Uppfödningsmodeller för köttrasstutar

Fakta om försöket
I försöket testades fyra olika uppfödningsmodeller:

• Intensiv stut med slakt 20 månader. Kort slutgödning efter andra betessäsongen.
• Medelintensiv stut med slakt vid 25 månader. Slutuppfödning med ensilage på stall.
• Extensiv stut 30 månader. Slakt från bete tidig höst efter tre betessäsonger.
• Ungtjur 15 månader. Traditionell inomhusuppfödning.

I försöket ingick 36 stutar och 15 tjurar, födda i mars. Kalvarna var av köttras med minst 75 procent charolais och de vägde i medel 290 kilo när de sattes in i försöket. Ungtjuren och den intensivt uppfödda stuten hade under stallperioden fri tillgång på fullfoder som innehöll 45 procent vallensilage och 55 procent krossat korn. Den medelintensivt uppfödda stuten fick ensilage i fri tillgång under stallperioderna. Den extensivt uppfödda stuten fick en begränsad giva ensilage, motsvarande 80 respektive 90 procent av fri tillgång under den första och andra stallperioden.

Långsammast vann
Vid en jämförelse mellan olika uppfödningsmodeller var 30-månadersstuten den mest lönsamma. Mest lönsam blir stuten om den kan beta i tre säsonger på lågavkastande naturbetesmarker med miljöersättning och tilläggsersättning för särskilda värden. Genom att betesmarken är lågavkastande så kan varje djur hävda en större areal vilket ger mer miljöersättning. En förutsättning är dock att det finns tillgång på naturbetesmark.

Den traditionella ungtjuren är mest konkurrenskraftig om naturbetesmark saknas eller är högavkastande, eller om man har miljöersättningar endast på grundnivå samtidigt som man måste komplettera stutarnas bete med åkermarksbeten. Med låg avkastning på betet menas cirka 1000 kilo ts per hektar och hög avkastning 1600 kilo ts per ha, där det senare alternativet motsvarar 1,5 djur/hektar. Beräkningarna gjordes med den aviserade höjningen av grundersättningen, vilket innebär 1400 kr per hektar och för naturbete med särskilda värden ytterligare 1400 kr per hektar. Om nuvarande handjurspremier tas med i beräkningarna stiger lönsamheten för 25- och 30-månadersstutarna jämfört med ungtjuren och 20-månadersstuten.

Priset påverkar den inbördes konkurrenskraften
I försöket var formklassen sämre hos stutarna än hos tjurarna men stutarna förlorade mindre i form än vad de vann i förbättrat fett så att det totala kilopriset blev bättre för stutarna än för tjurarna. Flera av tjurarna i försöket blev för magra och hamnade i fettklass 2 och lägre.

Vid en tänkt dubblering av priset på ensilage blev TB3 för ungtjuren lika bra som för 30-månadersstuten i alternativen med lågavkastande bete utan särskilda värden respektive med särskilda värden. Skillnaderna i de byggnadskostnader som användes i beräkningarna var inte tillräckligt stora för att påverka modellernas inbördes ordning i lönsamhet.

Enbart naturbete lönsammast
I det här försöket betades endast naturbetesmarker utan något komplement av åkermarksbete. Kompletterande åkerbete under slutet av sommaren ger ju annars djuren en jämnare betestillgång över säsongen. Det är möjligt att lika stor areal naturbetesmark kan hävdas per djur även när en del åker betas under hösten, men det undersöktes inte i försöket. Det ekonomiska resultatet är mer beroende av hur betet ser ut och vilka miljöersättningar som finns än vad utfodringsintensiteten på stall är för 25- respektive 30-månadersstutarna. Vid planeringen av försöket vad det tänkt att 20-månadersstuten skulle ha blivit klara till slakt direkt från bete vid 17 månaders ålder. Nu blev kostnaden för den uppfödningsmodellen högre i och med att djuren slutuppföddes på stall.

Förutsättningarna styrs givetvis av tillgång och typ av bete, stallplatser och foder. Men den extensiva stuten försvarar sin plats väl bland de olika modellerna i detta försök. Bäst är det alltså när stutarna betar stora arealer naturbetesmarker med särskilda värden. Ersättningen kompenserar då kostnaden för en dubblerad vinterhållning.

Ta ut svängarna
Ungtjurarna i försöket växte 1,7 kg/dag. De hade förmodligen tjänat på om utfodringsintensiteten varit ännu högre med bättre fettansättning som följd. Stutarna, däremot, var lönsammare ju mer extensiv uppfödningsmodellen var. De ekonomiska beräkningarna tyder på att det är dags att ta ut svängarna när det satsas på nötköttsproduktion. Kör man intensiv uppfödning ska den vara väldigt intensiv och kör man extensivt ska det vara rejält extensivt.

Slutsatser
Stutarna hade lägre fodereffektivitet och gav fetare slaktkroppar med mindre muskler än ungtjurarna, men gav ett högre avräkningspris per kg.

Stutar med låg stallutfodringsintensitet var den lönsammaste modellen där det fanns möjlighet att få mycket ersättning för hävd av naturbetesmark, medan ungtjurar var det lönsammaste alternativet där tillgången på miljöersättningar var knapp.