Tre faktorer är kraftfulla skapare av matkulturen; ekonomi, värderingar och politik. Den sistnämnda styr över de andra två. Politiken i samband med medlemskapet i EU 1995 förändrade svenskens matbord. Och kanske var det också syftet.
Text: Richard Tellström; måltidsexpert vid SLU Future Food.
EU-inträdet var en radikal väg bort från en svensk livsmedelidé. Sedan 1930-talet hade Sveriges jordbruk byggt på idén om en slags självhushållning på nationsnivå; inhemskt producerat, inhemskt subventionerat, ibland med statliga monopol som verktyg. Önskan att för att ge svenska tillverkare tillgång till ekonomiska stöd och fler marknader i Europa. Decennierna efter inträdet ökade både importen och exporten med mer än 100 % (1). Överlag innebar EU-inträdet lägre matpriser och mer ätande. Sedan 1980 har svenskarna ökat sitt kaloriintag med nästan 10 % per svensk till idag runt 3100 kCal och allt mer av kyckling och färska grönsaker och frukt (2). En av de tydligaste förändringarna för gemene man av EU-inträdet handlade dock om andra jordbruksprodukter: öl, vin och sprit.
EU:s krav utmanade Sveriges speciella alkohollagar med politiska rötter i 1800-talets pietistiska folkrörelser som nykterhets-, frikyrko- och arbetarrörelsen. År 1917 förstatligandes de privata sprittillverkarna genom den nyskapade Vin & Spritcentralen (V&S), som blev ensam stor statlig uppköpare av det spannmål som skulle brännas till sprit. Politikerna hade inte bara folkhälsoskäl för sitt beslut utan lika viktigt var att begränsa det privata ägandet av spritproduktionen.
1924 kom nästa alkoholförändring när riksdagen beslöt att V&S inte behövde tillverka viner och likörer av inhemska frukter och bär, och inte heller fick köpa in dem från privata tillverkare då det stred mot V&S bolagsordning. Denna vintyp hade fram tills nu sålts i den vanliga diversehandeln men med införandet av det kommunala motbokssystemet fick producenterna inte avsättning för sina bärviner.
Under första världskrigets avspärrning och importproblem hade bärvinerna fått ett uppsving men på 1920-talet minskade intresset för de inhemska vinerna. Politikerna tyckte också att de vinerna hade för låg kvalitet. Så staten köpte ut bärvinstillverkarna för att lägga ned dem och den produktion som pågått sedan 1700-talet försvann. Den enda påminnelse vi har idag om att denna gamla näringsgren ens är namnen på våra vanligaste bärbuskar: Svarta, vita och röda vin-bär.
Med EU-förhandlingarna på 1990-talet valde Sverige för att underlätta för ett EU-medlemskap att avveckla V&S tillverknings- och importmonopol. Privata spritproducenter etablerade sig men fick endast sälja till restauranger och Systembolaget.
Från millennieskiftet förändrades synen igen, nu på den enskildes privatimport av alkohol från ett annat EU-land. Sverige hade haft ett undantag om en begränsad privat införsel om 1 liter sprit och 3 liter starkvin vid ett tillfälle. Det förhållandet överklagades nu och ärendet gick ända upp till EG-domstolen som fann undantaget inkorrekt. Så från 2004 jämställdes svenskarna med andra EU-medborgare och fick samma införselkvoter vid ett och samma tillfälle – 90 liter vin, 10 liter sprit och 110 liter öl från ett annat EU-land för egen konsumtion.
Värdet av EU-inträdet har varit att det har uppvärderat svensk småskalig livsmedelsproduktion efter drygt ett hundra år av standardiseringsarbete. Nya ostar har tagits fram, så också charkuterier och sedan 2016 har den finska direktförsäljningsmodellen REKO-ringar (REjäl KOnsumtion) etablerat sig. Småproducenter kan nu få betalt för sina varor till slutkonsumentpris istället för som tidigare till uppköparpris.
Och den 1 juni 2025 kom nästa alkoholförändring av en EU-påverkan – gårdsförsäljningen. Det är nu tillåtet att köpa en viss mängd sprit, vin och/eller öl direkt hos en småskalig tillverkare om man först betalt för att delta i ”en kunskapshöjande aktivitet”. Den urgamla svenska tilltron till bildningens effekter på människors förnuft och vår vilja att göra rätt gäller alltjämt.
Richard Tellström är etnolog och docent i måltidskunskap. Han är även knuten till SLU Future Food som expert på matkultur och måltidshistoria.
SLU Future Food
www.slu.se/futurefood
futurefood@slu.se