Forskarna i projektet ”Det är inne att vara utehöna” presenterar nu en ny arbetsmetod för riskbedömning av fosforläckage från utehöns. I projektet har bland annat rastgårdar undersökts med målet att fylla kunskapsluckor och hitta effektiva åtgärder för minskat läckage av fosfor. Nu presenteras arbetsmetoden för riskbedömning och åtgärdsförslag i en rapport.
Produktionssystem med utevistelse för värphöns blir allt vanligare. Det är en förutsättning för ekologisk produktion och används också i konventionella besättningar för frigående höns med utevistelse. Med detta följer ett ökat behov av kunskap om exempelvis vilka risker det kan innebära för ökad belastning på vattenmiljön. Hönsens utnyttjande av rasthagarnas ytor är ofta väldigt ojämnt fördelad och hagarna kan se väldigt olika ut. Målet med rapporten är att ge en metod för att identifiera eventuella platser där det finns en verklig risk för fosforförluster som kan behöva åtgärdas.
I den föreslagna metoden sätts hagen i ett sammanhang där det handlar om att betrakta dess förutsättningar, både som en del av landskapet och i sig själv, att identifiera om det finns risker för ökade fosforförluster i någon del, vart de tar vägen och hur de eventuellt kan åtgärdas. Inventeringar på gårdar och samtal med lantbrukare har tillsammans med litteraturstudier använts för att ta fram metoden, bedöma risker samt föreslå åtgärder.
Läs rapporten här: Minskade fosforförluster från rasthagar för höns
– metod för riskbedömning samt åtgärdsförslag
Helena Aronsson och Malin Lovang Ekohydrologi
Greppa näringen har också skrivit om rapporten: Så kan risk för fosforförluster hittas i rasthagar för höns
Epok skrev om rasthagsförsöken 2018: Det är inne att vara utehöna