Mångbruk är viktigt i den svenska skogen

– Den svenska skogspolitikens starka fokus på virkesproduktion var tämligen unik i en internationell jämförelse, säger Kevin Bishop. I mitt hemland, USA, har ”multiple-use” varit ledordet för de statligt ägda skogarna ända sedan 1905.

Vid en internationell skogskonferens 1960 tog dåvarande Domänverket och ett antal svenska skogsbolag del av de amerikanska erfarenheterna av mångbruk.

– Här vann det dock inte någon genklang, konstaterar Örjan Kardell. Såväl staten som skogsbrukarna var helt överens om att skogens främsta uppgift var att producera virke. Man menade också att vår svenska allemansrätt gick längre än vad det amerikanska ledordet ”multiple-use” gjorde. Här hade ju allmänheten fritt tillträde till alla skogar, alltså inte bara till de statligt ägda som i USA. 

För att förstå varför enbruksmodellen slog igenom så totalt i Sverige måste man studera skogshistorien. Förutom i bergsbygderna med järnbrukens behov av träkol, var skogarna traditionellt en agrar angelägenhet. Ännu vid mitten av 1800-talet levde 90 procent av Sveriges befolkning på landsbygden. Skogen var ett bihang till jordbruket. I skogen hämtade man timmer att bygga sina hus av och brännved att värma dem med. Inte minst också stängselvirke. Det var i skogen man släppte sin kreatur och det gick åt enorma mängder stängselvirke för att skydda åkermarkerna. Jordhungern var stor och svedjebruket vanligt ända fram till 1900-talets början då det agrara skogsutnyttjandet stod på sin absoluta topp.

– Vid den tiden hade exploateringen av Norrlands skogar pågått i 50 år, konstaterar Örjan Kardell. Sågverksboomen hade varit en ekonomisk vitamininjektion för hela landet – och samtidigt utarmat norra Sveriges skogar. Nu insåg man sågverksindustrin inte kunde expandera mer.

Med hjälp av den första skogsvårdslagen och den nybildade Svenska Skogsvårdsföreningen introducerades begreppet uthålllighet i skogsbruket. Dock bara vad gäller virkesproduktion: Aldrig hugga mer än tillväxten. Föryngra skogarna aktivt genom plantering och sådd istället för att lämna dem att självföryngras. Samtidigt insåg man att det skulle gå att få avsättning också för det  klena virket ifrån norra Sveriges skogar genom att etablera massaindustrier där.  

Efter andra världskriget var dessa ambitioner förverkligade. Den agrara användningen av skogen hade då krympt ihop till ett minimum. Istället hade den industriella nyttan nära nog helt tagit över. Skogen och skogsindustrin hade vuxit och iklätt sig rollen som landets ekonomiska bas.  

Det som växte i de svenska skogarna betraktades nu av både staten och skogsbruket som industrivirke. Den nya skogsvårdslag som infördes år 1948 inriktades helt i enlighet med denna syn och föreskrev högsta effektivitet med trakthyggesbruk och efterföljande plantering eller sådd.

Den nya lagen sammanföll i tid med den samtidigt rådande samhällstrenden mot allt storskaligare och effektivare lösningar inom i princip alla områden i samhället: I städerna omdanande planlösningar och stora trafikleder. I skogsbruket stora kalhyggen, kemikalieanvändning och allt fler maskiner som eliminerade de manuella momenten.

– Reaktionerna från allmänheten på ”det moderna skogsbruket” var i början försiktiga, men vartefter tiden gick växte protesterna till stormstyrka, säger Örjan Kardell. Det berodde inte minst på att man funnit att den ensidiga satsningen på virkesproduktion gick ut över andra skogliga värden. Inledningsvis skönhetsvärden men snart förstod man att skogarnas biologiska mångfald hotades till följd av de radikala metoder som tillämpades.

Detta resulterade 1994 i en ny skogsvårdslag som jämställde målen för virkesproduktion och bevarad biologisk mångfald. Den innebar samtidigt att det ”uthållighetsbegrepp” som vid seklets början enbart avsåg skogstillväxt och virkesproduktion successivt kom att omdefinieras till att också gälla biologisk mångfald. 

Med den nya skogsvårdslagen avslutades också den 46 år gamla epok då skog enbart sågs som industriråvara i Sverige. Lagen fick extra kraft av de miljöcertifieringar som de stora skogsbolagen och flera andra skogsägare anslöt sig till vid slutet av 1990-talet. Vid samma tid antog riksdagen också ett antal miljömål, av vilka många berör skogsbruket.

I backspegeln framstår det tydligt att den ensidiga betoningen på industrivirke under andra halvan av 1900-talet var en parentes. Det framgår också hur omvälvande 1990-talet var. Det var då som skogen började återfå sin forna mångbruksroll – dock i namn av nya begrepp som biologisk mångfald, bioenergi, sociala värden och ekosystemtjänster. 

– Idag är mångbruksprincipen helt accepterad, säger Kevin Bishop. Men ännu återstår det att lösa hur gränser ska dras och prioriteringar göras mellan de olika skogliga nyttorna. Detta är en grannlaga uppgift när så många intressen med delvis olika mål nu riktar sina ögon på skogen.

Text: Lars Klingström