Ur SLU:s kunskapsbank

Rapportera skador från stora betande fåglar och bidra till bättre skydd för grödan

Senast ändrad: 02 april 2020
Tre grågäss sticker upp sina huvuden på ett fält.

Lantbrukare, forskare och vilthandläggare måste arbeta tillsammans. Om lantbrukarna inte rapporterar in skador från gäss och tranor blir det svårt för forskarna och vilthandläggarna att ta fram och utvärdera strategier som kan skydda grödorna. SLU-forskare misstänker att inte alla skador rapporteras in i dag, och ber lantbrukare att använda det system som finns.

På våtmarker i jordbrukslandskapet samlas stora mängder gäss och tranor på kvällarna för att övernatta. På dagarna betar de på åkrarna i närheten. Antalet fåglar på en rastplats begränsas av hur mycket fåglarna har att äta inom en radie på cirka 10 km.

Mängden gäss och tranor har ökat dramatiskt i Europa under de sista 50 åren. Det beror dels på åtgärder inom naturvården (artskydd, restaurering av våtmarker och skapande av skyddade områden), men också på jordbrukets utveckling sedan 1950-talet och dagens varmare klimat. Ett intensivare jordbruk har medfört säker tillgång till föda av god kvalitet under största delen av året. Gäss och tranor är extrema opportunister som lätt rör sig genom landskapet. De har ändrat sin favoritplats för att söka föda från naturliga områden till odlade fält.

Ger fler fåglar större skador på grödor?

När fåglarna blir fler ökar motsättningarna mellan naturvård och jordbruk. Det gäller i synnerhet restaurering av våtmarker som ska minska läckaget av växtnäringsämnen och gynna biologisk mångfald. Fler fåglar kan leda till fler fall av skador på grödor och mindre skördar. Men att antalet gäss och tranor ökar för varje år som går behöver inte betyda att det genast blir fler skador.

Dessa arters opportunistiska födobeteende gör att väder, odlingsåtgärder och åtgärder för att begränsa skadorna kan ha en större inverkan på mängden skador än antalet fåglar. Det verkar dessutom som om problemen med några av dessa arter sprids till nya områden när antalet fåglar ökar, vilket kan leda till ökade kostnader för skadeförebyggande åtgärder och ekonomisk kompensation.

Flock sädgäss lyfter över åker mot blå himmel.
Sädgäss. Foto: Magnus Friberg

Förebyggande åtgärder

I Sverige förebygger vi skador genom en god kommunikation mellan lantbrukare och länsstyrelserna. Det är till länsstyrelserna lantbrukarna rapporterar in skador om de vill ha ekonomisk ersättning. Lantbrukare kan också få stöd för lokala förebyggande åtgärder som skrämsel, alternativa betesåkrar, och ibland genom skyddsjakt. Arbetet med förebyggande åtgärder har ökat sedan 2002. År 2017 betalade länsstyrelserna ut 11,3 miljoner kr för skördeförluster och åtgärder för att skydda åkrarna mot stora betande fåglar. Men flera av de förebyggande åtgärder som används i dag har litet eller inget stöd i forskningen. Dessutom blir gäss vana vid skrämselutrustning som används återkommande, vilket pekar på att vi behöver utveckla nya skrämselåtgärder.  

Samarbete för att fylla kunskapsluckorna

Vi behöver ta reda på var och när skador på gröda uppstår, vilka arter som orsakar dem och vilka grödor som är mest utsatta. Vi behöver också förstå varför skadorna uppstår och hur de skiljer sig åt i olika delar av landet för att kunna skräddarsy skyddsstrategier.

Vi måste få en bättre bild av hur effektiva olika skrämselmetoder verkligen är, testa nya metoder (t.ex. drönare), och dessutom få kunskap om vad gässen och tranorna gör efter det att de blivit skrämda. Flyger de t.ex. till nästa fält och fortsätter beta där, eller kommer de tillbaka till samma fält och hur lång tid tar det i så fall? På så sätt kan vi få en uppfattning om det är skillnader mellan de olika skrämselmetoderna, och när och var respektive metod ska användas.

För att fylla alla dessa kunskapsluckor behöver vi hjälp av lantbrukare att rapportera till Länsstyrelsen om deras grödor skadas. Det är bara då som forskarna kan få kunskap om den verkliga omfattningen av skadorna (hur många gårdar, var och när, skördeförluster, vilka fågelarter, och typ av gröda och fält), och kan utveckla de mest effektiva förebyggande åtgärderna.

Samarbete mellan lantbrukare, tjänstemän och forskare inom tillämpad ekologi är nödvändig för att utveckla framgångsrika förebyggande åtgärder.

Av Teresa Montras Janer och Malin Teräväinen, doktorander på institutionen för ekologi

Har tidigare publicerats i Arvensis nr 8 2019.

Sidansvarig: anna.lundmark@slu.se