Hur står sig svensk naturhänsyn i en internationell jämförelse?

"Den svenska modellen" har ofta framhållits som ett föredöme. En balans mellan skogsbruk och naturvård, där naturhänsynen ingår som en del i det skogsbruk som bedrivs på all mark som inte är skyddad. Eller mer vulgärt uttryckt - naturvården "smetas ut" på all skogsmark. Den extrema kontrasten är en modell där en del av skogen skyddas i reservat och en annan del brukas intensivt.

Kritiserad modell
Idag ifrågasätts dock den svenska modellen av allt fler. Det framgick inte minst på Future Forests seminarium med titeln "Global overview of tree retention as a biodiversity conservation tool" i Stockholm den 9 maj. Lena Gustafsson hade bjudit in en elit av de skogliga naturvårdsforskarna i världen, med syfte att få en samlad bild av hur träd sparas vid avverkning för att bevara naturvärden i brukade skogar. Föreläsarna speglade metoder som används och studeras i USA, Canada, Australien, Baltikum, Ryssland och Norden.

"Retention trees", som förenklat kan översättas med naturvårdsträd, handlar om att element från den gamla skogen bevaras för att det biologiska livet lättare ska överleva eller återhämta sig efter en föryngringsfas. Träd kan sparas på många sätt - som solitärer utspridda på en föryngringsyta, i grupper eller i minibestånd. Naturhänsyn genom att lämna träd på hyggen är en av de viktigare byggstenarna i "den svenska modellen".

Professor Christian Messier från University of Quebec var en av kritikerna av den svenska naturhänsynen:

- När jag var universitetsstudent fick jag lära mig att den svenska modellen var idealet för skogsbruket. Idag används den som avskräckande exempel i undervisningen. Vi får nu höra att den biologiska mångfalden utarmas av ert allt intensivare skogbruk, med låga nivåer av naturhänsyn och små skyddade arealer.

I Quebec har man i stället börjat arbeta med en zonindelning av skogen, där en del avsätts för intensiv skogsproduktion, en annan del blir reservat, och huvuddelen utnyttjas för ett extensivt, miljöanpassat skogsbruk.

En salva mot den svenska modellen riktades också från nestorn inom naturanpassat skogsbruk - professor Jerry Franklin från University of Washington.

- I Sverige försöker ni stå kvar med ett ben vardera i två båtar som glider isär. Det slutar med att ni ramlar i vattnet, menade han.

Professor Franklin tyckte att modellen har gått överstyr. Skogsbruket måste se till att biotoper inte försvinner, men det är viktigare att det finns en rik tillgång till biotoper och strukturer på landskapsnivå än på det enskilda hygget.

Under seminariet växte också insikten fram om att den "svenska" modellen inte är så genuint svensk. Idéerna kring ett skogsbruk med hänsyn till många viljor lanserades tidigt, inte minst av den idag kritiske professor Jerry Franklin. Modellen är också lika etablerad i Norge och Finland som i Sverige.

Räcker hänsynen?
Allt oftare ställs frågan om den nordiska naturhänsynen räcker för att bevara arter. I det nordiska skogsbruket är reglerna kring hänsynen ganska lika. I såväl Finland, Sverige och Norge anges 5-10 sparade träd per hektar som en lämplig nivå efter avverkningen. Dessutom tillkommer kant- och buffertzoner. Sverige skiljer ut sig genom att lämna högstubbar. Vid seminariet framkom det tydligt att nivåerna, eller åtminstone ambitionerna, på hänsyn kan vara betydligt högre i andra länder.

Den mer grundläggande frågan kom också upp om varför den här typen av hänsyn tas, och vilken konkret nytta den ger. Svaret var både givet och inte givet.

Flera vittnesmål poängterade att kalavverkning innebär en så radikal förändring att många skogsberoende arter inte kan överleva. Om de ska återvända till ytan krävs också livskraftiga miljöer i närheten. Kalhyggen kan inte liknas vid naturliga katastrofer. Flera av föreläsarna pekade på att bränder, stormfällningar och andra naturkatastrofer alltid lämnar element och strukturer som gör att skogen återhämtar sig snabbare. En föryngringsavverkning får alltså inte bli en kalyta - det måste finnas död ved, levande träd och opåverkade partier kvar.

Forskningen börjar ge svar
Vilken nytta gör då de lämnade träden? I den bästa av världar skulle Lena Gustafsson vilja se ett skogsbruk som vilade på ett stabilt fundament av forskningsresultat. Men hon inser samtidigt att det inte går att vänta med åtgärder.

- När skogsbruket började lämna naturvårdsträd i större skala för 20 år sedan visste vi inte alls vilken nytta de hade. Vi kunde förstås ana att det gynnade mångfalden. Skogsbruket låg dock före, och vi forskare fick följa efter med undersökningar. Idag har vi konkreta resultat som pekar på att naturvårdsträden gynnar vissa skalbaggar, fågelfaunan, mossor och lavar. Men vi behöver lära oss mycket mer för att kunna kvantifiera effekterna och optimera naturvården.

Forskningsfronten flyttas dock snabbt framåt. Även i Nordamerika och Australien kan man hitta studier som visar på signifikanta effekter av att spara träd. Samtidigt finns många frågetecken att räta ut. Det handlar om hur mycket träd som behöver sparas, av vilken typ, om de ska stå i grupper eller som solitärer, och hur stora grupper och bestånd som behövs. Och allt beror på vad man vill bevara.

Tiden är inte forskarnas bästa vän. I presentationerna från USA, Canada och Australien visades exempel på storskaliga experiment med naturhänsyn på landskapsnivå. Ytorna finns på plats, och det är bara för forskarna att följa upp hur olika artgrupper reagerar - efter ett år, tio år, eller en hel omloppstid. Utmaningen är att hitta finansiering som löper längre än en doktorandperiod.

- Nu ska vi i alla fall pränta ner hur kunskapsläget ser ut idag, för att få en bättre grund för att gå vidare i naturvårdsforskningen. Seminariet visade på slående likartade problem och motåtgärder trots att skogen skiljer sig så mycket mellan världsdelarna, avslutade Lena Gustafsson.

Lena Gustafsson och hennes seminariekollegor stänger in sig resten av veckan för jämföra praktik och forskning i de olika länderna . Nästa vecka kan vi veta hur det gick.
/ Mats Hannerz

Forskarna som ska ge svaret:
1. Prof. Lena Gustafsson, Swedish University of Agricultural Sciences, Uppsala, Sweden. lena.gustafsson@ekol.slu.se
2. Prof. Jerry Franklin, University of Washington, USA jff@u.washington.edu
3. Dr. Sue Baker, World School of Plant Science, University of Tasmania, Australia sue.Baker@forestrytas.com.au
4. Dr. Mark Neyland, Forestry Tasmania, Australia, Mark.Neyland@forestrytas.com.au
5. Dr. Guillermo Martinez Pastur, CADIC, Tierra del Fuego, Argentina cadicforestal@cadic.gov.ar, cadicforestal@gmx.net, cadicforestal@gmail.com
6. Prof. Jari Kouki, University of Eastern Finland, Joensuu jari.kouki@uef.fi
7. Dr. Anne Sverdrup-Thygeson, NINA, Oslo, Norway Anne.Sverdrup-Thygeson@nina.no
8. Prof. David Lindenmayer, Fenner School, Australian National University, Canberra, Australia david.lindenmayer@anu.edu.au
9. Prof. Bill Beese, Vancouver Island University, BC Canada bill.beese@gmail.com
10. Dr. Asko Lõhmus, University of Tartu, Estonia. Asko.lohmus@ut.ee
11. Prof. Jürgen Bauhus, University of Freiburg, Germany. juergen.bauhus@waldbau.uni-freiburg.de
12. Dr. Brian Palik, Northern Research Station, USDA, MN, USA. bpali@fs.fed.us
13. Prof. Christian Messier, University of Quebec á Montreal (UQAM), Canada messier.christian@uqam.ca
14. Dr. Adrian Wayne, Department of Environment and Conservation, Manjimup, Western Australia. adrian.wayne@dec.wa.gov.au
15. Dr. Angus Brodie, Forest Resources and Conservation, Washington State Department of Natural Resources, Olympia, USA angus.brodie@dnr.wa.gov
16. Dr. Jan Volney, Natural Resources Canada, Northern Forestry Centre, Edmonton, Alberta, Canada, Jan.Volney@NRCan-RNCan.gc.ca

FAKTARUTA

Seminariet arrangerades av Future Forests i samarbete med Kungliga skogs- och lantbruksakademin.

Kontakt:
Professor Lena Gustafsson, Institutionen för ekologi, SLU.
e-post: lena.gustafsson@slu.se

Här kan du läsa programmet och ladda ned presentationer:

KSLA ->  tidigare seminarier 

Ursprungligen publicerat 11 maj 2011