Ur SLU:s kunskapsbank

De naturliga myrarna – kolfälla eller kolkälla?

Senast ändrad: 29 september 2017
Pernilla Löfvenius mäter metanavgivning från Degerö stormyr. Foto: Jenny Svennås-Gillner, SLU

Under nästan tjugo år har SLU mätt den totala kol- och växthusgasbalansen på Degerö Stormyr i Västerbotten. Ett fokus för undersökningarna är vad som kommer att hända med naturliga myrar i ett förändrat klimat. Kommer de att motverka en klimatförändring eller kommer de att göra så att klimatförändringen går ännu fortare?

Myrar utgör endast tre procent av jordens landyta, men innehåller cirka 25 procent av allt organiskt kol som finns lagrat globalt i marken. Och nordliga myrar står varje år för mellan 10 och 30 procent av den årliga avgången av metan från naturliga ekosystem. Så visst finns det anledning att fundera över vad som händer med myrarna när klimatet förändras.

– Mätningarna vid Degerö Stormyr ingår i den europeiska forskningsinfrastrukturen ICOS, som har byggts upp för att kartlägga växthusgasflöden i Europa. Eftersom man behöver mäta under lång tid för att kunna uttala sig om trender i flödena handlar det här om långsiktig miljöövervakning, säger Mats Nilsson, SLU-professor och expert på myrar.

Degerö blev modellmyr

Med hjälp av mätningarna vid ICOS olika forskningsstationer, beräknar forskarna växthusgaskoncentrationer och följer flödena av växthusgaser i atmosfären. Mätningarna fungerar också som ett stöd i uppföljningen av ländernas internationella klimatåtaganden.

– Mätdatat kan också, både genom fältstudier och genom modelleringsförsök, användas för att göra framtidsscenarier. Data från Degerö Stormyr har bland annat använts för att kalibrera ekosystemmodeller. Låter man sedan sådana datormodeller räkna med det framtida klimatet, kan man studera vad som kan hända i ett klimat som ännu inte finns, säger Mats Nilsson.

I den så kallade ekosystemsstationsigloon styrs alla mätningarna och data samlas in och skickas vidare till centrala datorer inom ICOS. Foto: Jenny Svennås-Gillner, SLU

Norrländska myrar fortsätter vara myrar

För myrar är vattenbalansen vital, det vill säga hur mycket nederbörd som når myren och hur stor avdunstningen och avrinningen är. Om myrarna fortsätter att vara blöta, eller blir ännu blötare, så fortsätter de också att ackumulera torv, vilket innebär att de fortsätter att ta bort koldioxid från atmosfären.

– Modellberäkningar visar att i norra Sverige så kommer vattenbalansen att bli ännu mer positiv i framtiden. Myrarna kommer alltså mest troligt att fortsätta att bete sig som myrar och ha samma, eller kanske till och med ökad kolackumulering. Åtminstone under den närmaste 100-årsperioden, säger Mats Nilsson.

Gränserna kommer att flytta på sig

Klimatförändringen kommer att leda till att klimatzoner förskjuts. Det betyder att förutsättningarna för olika myrtyper kommer att förändras. Myrarna i sydöstra Sverige är ett sådant exempel. Här är myrarna färre och vattenbalansen ligger nära noll, eftersom vädret är torrare på grund av mindre regn och högre avdunstning. Här visar IPCC:s klimatscenarier att denna torra region kan komma att sprida sig västerut i Sverige.

– Det skulle betyda att vi kommer att få fler myrar med sämre vattenbalans, det vill säga att förutsättningarna för myrbildning blir sämre, och att fastläggningen av kol i denna region kan minska, säger Mats Nilsson.

Lagrar koldioxid men avger metan

IPCC:s klimatscenarier tillsammans med vegetationsmodeller visar alltså på att svenska myrar kommer att fortsätta ackumulera torv och ta bort koldioxid från atmosfären, förutom eventuellt i sydöstra Sverige. Men vad händer med metanavgången då? Myrar som ackumulerar torv avger nämligen samtidigt metan. Metan är en ungefär 30 gånger starkare växthusgas än koldioxid och bildas när organiskt material bryts ned utan syre, vilket nästan alltid är fallet under vattenytan i en myr.

– De naturliga myrarnas nuvarande roll är att de spär på växthuseffekten på grund av sin metanavgivning. Om myrarna fortsätter att ackumulera torv, kommer de samtidigt att fortsätta att avge metan, kanske till och med att avge mer metan, säger Mats Nilsson

Det visar forskarnas modellberäkningar, vilka också stödjs av de mätningar vid Degerö Stormyr som pågått sedan år 2004.

– Om man däremot utvärderar myrarnas roll för växthusgasproduktion under hela perioden sedan senaste istiden, det vill säga de senaste 10 000–15 000 åren, så har utvecklingen av myrar haft en avkylande effekt på klimatet. Detta på grund av myrarnas förmåga att binda atmosfärisk koldioxid, säger Mats Nilsson.

Illustration: Anna Olsson

Text: Ulla Ahlgren

Fakta:

ICOS (Integrated carbon observation system)

Den Europeiska forskningsinfrastrukturen ICOS syftar till forskning och övervakning av växthusgaser inom Europa och angränsande regioner. ICOS består av tre olika typer av mätstationer: ekosystemstationer, marina stationer och atmosfärsstationer.

Atmosfärsstationer: Dessa ger information om hur olika regioner inom Europa bidrar till avgivning eller upptag av växthusgaser. Genom att mäta flera olika gaser samt deras isotopsammansättning, kan man också ta reda på vad som är källan till avgivningen eller upptaget. Man kan till exempel se om det är nu levande växter eller fossila sådana (till exempel olja eller kol) som förbränts och orsakat emissionen av koldioxid. Analyser kan också visa hur stora emissionerna är från ett visst område över en viss tid.

Ekosystemstationer och marina stationer: Dessa används för att avgöra hur olika ekosystem reagerar på förändringar i klimatet, dvs. om ekosystemen motverkar eller ökar på takten i klimatförändringarna. Det sker genom direkta mätningar av växthusgasflödet mellan hav eller landekosystem och atmosfär.

En viktig del av ICOS åtaganden är också att ta fram information till modeller, till exempel klimat och vegetationsmodeller. Med dessa kan man studera hur det framtida klimatet kan påverka ekosystemen, deras funktion och ekosystemtjänsterna. All data som skapas inom ICOS är fritt tillgängligt för alla forskare, myndigheter, skolor m.m. via ICOS Carbon Portal. ICOS Sweden stöds av Vetenskapsrådet och fem svenska lärosäten inklusive SLU.


Kontaktinformation

Mats Nilsson, Professor i marklära - biogeokemi
Institutionen för skogens ekologi och skötsel, Enheten för markbiologi, SLU
mats.b.nilsson@slu.se, 090-7868375, 070-6884409

matthias.peichl@slu.se, 090-786 84 63

Sidansvarig: ulla.ahlgren@slu.se