Utmaningar när Sveriges urbana ekosystem ska restaureras

Urbana ekosystem definieras som grönområden och vatten inom städer, mindre städer och förorter och innefattar träd, buskar, gräsmattor, villaträdgårdar, alléer, lavar, mossor, sjöar, vattendrag, stränder med mera. Dessa platser är viktiga livsmiljöer för biologisk mångfald.

– Restaureringen av våra urbana ekosystem är viktig inte bara för biologisk mångfald utan handlar även om människors hälsa och välbefinnande. Man pratar om inkluderande och hållbar urbanisering – hur bygger vi städer som förutom att bevara biologisk mångfald också drar nytta av de ekosystemtjänsterna som följer med det, säger Torbjörn Ebenhardt, forskningsledare på SLU Centrum för biologisk mångfald.

Ekosystemtjänster kan vara minskade risker för översvämningar, ett välreglerat lokalklimat, stärkt vatten- och luftfiltrering, förmåga att begränsa klimatförändringar samt ökad rekreation och högre välbefinnande för invånare.

Gränsdragning för urbant ekosystemområde

151 av Sveriges 290 kommuner har så pass hög urbaniseringsgrad att de omfattas av restaureringsplanen. (Städer som redan har stor andel grönytor och trädkrontäckning kan komma att räknas bort – gränsvärdena är 45 procent grönytor och 10 procent trädkrontäckning.)

En av de främsta utmaningarna nu är att fastställa hur stor del av kommunytan som ska ingå i restaureringsplanen. Det är upp till varje medlemsstat att besluta om avgränsningen. Boverket, som är den myndighet i Sverige som leder arbetet med restaureringen av urbana ekosystem, har tre alternativ.

1. Hela kommunens yta (motsvarande 44 procent av Sveriges totala yta)
2. Tätort (motsvarande 1 procent av Sveriges totala yta)
3. Tätort med omland (motsvarande 2 procent av Sveriges totala yta)

– Det här är en av de stora knäckfrågorna. Vi kommer att behöva inspel kring hur vi ska resonera och vad de olika avgränsningarna kan få för konsekvenser. Dialog och transparens är ett krav i förordningen. Arbetet är långsiktigt och vi är just nu i början. Därför behöver vi hjälp från de kommuner som berörs. Vad finns det för möjligheter och vad får avgränsningarna för konsekvenser, säger Ulrika Åkerlund, landskapsarkitekt på Boverket och ansvarig för dialog och delaktighet i projektet.

– Det blir också en utmaning att hantera de många markägare som behöver ta hand om och utveckla sina grönområden. Hälften av de urbana grönområdena ägs av enskilda personer och en tredjedel av offentliga institutioner. Vi behöver kartlägga vad som görs i dag och vad vi behöver göra mer av. Och hur vi kan prata kvalitet och inte bara kvantitet, säger Ulrika Åkerlund.

Ekologisk urbanisering i praktiken

Johanna Deak Sjöman, forskare vid Institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning på SLU, har i sina studier kartlagt vad lokala anpassningar i städer kan få för effekter på levnadsmiljön. Genom en 3D-modell kan hon prognosticera de effekter specifika planteringar får på det lokala klimatet.

– Träd har en viktig roll när det gäller värme i stadsmiljö, såväl på sommar- som vinterhalvåret. Ett område med mindre träd kan på sommaren uppnå en strålningstemperatur på 40 grader – medan det i ett område med äldre träd är 20 grader. Samtidigt kan för hög trädkronstäckning minska ventilationen. Den urbana planeringen kräver därför platsspecifika lösningar, säger Johanna Deak Sjöman.

I de platsspecifika lösningarna måste man även ta hänsyn till andra faktorer, som till exempel byggnadshöjder, ytors reflektionsförmåga och vinklar på gatustråk.

– Ofta ter sig de stora penseldragen från övergripande policys som självklara. Men när vi zoomar in på kvartersskala kan de vara svåra att översätta i praktiken. Stadslandskapet innehåller många komponenter. Vad vi gör på en plats kan påverkan en annan plats längre bort, säger Johanna Deak Sjönman och fortsätter:

– En annan viktig fråga är finansieringen. Att få startinvesteringar kan vara förhållandevis enkelt, men det är svårare att få en långsiktig budet för drift och underhåll. Det behöver vi för att förverkliga visionerna om ett utvecklat urbant ekosystem.

Tillfredsställande nivå till 2050

Hur utvecklingen av Sveriges urbana grönområden ska ske i praktiken – och vilka städer och landytor som berörs – återstår att se. Till 2050 ska vi ha uppnått en tillfredsställande nivå. Men vad är en tillfredsställande nivå? Och hur definierar vi den?

Torbjörn Ebenhardt menar att det är en svår fråga:
– Regeringen har lagt kraven på en minimumnivå. Samtidigt kan en kommun anta en högre ambitionsnivå än regeringen. Frågan är hur mycket vi vill åstadkomma.