Ur SLU:s kunskapsbank

Skogsdödens "uppgång och fall" - vad har vi lärt oss?

Senast ändrad: 15 november 2018

Hur kunde ”skogsdöden” gå från att vara ett så långvarigt trauma till att helt suddas ut från allmänhetens medvetande? Skogsdödens ”uppgång och fall” har beskrivits flera gånger ur både vetenskapligt och journalistiskt perspektiv. Här har Future Forests gjort en idéhistorisk genomgång av debattens alla faser, från problemformuleringen till dagens svalnade intresse. En slutsats är att skogsdöden, trots att den egentligen aldrig drabbade Sverige, blev den ögonöppnare som bidrog till lösningar på de gränslösa problemen med luftföroreningar.

Silberwald

Skogsdöden i Tyskland satte fart på larmklockorna. Foto ArtMechanic, Wikipedia commons.

Studien använder en teori lanserad av Anthony Downs, som handlar om hur frågor och problem växer fram och så småningom klingar av. Downs ”issue-attention cycle” beskriver hur ekologiska problem uppmärksammas och leder till politiska reaktioner. Cykeln beskrivs i fem faser, där denna studie har fokuserat på de fyra första, vilka beskrivs nedan.

Fas 1 – problemen kända men inte uppmärksammade

Problemen med dålig luft och surt regn var inte okända när skogsdöden dök upp i svenska massmedier på 1980-talet. Skador på hälsa och byggnader var kända för flera hundra år sedan, och redan i mitten på 1800-talet användes begreppet ”surt regn”. Effekterna på miljön blev dock mer uppmärksammade under 1960-talet när svensken Svante Odén framkastade hypotesen att försurat vatten kunde vara orsaken till att fiskar dog i svenska sjöar.  Försurningen berodde, enligt Odén, på försurande nedfall av framför allt svavel. Idéerna fick fäste och bidrog till att länder som Sverige tidigt började begränsa utsläppen av svavel, och så småningom även av kväve. Under 1970-talet startade också flera internationella politiska processer med syfte att begränsa de långväga luftföroreningarna.

Att försurningen kunde drabba även skogen var heller ingen ny tanke. I början av 1970-talet presenterades farhågor om att skogarnas tillväxt kunde påverkas, och det publicerades också flera vetenskapliga studier kring sambandet mellan luftföroreningar, försurning och skogsskador. Ännu var det dock för tidigt för några larm.
Detta var Fas 1, problemformuleringen. Det fanns en medvetenhet om försurningens risker, men debatten var fortfarande lågmäld. Åtminstone jämfört med det som skulle komma i Fas 2!

Fas 2 - Larmklockorna ringer

De första rapporterna om döende skog kom från den tyske markforskaren Bernhard Ulrich år 1979. Två år senare slogs de upp som en nyhet i Der Spiegel. Skogsdöden blev här den ögonöppnare som fick miljörörelsen och så småningom allmänheten i Sverige att reagera på försurningen.

Der Spiegel

Der Spiegel öppnade och svenska medier hängde på.

Naturskyddsföreningen var först ute, men det dröjde till hösten 1983 innan begreppet skogsdöden, och ofta också det tyska ”Waldsterben” fick genomslag i svensk media och den allmänna debatten. I oktober 1983 hördes begreppet för första gången i Sveriges riksdag. Dagen innan hade journalister skrivit om att en tredjedel av Västtysklands skogar var döende och att 64 000 hektar var döda. Nu började larmreportagen komma.

Snart, i november 1983, uppgavs att skogsdöden hade nått Sverige. Skadorna var visserligen svåra att se – skogsdöden beskrevs som en lömsk och försåtlig katastrof som bara experter kunde avläsa. Det bidrog ännu mer till den mediala dramaturgin.

Medierna använde ofta känslomässiga budskap med bilder på nakna träd och stubbar från Tyskland och Tjecko­slovakien, gärna i dimma som symboliserar smutsig rök. Skogen gavs nästan mänskliga egenskaper, och känslan blev att om skogen hotades, hotades också mänskligheten. Skrämmande begrepp som ”kemiska öknar”, där skogen var förstörd av svavel, kväve och ozon, fick också fäste.

Forskarna delade

För forskarsamhället var problemområdet inte helt nytt, men 1980-talets upphetsade larmstämning gjorde att fler och fler riktade blickarna mot skogsskadorna. Många teorier kastades fram, och de kan sammanfattas i fyra huvudhypoteser:

1/ Gashypotesen – att luftföroreningar påverkar träden direkt genom deposition på löv och barr

2/ Försurningshypotesen fokuserade mer på markens tillstånd och de indirekta effekterna av luftföroreningarna. Försurad mark bidrar till läckage av aluminium och tungmetaller som skadar trädens rotsystem och markens mikroflora. Försurningen hade också bidragit till underskott av näringsämnen som magnesium och fosfor.

3/ Kvävemättnadshypotesen föreslog att skogsskadorna berodde på ett överskott av kväve som träden inte kunde utnyttja. Det bidrog till ett läckage av kväve och andra essentiella näringsämnen till grund- och ytvatten. Denna hypotes beskrevs senare som ”kvävebomben”.

4/ Stresshypotesen såg orsakssambanden som mer komplexa, där föroreningar samverkade med stressfaktorer som klimat och insektsskador. Enligt denna hypotes skadades både rötter och trädens kronor.

Regering, skogsbruk och miljörörelse hand i hand

Den politiska debatten under denna tid var också in­t-ressant. Sverige var inne i en lågkonjunktur och hade färska minnen av oljekris och kärnkraftsrisker. I den lite pessimistiska stämningen fick larmen om skogsdöden lätt fäste. Miljöfrågorna hade också fått ett uppsving, och skogsdöden passade in i miljörörelsens övergripande kritik mot storskogsbruket där gödsling och granåkrar ansågs bidra till försurningen.

Frågan ägdes dock inte av miljörörelsen, utan den blev i stället gemensam. I den upphaussade stämningen gick Sveriges skogsvårdsförbund sida vid sida med miljöorganisationerna och ordnade kampanjer med böcker, filmer, brev och utställningar under flera år. Samtidigt spred man kampanjerna till de länder som bidrog mest till luftföroreningarna, framför allt till England.

Regeringen var också engagerad och tillsatte tidigt en aktionsgrupp ledd av Naturvårdsverket. En plan presenterades i augusti 1984 som gick ut på att svavel-
utsläppen skulle minska med 65 % till 1995 jämfört med 1980, och kväveutsläppen med 30 %. Katalysa-
torer, blyfri bensin, lågsvavliga oljor och minskade industriutsläpp var några åtgärder för att nå målet.

Man ökade också kraftigt anslagen till kalkning av vatten, och påbörjade försök med skogsmarkskalkning. Inventeringar blev också viktigare, och Riksskogstaxeringen började mäta kronutglesning.

På SLU startade Ståndortskarteringen 1982, som kartlade mark och vegetation i landet. Kartering­en fortsätter än idag, men under namnet Markinventeringen. Gruppen runt Ståndortskateringen i Uppsala skulle få en viktig roll i debatten om skogsskadorna.

Nu hade statsmakterna alltså handlat och presenterat olika tekniska lösningar på problemet, vilket är slut­skedet av Fas 2. Det var dags att ta steget in i Fas 3 – att inse kostnaderna för att åtgärda problemet

Fas 3 – åtgärderna kostar

Trots statens handlingsplaner ansåg miljörörelsen att det gjordes för lite, och för sent. Attackerna kom bland annat att riktas mot skogsbruket, där grandominansen ansågs bidra till försurningen. En blandskog med mera löv sågs som bättre. Samtidigt var skogsbruket tveksamt, och forskarna avvaktande. Det fanns för lite kunskap. Regeringen gick på skogsbrukets linje.

Regeringen hade att brottas med motsägelsefulla budskap. Samtidigt som utsläppen skulle minimeras planerades en fyrfilig motorväg som skulle knyta ihop Skandinavien med Europa – Scan Link. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen stöttade förslaget trots att det bidrog till ökad motortrafik. Lösningarna på utsläppsfrågorna skulle i stället finnas i renare bränsle och bättre motorer. Samhället kunde alltså inte priori­tera ner ekonomisk utveckling till förmån för miljöåtgärder.

Naturskyddsföreningen var inte nöjd, och hävdade att teknologin i sig inte klarar av att rädda miljön. Det krävs också en ändrad livsstil och en förändring av samhällets sätt att fungera. Samtidigt blev alltfler medvetna om att åtgärderna är svåra och kostar mycket pengar. Ett missmod spred sig.

Ett sätt att sluta leden igen var att hitta en utomstående fiende, och nu började blickarna riktas mot de utländska utsläppskällorna. De försurande ämnena härrörde till 80 % från utlandet, samtidigt som Sverige hade minskat sina svavelutsläpp till en tredjedel från 1970 till mitten av 1980-talet. Nu var det dags för de stora utsläppsländerna England och Polen att också göra eftergifter, tyckte man. Internationella överenskommelser var enda sättet att stoppa föroreningarna.

Fas 4 – minskat intresse, nya frågor tar över

I början av 1990-talet började debatten om skogsdöden klinga av. Det märktes både i medierna och i de politiska protokollen.

En vanlig orsak till att ”larm” klingar av är att nya frågor tar över engagemanget, och så var det även i detta fall. Under 1990-talet, och framför allt 2000-talet, kom biologisk mångfald och klimatförändringar in som överskuggande hot, och försur­ningsfrågan hamnade i bakvattnet.

En annan förklaring är att politiker, för att hålla ångan uppe, behöver ha tydligare kopplingar mellan orsak och effekt. Det började bli alltmer oklart kring skogsskadorna. Forskarna var delade, och de olika skolorna gled alltmer isär under 1980- och 90-talen. En skola, företrädd bland annat av forskare vid SLU i Umeå, menade att luftföroreningarna måste stoppas, men att vi vet för lite för att igångsätta stora och o­säkra program med kalkning och omställning av skogsbruket. Den andra skolan, som var vanlig hos vissa fors­kargrupper i Lund och på SLU i Uppsala, menade att vi närmade oss ett kritiskt läge för skogsmarken. De förespråkade en omedelbar och omfattande kalkning och vitaliseringsgödsling för att återställa balanserna.

De båda skolorna skiljde sig också i arbetssätt. Medan den första (mer forskning och vänta med åtgärder) lutade sig mot fältexperiment, byggde den andra (åtgärder nu) mycket på laboratorieexperiment och matema-
tiska modeller. Lundaforskare skattade till exempel att granskogen skulle drabbas av minskad tillväxt i hela landet inom 60 år till följd av näringsobalanser.

Den andra skolan fick miljörörelsens bifall. Naturskydds­föreningen varnade för en tidsinställd bomb. Vintern 1989/90 skulle den kunna utlösas med omfattande skogsdöd som följd. I början av 1990-talet fick också frågan ett visst uppsving när det kom rapporter om ”gråtande granar” i Halland, granar med kraftigt kådflöde.
I slutet av 1990-talet hade dock skogen fortfarande inte dött, och skogstillväxten fortsatte att öka. Politiker och allmänhet uppfattade nu att skogsdöden var över, eller åtminstone överdriven. Åtgärderna mot luftföroreningar hade också fått gott genomslag både i Sverige och övriga Europa.

Idag har svavelutsläppen minskat ännu mer i de flesta Europeiska länder. Kväveoxiderna har varit svårare att få bukt med, men de började minska på 1990-talet. Kalkningen av sjöar har också gett effekt och försurade områden verkar börja återhämta sig, även om rapporterna ibland är motsägelsefulla.

Vad har vi då lärt oss?

Studien visar att tecknen redan fanns när larmen om döende skog kom i början av 1980-talet. Den tidigare vetskapen om försurningen av sjöar gjorde att skogsdöden kunde få så stort genomslag i Sverige, trots att orsakssambanden var svåra att klarlägga. Att så många olika intressen kunde enas kring problemet bidrog också till att den kunde lyftas till en hög nivå. Det fanns inga stora motstridiga inhemska intressen. I stället riktades blickarna mot de ”yttre fienderna” från andra länder. Detta gjorde det lättare att komma överens om åtgärder på nationell nivå.

utsläpp skorsten

Även om forskarna var oeniga om skogsdöden var och är en realitet så är de flesta överens om att debatten bidrog till att minska utsläppen av försurande ämnen. Foto Johannes Jansson, Wikipedia commons.

Historien visar också hur forskning och politik flätas samman av ett miljöproblem som skogsdöden. Idag, när det politiska intresset har svalnat, fortsätter dock forskarna att studera frågorna. Idag har man dock ett vidare perspektiv på skogens hälsa och markens långsiktiga produktionsförmåga.

En annan viktig slutsats är att skogsdöden blev den ögonöppnare som bidrog till lösningar på problemen med luftföroreningar, vilket har haft effekter inte bara på försurningen utan också i övrigt bidragit till ett bättre tillstånd för ekosystemen.

Referenser

Sténs, A.; Kardell, Ö. Manus. Future forests in danger: on the response to acid rain and forest dieback in Sweden 1980-2000s.

/ Text Anna Sténs och Örjan Kardell

Artikeln är ett utdrag ur Future Forests Rapport 2014:3


Kontaktinformation
Sidansvarig: annika.mossing@slu.se