Slutgödning av mjölkrasstutar

I försök 1 studerades effekten av insättningsvikt (låg, ca 390 kg, respektive hög, ca 500 kg), kraftfodergiva (motsvarande 0,5 respektive 1,0 % av stutarnas levandevikt per dag) och slutgödningstid (3, 5 respektive 8 månader). Förutom kraftfoder utfodrades stutarna med vallensilage i fri tillgång. De stutar som utfodrades med stor kraftfodergiva hade en större foderkonsumtion än de stutar som utfodrades med liten kraftfodergiva (10,5 respektive 9,7 kg torrsubstans (ts) per dag). Slaktkroppstillväxten (630 g) och foderomvandlingsförmågan (169 MJ omsättbar energi per kg slaktkroppstillväxt) var störst hos de stutar som slutgöddes i 5 månader. Stutar med låg insättningsvikt hade en högre daglig slaktkroppstillväxt än stutar med hög insättningsvikt (614 respektive 571 g). Stutar som fick en stor kraftfodergiva hade högre slaktkroppstillväxt än stutar med liten kraftfodergiva (617 respektive 568 g) och de tenderade även att ha högre levandeviktstillväxt (975 respektive 906 g). En hög insättningsvikt och en lång slutgödningsperiod resulterade i tunga och feta slaktkroppar med en högre formklass och lägre andelar styckningsdetaljer och ben.

I försök 2 studerades effekten av insättningsvikt (låg, ca 470 kg, respektive hög, ca 520 kg), tidigare tillväxt under innevarande stallperiod (låg, 666 g per dag, respektive hög, 960 g per dag) och kraftfodergiva (1,0 respektive 1,5 % av stutarnas levandevikt per dag). Djuren utfodrades i fri tillgång med ett fullfoder innehållande vallensilage, helsädesensilage samt kraftfoder. Stutar som utfodrades med liten kraftfodergiva hade ett större dagligt intag av grovfoder än de stutar som fick stor kraftfodergiva (6,9 respektive 4,6 kg ts per dag). Stutar som fick stor kraftfodergiva hade högre levandeviktstillväxt än stutar med liten kraftfodergiva (1220 respektive 889 g). Ingen effekt av insättningsvikt eller tidigare tillväxt kunde påvisas.

I försök 3 studerades effekten av ras (svensk röd och vit boskap, SRB, respektive svensk holstein, SLB) och kraftfodergiva (1,2 respektive 1,5 % av stutarnas levandevikt per dag). Stutarna utfodrades i fri tillgång med ett fullfoder bestående av vallensilage, helsädesensilage samt kraftfoder. De stutar som utfodrades med liten kraftfodergiva hade oavsett ras ett större intag av grovfoder än de stutar som utfodrades med stor kraftfodergiva (5,5 respektive 3,8 kg ts per dag). Förutom en tendens till bättre formklass hos SRB-stutarna kunde ingen effekt av ras påvisas.

Sammanfattningsvis gav en ökning av kraftfodergivan en ökad daglig tillväxt, där skillnaderna i slaktkroppstillväxt var tydligare än skillnaderna i levandeviktstillväxt. Djur med riktigt låg insättningsvikt uppvisade kompensatorisk tillväxt. Lämpligt viktintervall för slakt av mjölkrasstutar, då tillräckligt hög formklass erhålls utan att djuren är för feta, är snävt, framför allt för SLB. Vilka gränserna är för form- och fettklass i det koncept man levererar till har stor betydelse för om djuren klassar sig tillräckligt bra och därmed för det ekonomiska utfallet.

Slutsatser

• Med adekvat slutgödning av mjölkrasstutar, som tidigare betat på naturbetesmark, finns potential att uppnå slaktkroppar med hög kvalitet.
• En ökning av den dagliga kraftfodergivan från motsvarande 0,5 till 1,0% och vidare från 1,0 till 1,5 % av djurens levandevikt leder till förbättrade tillväxter.
• Djur med riktigt låg insättningsvikt uppvisar kompensatorisk tillväxt, vilken är mer uttalad för själva slaktkroppstillväxten än vad som avspeglas i djurens levandeviktstillväxt.
• För att kunna avgöra när mjölkrasstutar är slaktmogna fordras regelbunden kontroll av djurens vikt eftersom det är snäva viktintervall där formklassen är tillräckligt hög utan att djuren samtidigt har hunnit att bli för feta. Problemet är mer uttalat hos SLB- än SRB-stutar.
• Kraftfodergivan har mindre betydelse för slaktkroppsresultaten än vad insättningsvikt och slutgödningens längd har.
• Störst andel slaktkroppar som uppnår minst formklass O- och samtidigt högst fettklass 3+ erhålls för SRB-stutar vid slaktviktsintervallet 270-280 kg och vid 290-300 kg för SLB-stutar. Högre acceptans för feta slaktkroppar gynnar stutuppfödning.

Läs mer

Om alla tre försöken:
Wallin, K. och Hessle, A. 2008. Slutgödning av mjölkrasstutar. Rapport 19, Inst. för husdjurens miljö och hälsa, Sveriges lantbruksuniversitet, 31 s.

Om försök 1 dessutom:
Hansson, Ö. och Hessle, A. 2003. Lönsam slutgödning av mjölkrasstutar. Fakta 9. SLU Reproenheten, Uppsala.

Hessle, A. 2007. Beef cattle on semi-natural grasslands – production of meat and nature conservation. Avhandling 2007:32. Veterinär- och husdjursvetenskapliga fakulteten, Sveriges lantbruksuniversitet. 33 s.

Hessle, A., Nadeau, E. and Johnsson, S., 2007. Finishing of dairy steers having grazed semi-natural grasslands. Livestock Science, 106: 19-27.

Finansiärer
Studien finansierades av AGROVÄST, Stiftelsen Lantbruksforskning, MISTRA och Sveriges lantbruksuniversitet. Det första försöket ingick i ett stort tvärvetenskapligt forskningsprogram rörande naturbetesmarker, Hagmarks-MISTRA.

För frågor rörande studien, kontakta Karin Wallin eller Anna Hessle.