre vattendrag att bli viktiga flottleder. För att underlätta flottningen rensades älvar, åar och bäckar från sådant som var till hinder. Man försökte räta ut strandlinjerna, man flyttade bort stora stenar, allt för att få ett jämnt flöde av vatten.

– Uppskattningsvis kan så mycket som 90 procent av den potentiella laxproduktionen ha försvunnit som en följd av flottledsrensningen, säger Kjell Leonardsson.

När vattnet flöt på snabbare minskade näringsinnehållet i älvar, bäckar och åar. Det sköljdes bort. Dessutom förstördes många lekbottnar och uppväxtområden.

Laxfisket till havs ökade

Ytterligare ett hårt slag mot laxbestånden var det ökade havsfisket. I takt med att båtarna blev bättre och billigare expanderade laxfisket.

– Det går att se en tydlig nedgång decennierna runt förra sekelskiftet, säger Kjell Leonardsson.

Vad som höll på att bli spiken i kistan var kraftverksutbyggnaden. Med start i Älvkarleby i Dalälven 1917 började de stora älvarna exploateras för vattenkraft.

– Enorma reproduktionsområden stängdes av. Kustfisket märkte tydligt av detta och kraftbolagen ålades att plantera ut smolt som kompensation, säger Kjell Leonardsson.

Utplanteringen av smolt påverkade vildlaxbestånden, eftersom fisket i havet skedde på ett blandbestånd av odlad och vild fisk. Fisket på blandbestånd påverkade den vilda laxen negativt, då fisket ännu inte hade några kvoter att hålla sig till, och när kvoter väl infördes var de väldigt höga.

M74, sjukdomen som räddade laxen?

Men så i mitten av 1990-talet kom en rad händelser som vände på skutan. De yngel som föddes upp till utsättning dog redan som gulesäcksyngel. De hade drabbats av sjukdomen M74. Det gick inte längre att uppfylla de utsättningsmål som fanns. Också marknaden för vild lax minskade dramatiskt. De höga halterna av dioxin i vildfångad lax gjorde att den klassades som otjänlig som människoföda inom EU.

– M74 ledde till insikten att havsfisket måste begränsas kraftigt, men det var, och är, en svår politisk fråga eftersom Östersjöns vatten delas av många olika länder. Men de överenskommelser man ändå kom fram till gjorde att laxstammarna kunde återhämta sig under slutet av 1990-talet, säger Kjell Leonardsson.

Kvoterna för laxfisket sätts utifrån en uppskattning av hur mycket lax som finns. En internationell grupp sammanställer, prognosticerar och lämnar förslag på ett hållbart uttag till EU-kommissionen som är den som sätter kvoterna.

De data som används kommer bland annat från smoltfångst, elfiske, fiskräkning och fångststatistik. För att kunna skilja på vild och utplanterad lax klipps fettfenan av på de odlade.

Effektiva lekhinder

Även om lax odlas för utsättning i stora kvantiteter så kvarstår de stora kraftverken som väldigt effektiva hinder för lek och fortplantning. I exempelvis Stornorrfors i Umeälven tar sig bara 30-50 procent av laxarna förbi dammen genom den vattenväg som konstruerats. De som klarar sig förbi kan därefter leta sig fram till lekområdena i Vindelälven. Det huvudsakliga lekområdet ligger cirka 23 mil uppströms från kusten. Stora resurser har satsats på att återställa älven efter flottningsperioden.

– Det tar åtminstone 5–10 år innan man kan se vilken effekt restaureringen av till exempel Vindelälvens system har haft, säger Kjell Leonardsson.

Efter lek ska laxen återvända till havet och då är kraftverksdammen i Stornorrfors ett hinder igen. En stor andel följer med vattnet nedströms och hamnar i kraftverksintaget. De som passerar kraftverksintaget måste överleva turbinpassagen för att kunna nå havet.

– Vi kommer aldrig att kunna återställa vattendragen till vad de en gång var. Därför måste vi fundera ut alternativa lösningar där vi skapar bättre förutsättningar för den vandrande laxen, säger Kjell Leonardsson.

Artikeln ingår i Miljötrender 2015. I den kan du också läsa mer om SLU:s roll i Stornorrfors.


Kontaktinformation
Sidansvarig: ulla.ahlgren@slu.se