Kors fruktsamhet kan förbättras med modern avel och ny teknik

Under 1990-talet och början på 2000-talet uppmärksammades det att fruktsamheten hos mjölkkor började försämras. Särskilt tydligt var det i Holsteinrasen, där aveln internationellt sett haft stort fokus på hög mjölkproduktion. Av denna anledning finns ett starkt intresse att förbättra urvalet för fruktsamhet.

Idag används semineringsdata i aveln för fruktsamhet, t.ex. uppgifter om tid till brunst efter kalvning, och om antalet semineringar för dräktighet. Dessa data påverkas mycket av olika  skötselfaktorer, och är därför inte lika säkra som mer fysiologiska mått på kon själv. Tidigare studier har visat att endokrina mått på fruktsamheten, dvs. hormonnivåer, har högre arvbarhet än klasssiska fruktsamhetsmått. Provtagning och analys har dock krävt mycket manuellt arbete, vilket har begränsat möjligheterna att använda dessa mått i stor skala.

Idag automatiseras mjölkproduktionen alltmer och det finns komersiella skötselsystem för övervakning av kornas fruktsamhet. Dessutom har vi möjlighet att göra urval direkt på information från kons arvsmassa, så kallad genomisk selektion. Amabel Tenghes har i sitt doktorsarbete undersökt två nya metoder som skulle kunna ge en mer effektiv selektion för fruktsamhet. I den ena utnyttjas halten av det för fertiliteten viktiga könshormonet progesteron (gulkroppshormon) i mjölkprover som insamlats och analyserats automatiskt. I den andra utnyttjades information direkt från arvsmassan, särskilt helgenomsanalyser, som blivit tillgänglig de senaste åren. Materialet bestod av 225000 progesteronvärden från 2500 Holsteinkor på 12 holländska gårdar.

Nya endokrina fruktsamhetsegenskaper från automatiskt registrerade progesteronhalter i mjölk visade sig ha högre arvbarhet än klassiska fruktsamhetsegenskaper. Analyser av arvsmassan visade att 17 regioner på kromosomerna var kopplade till de endokrina egenskaperna. I två av dessa regioner fanns ett antal kandidatgener med möjliga samband till fruktsamheten. Ingen enskild gen var dock så starkt kopplad till fruktsamheten att den skulle kunna användas direkt i avelsurvalet. Säkerheten i genomiskt skattade avelsvärden ökade betydligt om man samtidigt kombinerar endokrina mått med klassiska fruktsamhetsmått. För att det ska vara lönsamt att investera i endokrina fruktsamhetsmått så bör dock dessa ingå som målegenskaper i avelsindexet. Automatiska registreringar kombinerat med genomisk selektion ger stora möjligheter att förbättra framtida avelsurval.