Överbrygga grovfoderbrist med skogsbiprodukter

Den långvariga torkan i Sverige 2018 visade vilka svårigheter som vädersituationer utöver de vanliga kan orsaka för foderförsörjningen. Idisslare har ett direkt behov av grovfoder som betesgräs, ensilage, hö och halm för att hålla igång sin våmfunktion. Även om extra kraftfoder kan sättas in för att klara energiförsörjningen är det därför inte möjligt att lösa grovfoderbrist på det sättet. Det behövs komplettering med någon slags strukturfoder. En sådan möjlighet är att använda olika slags skogsprodukter, ofta från sidoströmmar i skogsindustrin. Det finns i Sverige till exempel bark och träspill av asp från tändstickstillverkning, liksom stora mängder bark och träspill från massa- och timmerindustri.

Exempel på biprodukter från tändsticksindustrin. Högen markerad med 1 är aspspån, 2 är bark/flis av asp och 3 är aspbark. Foto: Torsten Eriksson, SLU

Om man ser skogsprodukterna enbart som ett sätt att täcka djurens behov av strukturfoder fungerar det troligen med ett antal olika sorters biprodukter som utfodras utan någon annan processning än att de hackas. Då får man acceptera att använda extra kraftfoder för energin. Det finns dock olika sätt att bättra på smältbarheten hos skogsprodukter så att djuren utvinner mer energi. Under Andra världskrigets produktion av "trähavre" gjordes det industriellt, men det finns också metoder som skulle kunna användas direkt på gårdar med samma utrustning som används för att blanda foder och hantera spannmål.

Vi kommer i projektet att studera både metoder som kan användas direkt och nya processer från bioenergi- och livsmedelsindustri, som på sikt skulle kunna vara användbara som energisnåla alternativ.

Projektledare:

Torsten Eriksson, torsten.eriksson@slu.se

Projektgrupp:

Horacio Gonda, Bengt-Ove Rustas, Maud Langton (Inst. f. molekylära vet.), Ola Wallberg (LTH), Egil Prestløkken (NMBU)