SLU-nyhet

Fina bäckar och fula diken? Forskarmöte om dikesskötsel och vattenskydd

Publicerad: 06 oktober 2016

En högre grad av detaljplanering kan ge ett mer effektivt skydd av vattenkvalitet och naturvärden kopplade till skogens vatten. Skydd av små vattendrag och skötsel av skogsdiken stod i fokus när forskarexpertis från flera länder samlades till Krycklansymposiet den 28 -30 september.

Gemensamt för små vattendrag och skogsdiken är att de ofta har förbisetts i diskussioner om vattenvård – och att de inte finns utritade på vanliga kartor. Årets symposium samlade experter på små vattendrag, den bäcknära zonen och på skogsdiken från Sverige, Finland, Storbritannien och Kanada.

- Tanken var att öppna sinnena för nya synsätt och frågeställningar genom att försöka kombinera två olika perspektiv. Kopplingen mellan de artificiella vattendragen och de naturliga – hur ser den ut? Vad har de gemensamt och vad är unikt?, säger Hjalmar Laudon, som leder forskningen i Krycklan.

Små men viktiga bäckar

Forskarna är eniga om att små vattendrag har stor betydelse lokalt, då de bildar den viktiga kontaktytan mot marken. Men de har också en viktig betydelse nedströms då vattenkvaliteten i de större vattendragen skapas av många små vattendrag som läggs ihop med varandra. 85% av vattendragens totala längd utgörs av små bäckar vars avrinningsområden är mindre än en kvadratkilometer.

- Mycket talar för att det är ett misstag att bara skydda större vattendrag nedströms. Då missar vi att skydda viktiga ekosystemtjänster, säger Lenka Kuglerová, tidigare verksam vid Umeå universitet och SLU, men nu vid University of British Columbia.

Den sammanlagda effekten av många små vattendrag är avgörande när det handlar om miljöpåverkan, som sedimenttransport och kvicksilverläckage som kan orsakas av körning över och nära vattendragen.

Lenka Kuglerovás forskning handlar om hydrologiskt anpassade kantzoner, ett koncept som diskuteras i bland annat i Sverige. Ett bättre skydd av vatten och natur uppnås genom att lämna bredare zoner vid utströmningsområden, där marken är mer känslig för skador och där de biologiska värdena är högre, och smalare zoner där inget vatten strömmar ut. I dessa zoner bör all körning förbjudas.

Efterlikna naturlig störning

Idéerna sammanfaller väl med Dave Kreutzweiser from Canadian forest service och UBC-professorn John Richardsons koncept ”emulating natural disturbance”. De var bägge på plats under Krycklansymposiet för att delta i diskussionerna och presentera sina tankar.

”Emulating natural disturbance” går ut på att efterlikna naturliga störningar kring vattendrag. Brand, stormar, insektsangrepp och andra skadegörare skapar en heterogen skog längs vattendragen, där krontaket ibland sluter sig över vattnet och ibland öppnar sig. Under 2016 forskar Lenka Kuglerová på University of British Columbia med John Richardson för att utveckla idéerna gemensamt.

- Vi tror att den optimala strategin för att designa kantzoner bygger på att kombinera hydrologiskt anpassade zoner och zoner som efterliknar resultatet av naturliga störningar, säger Lenka Kuglerová.

Att aktivt skapa heterogena kantzoner innebär kanske att ett visst virkesuttag kan ske även i de lämnade zonerna.

- Diskussionerna under symposiet landade i att det kan vara dags att ompröva fördelningen av skyddsbuffertar mellan de små vattendragen och de större. En ny strategi som borde testas är att satsa mer på skyddet av små vattendrag och tillåta en del kompromisser nedströms, säger Lenka Kuglerová.

Båda de beskrivna koncepten kräver mer detaljplanering än standardiserade kantzonsbredder. Detta kommer att bli allt lättare att utföra i och med de hydrologiska kartor som utvecklas bland annat av forskare vid SLU. Med dessa blir skogens små osynliga bäckar lättare att se.

Diken inte samma som bäckar

Hur är det med diken? Är de människoskapade bäckar? Eliza Maher Hasselquist skrattar och berättar att de under forskarworkshopen ställde frågan för att pröva tankarna. Reaktionerna från de deltagande forskarna blev starka – nej, självklart inte. Eliza Maher Hasselquist, SLU, är ekolog och forskar bland annat kring hur vi ska tänka kring dikesskötsel.

Små bäckar och diken har en del gemensamt. De finns inte utritade på kartorna, men de bidrar till den ackumulerade effekten nedströms.

Det finns förstås en hel del som skiljer diken och bäckar åt. I extremfallen är det enkelt att se skillnaden. Ett dike är skapat av människan för att dränera till exempel en myr och med ett tydligt syfte – att öka skogens ekonomiska värde. En bäckfåra med sin bäcknära zon är ett ekosystem som utvecklats under lång tid. Det är vid bäckarnas utströmningsområden som skogens hotspots hittas och där variationen av arter i skogen är som allra störst.  Men det finns också bäckar som rätats ut på konstgjord väg och diken som växt igen och börjar anta ett naturligt tillstånd.

Den lilla skogsbäcken skyddas i idealfallet med en buffertzon där körning med maskiner undviks.  I skogsdiket vill tvärtom skogsbrukaren ibland restaurera den hydrologiska funktionen genom att gräva och rensa bort vegetation i förhoppning om att det ska öka avkastningen från skogen.

- Anledning till att vi tittar noggrannare på diken är helt enkelt efterfrågan på mer kunskap och riktlinjer från praktiker, säger Eliza Maher Hasselquist, som inventerat diken och deras funktion i Krycklans avrinningsområde.

Många diken verkningslösa

Det visar sig att 25% av alla diken i det undersökta området har ett avrinningsområden på under 0,4 hektar. De saknar förmodligen funktion och är knappast meningsfulla att underhålla. Ytterligare 20% av dikena som Eliza Maher Hasselquist undersökt finns på väldränerade jordarter, till exempel sandmark, där diken knappast tillför något. Att diken utan funktion förekommer kan delvis ha sin förklaring i att de tillkom under 30-talets beredskapsarbeten, där ersättning gavs per meter grävt dike.

- Att strunta i att restaurera ett dike som saknar funktion är alltid en bra miljöåtgärd, säger Eliza Maher Hasselquist. Men när det gäller diken där det faktiskt rinner vatten så blir det en avvägning mellan möjlig vinst och risken för negativ miljöpåverkan.

Nya hydrologiska kartor och annan ny teknik som mobilappar som utvecklas idag kommer att göra det lättare att identifiera diken i en snar framtid.

- En insikt vi gjorde under workshopen var att förekomsten av diken bör tas i beaktande vid planering av skyddszoner för mindre vattendrag, säger Lenka Kuglerová.

Hjalmar Laudon summerar diskussionen.

- Det kokar ner till frågan om när ett dike blir en bäck? Och när ska ett dike behandlas som ett vattendrag? Den frågan är väl lite av pudelns kärna i den här diskussionen.

Framtidsfrågor för forskningen om diken och vattendrag handlar bland annat om klimatförändringarna. Kommer förändrade nederbördsmönster att förändra vår syn på diken? Kommer ett varmare klimat att påverka utsläpp av växthusgaser i dränerad mark? Det saknas inte intressanta och viktiga forskningsfrågor för framtiden.

Hjalmar Laudon, professor i skogsmarkens biogeokemi är en arrangörerna av Krycklansymposiet. Foto i bildspelet: Meredith Blackburn
Hjalmar Laudon inleder det 13de Krycklansymposiet.
Mingel under Krycklansymposiet.
Över kaffekoppen knyts kontakter.
Mingel och nätverkande på Krycklansymposiet.
Bland deltagarna fannsmånga från myndigheter och företag.
Över 80 personer deltog under årets Krycklansymposium.