Genom att använda sig av specifika indikatorer för områden som är lämpliga för marklav kan skogsbolag på central nivå planera för bättre renbete i sina skogar redan i sina långsiktiga planer. Det visar en avhandling från SLU.
När skog ska huggas ned på renbetesmark uppstår inte sällan en målkonflikt. Inom FSC-certifiering av skog och inom lagstiftning finns därför krav om samråd mellan skogsbolag och samebyar. Men Ulrika Roos visar i sin avhandling vid SLU att upplägget kan vara problematiskt.
— Ofta har skogsbolagen redan fattat beslut på central nivå om den totala nivån som ska avverkas före samråden sker. Det är därför rimligt att fråga sig om målkonflikten mellan renbete och skogsbruk ska regleras genom ett mjukt instrument som samråd när maktbalansen är ojämn, säger Ulrika Roos.
I historiska källor har hon sett att någon form av samråd mellan skogsbolag och renskötsel genomförts i över ett sekel. Ändå har mängden marklav minskat kraftigt. Mellan 1993 och 2015 minskade arealen marklav med 57%.
Även om det finns en målkonflikt så trivs inte marklaven på de områden som lämpar sig för hög virkesproduktion. Att ta hänsyn på de viktigaste områdena för marklav skulle alltså inte innebära lika stora förluster i produktivitet som om den hade trivts på högproduktiv mark.
I sin avhandling visar Ulrika en metod för hur områden lämpliga för marklav enkelt kan upptäckas. Det handlar om att identifiera mager mark och glest trädskikt där marklaven trivs. En exempelstudie från ett renbetesområde i Västerbotten visar att om skogsbolagen i sin långsiktiga planering tar hänsyn till det här kan områdena med marklav öka med 22% på 50 år. Metoden kan användas för att bedöma kostnaderna för skogsbolagen av att ta hänsyn till renskötsel.
— I vår studie såg vi att kostnaderna för minskad virkesproduktion låg på en tioprocentig minskning av nuvärdet. Värt att nämna är att kostnaderna för bristen på marklav som vinterbete inte är med i beräkningen, förklarar Ulrika.
Metoden finns redan inlagd i det verktyg som många av skogsbolagen använder för sina långsiktiga planeringar på central nivå.
— Den här metoden skulle enkelt och relativt snabbt kunna införas, men utöver kunskap och metoder så skulle en vilja från skogsbolagen och påtryckningar från samhället kunna behövas, avslutar Ulrika Roos.
Betande ren. Foto: Tomas Lämås
