Sedan Sveriges inträde i EU 1995 har villkoren för lantbruket förändrats i grunden. Den tidigare nationella regleringspolitiken ersattes av EU:s gemensamma jordbrukspolitik, vilket har påverkat allt från företagsstrukturer till bondens vardag. Färre, större och mer specialiserade gårdar är idag normen, samtidigt som frågor som generationsskifte, psykisk ohälsa och landsbygdens framtid blivit allt mer aktuella.
Text: Per Hansson, SLU Kompetenscentrum företagsledning
Man skulle kunna börja med – “det var en gång”. Nästan som i sagorna. För den utveckling vi sett hade nog inte gått att föreställa sig när vi röstade om EU-medlemskapet 1994. Men historien började redan ett decennium tidigare. Jag kommer i den här artikeln att lägga ett ganska personligt perspektiv på 30 år i EU och försöka fokusera på företagaren och människan. Men jag börjar med några ord om grundförutsättningarna i politiken.
När jag började på min agronomutbildning på Ultuna hösten 1984, handlade diskussionen mest om hur vi skulle hantera det livsmedelsöverskott som då ansågs belasta samhällsbudgeten. 1985 började också regeringen avveckla delar av den kostsamma regleringsekonomin. Första steget var ett förslag om att ta bort exportstödet. Massiva bondeprotester följde, bland annat bondetåget till Stockholm 1985 med 20 000 deltagare.
De kraftiga politiska signalerna gjorde att LRF 1988 beslutade om ett spårbyte, som innebar det en drastisk omorientering i verksamheten från prisreglering och produktionsorientering till näringspolitisk bevakning och marknadsorientering.
En ny jordbrukspolitik beslutades av en enhällig riksdag 1990. Den skulle innebära slutet för regleringen i en stor del av regleringarna i lantbruksproduktionen. I december samma år beslutades så att ansöka om medlemskap i EU. Detta följdes upp med en folkomröstning 1994 och ett EU-inträde 1995. Under tiden hade också Kalla kriget avslutats.
Färre men större gårdar står för en allt större del av livsmedelsproduktionen. Drivkraften har varit att uppnå stordriftsfördelar och högre produktivitet per insatt enhet av en resurs som timme, hektar eller krona. Efter EU-inträdet fortsatte den trenden. Många företag har försvunnit. Resurserna i form av mark har i huvudsak bestått. Marken har sålts till grannar eller arrenderas ut. Många lantbrukare har också diversifierat och utvecklat nya affärsmodeller. Företagandet inom lantbruket har blivit mer mångfacetterat: bonden är inte längre enbart producent av råvaror, utan ofta också företagare med flera ben att stå på.
Den långsiktiga strukturomvandlingen inom jordbruket har stora socioekonomiska konsekvenser, både för landsbygden i stort och för de enskilda familjer som berörs. År 2020 fanns 58 791 jordbruksföretag i Sverige, en minskning med 39 % sedan 1990. Jämfört med 1980-talets början är minskningen ännu större – sedan 1980 har antalet aktiva gårdar krympt med ungefär två tredjedelar. Detta innebär att färre personer idag lever och arbetar på landsbygden med jordbruk som huvudsaklig syssla. I början av 1980-talet stod jordbruket (inklusive skogsbruk och fiske) för runt 5 % av sysselsättningen; idag utgör rena jordbruksarbeten endast omkring 1 %. Produktionen koncentreras till slättbygder i södra och mellersta Sverige där tillgången på åkermark gör det möjligt att ta tillvara stordriftsfördelar i mekanisering och det finns arealunderlag till storskalig animalieproduktion.
En annan påtaglig socioekonomisk utmaning, som blivit ännu mer diskuterad efter EU-inträdet är ägarskifte inom lantbruket. Allt färre unga väljer bondeyrket, samtidigt som medelåldern hos dagens lantbrukare stiger. Nästan hälften (46 %) av alla jordbruksföretagare i Sverige är över 60 år gamla. Det finns alltså en stor grupp äldre lantbrukare som närmar sig eller passerat pensionsåldern, men som ändå fortsätter driva sina gårdar – ofta på grund av svårigheten att hitta en ersättare. Unga lantbrukare under 35 år utgör bara ca 6 % av gruppen, och denna andel har knappt ökat trots insatser för nyetablering. Tidig planering av olika vägar till ägarskifte har blivit allt viktigare om alternativet ska bli något annat än försäljning och sammanslagning. Detta gäller inte bara mindre egendomar. Markpriserna för åkermark har stigit betydligt i produktiva områden under 2000-talet (drivna av efterfrågan från expansiva lantbruk och låga räntor), vilket ytterligare höjer tröskeln för de som vill etablera sig. Generationsfrågan är både en ekonomisk och social utmaning: den påverkar kontinuiteten i familjejordbruken och kan leda till ytterligare befolkningsminskning på landsbygden om unga inte ser en framtid i att med lantbruket som bas bedriva företag på landsbygden.
Arbetslivet på gårdarna har också förändrats. Det totala antalet sysselsatta inom primärjordbruket har minskat i takt med mekanisering och rationalisering. Arbetsuppgifterna har samtidigt breddats – en modern lantbrukare behöver inte bara vara duktig lantbrukare, utan även hantera en allt större mängd administrativt arbete (ansökningar om EU-stöd, dokumentation av djurhållning, miljörapporter etc.) och vara insatt i ekonomi, arbetsledning och teknik. Många vittnar om en ökad administrativ börda i dagens lantbruk, vilket delvis hänger ihop med EU:s regelverk och kontrollsystem.
Strukturomvandlingen och de ekonomiska påfrestningarna har också en mänsklig dimension – hur mår lantbrukarna själva? Forskning och rapporter pekar på att många lantbrukare upplever en hög psykosocial stress i dagens lantbruk. Lantbrukare har högre risk för psykisk ohälsa än genomsnittsbefolkningen. Flera bakomliggande faktorer har identifierats som bidragande orsaker till stress och mental press hos bönder: hög arbetsbelastning, ekonomisk osäkerhet, klimatförändringar och väderrelaterade risker (torka, översvämningar), kriminalitet på landsbygden (stölder av diesel, maskiner etc.), globaliseringens prispress, samt byråkrati, lagar och myndighetskrav. Många av dessa faktorer ligger till stor del utanför individens kontroll, vilket skapar en känsla av maktlöshet. Ett sätt att möta detta är att låta företagsledningsfrågorna ta större plats I utbildning och kompetensutvecklingen. Med bättre kontroll och planering minskar osäkerheten.
Trots dessa oroväckande trender finns det också positiva psykosociala aspekter av lantbrukarlivet – ofta kallade friskfaktorer. Många lantbrukare framhåller att jobbet ger en djup meningsfullhet och identitet. Lantbrukaren har i regel också en stark känsla för sin plats – gården och jorden man brukar är inte bara en arbetsplats utan hem, kulturarv och ofta släktgård i generationer. Denna rotfasthet och stolthet kan ge motivation att kämpa vidare även i motgångar. Lantbrukare beskriver även fördelar som att arbeta nära naturen och djuren, få vara utomhus och själv styra över sin tid. Den variation av arbetsuppgifter som yrket innebär och känslan av att producera något konkret (mat, skog, etc.) upplevs som tillfredsställande.
Bondens roll i samhället har förändrats dramatiskt under de senaste decennierna. Under 1980-talet fanns fortfarande en relativt stor förståelse för bondens arbete bland allmänheten; många svenskar hade mor- eller farföräldrar som varit lantbrukare och det fanns en allmän uppfattning om att jordbruket var en viktig näring som försåg landet med mat. Samtidigt började redan då vissa att ifrågasätta jordbrukets kostnader – t.ex. kritiserades överskottsproduktion och bidragspolitik i den allmänna debatten. Bönderna själva upplevde under 1980-talet både stolthet och viss frustration: stolthet över sitt kall, men frustration över att mötas av byråkrati och ibland bristande lönsamhet. Bondens samhällsstatus var i förändring – inte längre självklar som under första halvan av 1900-talet, men fortfarande en erkänd yrkesgrupp.
In på 1990- och 2000-talen har bondens självbild fått anpassas till nya förväntningar. Idag beskriver många lantbrukare sig själva först och främst som företagare eller entreprenörer, snarare än "bara bönder". Det finns en medvetenhet om att man driver ett företag som måste gå med vinst och följa regler, likt andra småföretagare. Detta har höjt den affärsmässiga statusen internt – man ser sig som professionell producent på en marknad, inte en osjälvständig bidragstagare. Det finns tecken på en ny våg av intresse för lantligt liv (t.ex. unga familjer som flyttar ut på landet och startar småskalig odling, eller ökande söktryck till vissa naturbruksutbildningar). Lantbrukarens roll i samhället håller på att omdefinieras ännu en gång – från marginaliserad producent till nyckelaktör för hållbar utveckling. Hur väl denna omdefiniering lyckas kan avgöra rekryteringen och lönsamheten framöver.
På 1980-talet trodde jag att jag skulle bli lantbrukare, men 1990 års jordbrukspolitiska beslut förändrade detta. Min analys var att jag inte skulle kunna driva ett bärkraftigt företag utan stora investeringar och detta under stor politisk osäkerhet. Idag är gården utarrenderad och en del av ett större växtodlingsföretag på 600-700 hektar. Jag valde en annan bana när jag 1990 blev ekonomirådgivare på Hushållningssällskapet. Vi analyserade då hundratals olika gårdars förmåga att klara 90-års jordbrukspolitik och ett förväntat spannmålspris på 90 öre/kg.
När EU-inträdet närmade sig deltog jag i arbetet med att utveckla rådgivningen för att möta de nya utmaningarna. I studiematerial som ”Framtidens bonde i EG-konkurrens”, ”Tufft men möjligt – För framtidens bonde” lyftes behovet av att analysera sin egen situation. I samband med EU inträdet lanserades också ”Bondeföretagen” som ett affärsutvecklingsprojekt, där lantbrukare med handledning och i grupp diskuterade och gick igenom sitt företags ställning och möjliga utvecklingsvägar. Tusentals lantbrukare deltog och analyserade sin framtid.
Det är min övertygelse att i den värld med ständiga förändringar som vi lever i, är det för lantbruksföretagaren helt nödvändigt att ständigt arbeta med att analysera sin egen situation och framtida utvecklingsmöjligheter. Det behövs både för att säkerställa tillräcklig lönsamhet och förmåga att anpassa sig till förändringar. Men också för att kunna hantera de mänskliga aspekterna av att ständigt vara påverkad av en föränderlig omvärld.
1. Jordbruksverket (2021). Långa tidsserier – Basstatistik om jordbruket åren 1866–2020.
2. Johansson, K. (2011). Sveriges femton första år som medlem i EU – Jordbrukets utveckling.
3. Hajdu, F. m.fl. (SLU, 2020). Sveriges förändrade lantbruk: Lantbrukarnas egna röster om förändringar sedan 1990-talet och strategier för framtiden
4. Jordbruksverket (2021). Jordbruksföretag och företagare 2020.
5. Myndigheten för arbetsmiljökunskap (2023). Lantbrukares psykosociala arbetsmiljö och psykiska hälsa.
Per Hansson är tidigare verksamhetsledare vid SLU Kompetenscentrum företagsledning i Alnarp och projektledare för Kunskapsnavet inom företagsledning och entreprenörskap och är även nordisk generalsekreterare för NKJ, Nordisk kommitté for jordbruks- og matforskning.
SLU Future Food
www.slu.se/futurefood
futurefood@slu.se