SLU-nyhet

Kan skjuta färre vildsvin och ändå minska skadorna

Publicerad: 06 februari 2024
Vildsvin med kulting.

När det blir många vildsvin i ett område överanvänder de åkrar i sin jakt på mat. För förvaltningen innebär det att man inte behöver skjuta lika många vildsvin för att minska skadorna väsentligt. Det kan räcka med att minska tätheten av vildsvin under en viss gräns. Studien, som nyligen publicerats i European Journal of Wildlife Research, är den hittills mest omfattande på svenska vildsvin, deras hemområden och utnyttjande av resurser.

Vi vet inte exakt hur många vildsvin som finns i Sverige men det är helt klart att populationen har ökat kraftigt under de senaste decennierna. Det har lett till skador på grödor och betesmarker. För att kunna minska påverkan på jordbruket är det viktigt att studera under vilka förhållanden som skadorna sker.

Evelina Augustsson, doktorand på SLU Grimsö forskningsstation, har tillsammans med kollegor från SVA och SLU sammanställt data från flera olika studier från 2004 och framåt. Sammanlagt ingår data för 99 vildsvin fångade i Mellansverige och Sydsverige. Tack vare GPS-halsband går det att följa hur vildsvinen rör sig och använder landskapet. Eftersom det finns data från många platser över lång tid blir det ett naturligt experiment med olika mycket jordbruksmark och olika tätheter av vildsvin. För att få en uppfattning av tätheterna har de använt avskjutningsstatistik.

Tätheten har betydelse för skador

– Det intressantaste resultatet är att vildsvinen överutnyttjar åkermarken över en viss täthet, alltså att de vistas mer på åkrarna i förhållande till andra habitat i landskapet än förväntat. Vid låga tätheter är den tvärtom underanvänd, säger Evelina Augustsson.

På åkrarna finns visserligen lättillgänglig och näringsrik föda för vildsvin. Men för vildsvinen är det också viktigt att äta i en säker miljö. Den största faran är jägare och öppen jordbruksmark ökar risken att bli skjuten. Vid högre tätheter kan det därför vara konkurrensen om skydd som gör att fler vildsvin måste söka sig till åkrarna.

– Det här är ett viktigt resultat för förvaltningen av vildsvin. Om man vill halvera skadorna för jordbruket så behöver man inte halvera vildsvinsstammen, det kan räcka med att komma under gränsen för när de börjar överutnyttja åkrarna, säger Evelina.

Exakt var den gränsen går inte att ge ett generellt svar på, vildsvinens beteende varierar beroende på hur landskapet ser ut.

Bekräftat forskning om hemområden

Studien har bekräftat tidigare resultat om att det är framförallt under sommaren och tidig höst som vildsvinen söker sig till åkrarna. Det är rimligt eftersom det är då det finns grödor att äta.

Resultaten har också bekräftat och utökat kunskapen om vildsvinens hemområden. Till exempel att hanarna har större hemområden än honorna. En trolig förklaring är att hanarna rör sig inom ett större område för att kunna träffa på honor från flera grupper. Galtarna lever för sig själva och suggorna med kultingar rör sig tillsammans. Suggorna begränsas också av att kultingarna inte orka gå lika långt.

– Vi har också sett att ju högre tätheter desto mindre hemområden. Det avspeglar också att tätheten är högre i områden där det finns mer föda och där är det inte nödvändigt för vildsvinen att röra sig över lika stora områden, säger Evelina.

Många av vildsvinen är fångade i området runt Grimsö forskningsstation inom Evelina Augustssons doktorandprojekt. Det är ganska nära det område där de svinpest-smittade vildsvinen hittades i höstas. Forskningen om hur stora hemområden vildsvin har i den här delen av Sverige blev därmed högaktuell.

– Forskning om vildsvinens hemområden kan komma till användning också vid framtida utbrott av olika sjukdomar, säger Evelina.

Läs den vetenskapliga artikeln

Density-dependent dinner: Wild boar overuse agricultural land at high densities, Evelina Augustsson et al, European Journal of Wildlife Research

Bland författarna finns forskare från institutionen för ekologi, institutionen för sydsvensk skogsvetenskap, institutionen för vilt fisk och miljö, SLU Artdatabanken samt Statens veterinärmedicinska anstaltSVA.