Fakta:
FÖRDJUPNING: Stora skillnader i spridningsförmåga
En viktig orsak till att antalet typiska skogsväxtarter, liksom artsammansättningen, påverkas av lövskogsplanteringarnas ålder och isolering är att arterna har väldigt olika spridningsbiologi. När forskarna undersökte artegenskaper som kan kopplas till spridningsförmåga fann de att det fanns fler högväxta arter och arter med anpassningar för långdistansspridning i unga och isolerade planteringar. Däremot fanns det färre arter med tunga frön eller vegetativ spridning (rhizom, utlöpare) i dessa planteringar.
Vissa typiska skogsarter finns redan på plats efter 10–15 år när krontaket börjar sluta sig i den unga skogen. Två exempel är ormbunkarna träjon och skogsbräken, vars små sporer lätt sprider sig över stora avstånd. Orkidéer har mycket små frön som lätt sprids med vinden och till exempel skogsknipprot hittar man ofta även i riktigt unga planteringar. Även många av våra bredbladiga lundgräs är bra på att snabbt etablera sig i ny skog, förmodligen för att deras frön lätt fastnar i pälsen på olika däggdjur som sedan kan sprida dem över stora avstånd. Detsamma gäller för de örter som har frön med små krokhår, som myskmadra och stor häxört.
Arter med bärfrukter verkar inte spridas lika effektivt som sådana med vidhäftande frön, men ibland hittar man en liten fläck med liljekonvalj, ekorrbär, ormbär eller storrams långt från närmaste äldre förekomst. Detta tyder på att fåglar ibland äter deras bär och sprider fröna med sin spillning över längre avstånd.
Flera andra arter har frön som sällan sprider sig över långa avstånd. Dessa söker man oftast förgäves efter i nyplanterad ädellövskog, och ibland har de inte etablerat sig ens 100 eller 200 år efter att skogen har anlagts. Särskilt ny skog som helt omges av öppen mark förblir i regel ganska fattig på dessa arter, medan de flesta av dessa svårspridda arter långsamt vandrar in i en plantering om den har anlagts direkt intill en artrik gammal ädellövskog. Bland de svårspridda arterna märks särskilt de med stora frön som sprids med olika arter av skogsmyror. Hit hör många av de tidiga vårblommorna, som sipporna, nunneörter, lungört, samt skogs- och lundviol. Även arter som främst sprids vegetativt med utlöpare hittar sällan till isolerade planteringar, men vandrar sakta in i nya planteringar som ligger intill äldre skog, till exempel gulplister, buskstjärnblomma, lundarv, lundslok och skogsbingel.
Lövskogar som hade planterats i direkt anslutning till äldre skog, koloniserades i stort sett av alla typiska skogsväxter, oberoende av deras spridningssätt. Även här var dock spridningshastigheten in i bestånden långsammare för myrspridda arter. Antalet typiska skogsarter närmade sig artantalet i gamla lövskogar efter 60–80 år om de inte var isolerade.