Hoppa till huvudinnehåll

Livet under ytan

Från vår mänskliga horisont speglar sig tall och björk i en svagt krusad och stilla flytande vattenyta vid södra udden i Kullberg. I torrfåran längre norrut ser vi sipprande vatten mellan nakna block och stenar. Men även den minsta lilla bäck kan gömma en elritsa! Och även om inga vilda laxar längre simmar uppför Sveriges tredje största älv så leker andra fiskar under ”spegeln”. Idag gör vi en djupdykning i Ångermanälven. Välkommen ner under ytan - och ut på fiskafänge anno 1874! 

 

Året är 1874. Ett av ”storåren”. De extremt laxrika år då skrönorna berättar att laxen på sin vandring från havet till lekplatserna stod så tätt nedanför forsarna i Ångermanälven att det inte ens gick att få ner en metkrok mellan dem.

På en hal brygga vid Nässeforsen står Vilhelm Johansson med laxsnaran beredd; ett fiskeredskap som tycks ha varit unikt för Ångermanälven och systerflödet Faxälven. En ringformad snara av tvinnad järntråd försedd med ett blysänke och fäst vid ett långt, starkt spö. Snaran sänktes ner i vattnet med öppningen tvärs över strömmen på de ställen just nedför ett vattenfall där laxen vilar och tar sats inför sina kraftfulla hopp uppför forsen.

 

Nässeforsen-DigitaltMuseum-880-600.jpg

Nässeforsen ca. 1910. Fotograf okänd.

 

Vilhelm söker av vattnet, försöker lokalisera fisken, och plötsligt har han fått en stor lax i snaran. Fisken sliter honom ner från bryggan och ut i den virvlande strömmen. När fisken simmar ut mot djupare vatten tvingas Vilhelm släppa taget om spöet och ta sig i land. Laxen fångas ett par dagar senare flera kilometer nedströms, vid full vigör och fortfarande med snaran runt kroppen.  

Anno 2022. Inga hemvändande laxar kommer att vila i det virvlande vattnet nedanför brusande forsar. Inga vilda laxar kämpar sig från havet upp mot lekområdena högre upp i vattendragen. All lax som vandrar upp i Ångermanälven idag är odlad och utsatt, och längre än till kraftverket i Sollefteå, sju mil från havet, tar de sig inte. Här finns ingen fiskväg. Laxens stoppas av dammluckorna. Och det gör också andra fiskarter som vandrar mellan hav och sötvatten: som havsöring, ål och nätting (flodnejonöga).

Så om någon av de älgar som nu simmar över älven vid Kullberg skulle snorkla, eller undra vilken fisk som nafsade den i bakhasorna, vilken sorts fisk skulle det kunna vara?

Under förra årets SVT-sändning i Den stora älgvandringen kunde tittarna se en räv som just fångat en fisk vid Näset. Troligen en öring, bedömer SLU:s fiskexperter. Fisken har den för laxfiskar typiska fettfenan, och den har kvar sin mörka lekdräkt från fjolårets lek.

 

Räven-SVT-skärmklipp-880-600.JPG

Foto: SVT

 

Öring, den stationära som lever hela sitt liv i sötvatten (alltså inte havsöring), tillhör de arter som är vanliga i Ångermanälven. Även om människan har påverkat älven kraftigt, först genom att rensa och dämma upp för timmerflottningen och sedan genom att bygga ut vattenkraften, så finns det en del strömmande partier kvar där de rinnande vattnens specialister leker och regerar.

Oring-JörgenWiklund-880-600.jpg

Foto: Jörgen Wiklund

För öringen kostar det kraft och energi att stå i strömmen, men i gengäld strömmar maten förbi och hotet från rovfiskar är mindre. Helst vill öringen hitta en lugnare plats bakom ett stenblock eller en trädstam att ligga i bakhåll i, och lekgrus att lägga sin rom i. Tyvärr är det just de miljöerna som människan gjort allt för att få bort. Älven rätades ut och rensades på sten för att timret skulle få fri lejd nedströms och kvar blev ett ofruktbart salsgolv. De strömmande vattnet dämdes upp och tämjdes för att vi skulle få elektricitet.

Träd som speglar sig i vatten

Foto: Anders Asp

Vi ser ett vackert vattendrag, men under ytan är miljön kraftigt påverkad.

Grundare områden i strömmande vattendrag inventeras med elfiske. Fisken attraheras och bedövas med en speciell elstav, samlas in med en håv och kan efter att den registrerats och mätts släppas ut levande och oskadd i vattnet. I Sverige har det genomförts mer än 70 000 elfisken, som alla finns samlade i den nationella databasen SERS (svenskt elfiskeregister), som SLU är datavärd för.

Under 2014 genomfördes två sådana elfisken vid Gulsele kraftverk, strax nedanför den torrfåra där vi vet att de märkta älgarna Jokern, Ärrade damen och Trygga mamman under tidigare vandringar valt att passera älven. De fångade fiskarna är få, men typiska för den här miljön; elritsa och stensimpa.

 

Elritsa__08A5876_JörgenWiklund-880-600.jpg

Foto: Jörgen Wiklund

 

Elritsan (Phoxinus phoxinus) kan faktiskt lätt förväxlas med en ung öring med sin långsträckta kroppsform och grönskimrande färgteckning. Ett enkelt sätt att skilja arterna åt; elritsan saknar fettfena. Den är inte heller en laxfisk utan är en cyprinid, alltså av samma familj som mört och braxen. Helst hänger elritsan i kalla och syrerika vatten och den är vanlig i åar och bäckar. I strömmande vatten – som nedanför Gulsele kraftverk – uppträder den ofta ensam, men lugnare vatten är den sällskapssjuk och lever i stim.

 

 

Stensimpa-JörgenWiklund-880-600.jpg

Foto: Jörgen Wiklund

 

Stensimpan (Cottus gobio) gömmer sig gärna på steniga bottnar i strömmande vatten, och under en sten gräver också hanen ett grottliknande bo när det är dags för lek under senvåren. I det lägger honan sina ägg och sen får hanen snällt stanna vid boet och fläkta friskt vatten över äggen tills de kläcks efter 2-4 veckor.

 

Kanske leker stensimpor mellan klövarna på de älgar som gör det nordligare vägvalet, närmare Gulsele, nära torrfåran? De älgar som simmar över det lugnare selet i Kullberg lär dock inte stöta på någon bottenlevande simpa, men kanske en abborre eller en gädda. Arter som har gynnats på bekostnad av strömlevande fisk som öring och harr när älvar dämts upp.

Vi slutar där vi började. Med den närmast ikoniska laxen. Den som år 1874 drog med sig Vilhelm Johansson ut i Nässeforsen. Den som ända fram till slutet av 1800-talet kunde passera ökänt vildsinta, och då ännu otyglade, Nämforsen. Nu simmar inte längre några vilda laxar uppströms Sollefteå i Ångermanälven, en förlust som drabbat många Norrlandsälvar på grund av människans framfart.  

För att kompensera för det förlorade fisket på vild lax har man istället satt ut odlad lax. Johan Östergren är laxforskare på SLU, och har studerat hur de här utsättningarna har påverkat den svenska laxen genom att jämföra DNA i 100 år gamla laxfjäll med fjäll från dagens lax.

- Vi såg tydliga genetiska förändringar i de flesta laxbestånd, och laxarna i Östersjön är mer genetisk lika nu än de var för ett sekel sedan. Den här ökade genetiska sammanblandningen kan få långsiktiga negativa konsekvenser för de vilda laxbestånd vi faktiskt har kvar och göra dem sämre rustade att klara framtida miljöförändringar.

LÄNKAR och KÄLLOR

 

Kontakt

Johan Östergren, forskare
Institutionen för akvatiska resurser, Sötvattenslaboratoriet, SLU
johan.ostergren@slu.se, 010-478 42 62, 070-346 14 29                    

Sofia Bureborn, kommunikatör
Institutionen för akvatiska resurser, SLU
sofia.bureborn@slu.se, 010-478 42 15

Foto (bilden överst på sidan): Bent Christensen, azotelibrary.com

Publicerad: 28 april 2022 - Sidansvarig: sofia.bureborn@slu.se
Loading…