Jordmånshorisonter

Organiska horisonter

De organiska jordmånshorisonterna bildas av växt- och djurdelar i mar­kens översta del genom nedbrytning främst av fall-, botten och mark­förna. En organisk horisont har som lägst 20 vikt-% organiskt kol, dvs. ca 35 vikt-% or­ga­niskt material.

Beroende på om nedbrytningen hämmats på grund av otillräcklig syre­tillförsel eller inte, skiljer vi på två typer av organiska horisonter; H-horisont och O-horisont (se punkterna 1 och 2 nedan).

Graden av nedbrytning av det organiska materialet kan variera alltifrån det stadium då processen just börjat – varvid man fortfarande kan se struk­turen av växtdelar m.m. – till det stadium då materialet blivit helt omvandlat till en strukturlös massa som i fuktigt tillstånd bildar en mörk­brun smet. Detta gör att man i vissa fall kan dela upp de organiska hori­son­terna i olika delhorisonter (Of- respektive Oh-skikt, se boxen "Humuslagrets indelning i humusformer" på den här sidan).

Ovanför den egentliga O-horisonten finns i regel:

• ett förnalager (L-horisont) bestående av döda växt- och djurrester, som är så svagt nedbrutna att de har kvar sin ursprungliga levande struktur

eller

• ett s.k. S-lager. Om fallförnan och/eller bottenförnan fastnat på levande mossor eller andra levande växter är det svårt att särskilja ett särskilt förnalager. I stället används då beteckningen S-lager, för detta skikt bestående av förna och levande gröna växter.

Dessa två lager (L och S) ingår inte i själva jordmånen.

Förnans gradvisa om­vandling till humus gör att det oftast blir en otydlig gräns mellan förna­lagret/S-lagret och den översta or­gani­­ska jordmånshorisonten (O).

1)   H-horisont

Nedbrytningen hämmas/har hämmats genom otillräcklig syretillförsel på grund av hög vattenhalt i markens ytliga lager under stora delar av vege­ta­tions­perioden. Typiska arter/artgrupper som med sin förna varit ut­gångs­material för humusbildningen är vitmossor, starr-, säv-, fräkenarter och vass, i viss mån även björnmossor. Oftast är mineraljordsinblandningen ringa.

I dagligt tal är en H-horisont oftast helt enkelt ett torvlager; märk dock att humusformen kallas Torvartad mår om Humuslagrets mäktighet är < 30.5 cm.

Om en jordmån med ett utvecklat H-lager dräneras artificiellt (t.ex. ge­nom dikning) behålls beteckningen H-lager så länge "torvkaraktären" består (det avgörande är alltså under vilka fuktighetsbetingelser humusma­te­ria­let har bildats).

2)   O-horisont

Nedbrytningen hämmas inte av hög vattenhalt mer än högst tillfälligt. En O-horisont bildas sålunda på naturligt väl­drä­nerade ståndorter. O-horisonten är vanligtvis ett mårlager.

O-horisonten kan delas upp i delhorisonterna Of (förmultningsskikt) och Oh (humusämnesskikt). En mer ingående beskrivning av dessa görs under Humuslagrets indelning i humusformer under Humusform.

Mineraljordshorisonter

Mineraljordshorisonterna benämns efter deras egenskaper till A, E, B och C. Övergångshorisonter skrivs AB och BC. För att ytterligare speci­fi­cera horisonternas egenskaper kombineras dessa beteckningar med ett suffix, t.ex. h (ackumulation av humus), s (ackumulation av sesk­vi­oxider, dvs. järn- och aluminiumoxider), g (gley) eller p (plöjd). Kom­bi­na­tioner som används är Ap, Eh, Bs, Bsh, Bh och Cg.

A-horisont

Denna kombinerade mineraljords- och humushorisont är i regel den över­­sta mineraljordshori­son­ten. Den består av humusblandad mineral­jord,där andelen mineraljord är större än 10 volym-%. Det organiska mate­rialet är väl nedbrutet. Hori­sonten kan i naturen bildas antingen med eller utan inverkan av grä­vande markdjur.

Om grävande markdjur saknas förkommer på sin höjd ett fåtal "svaga" aggregat, och horisonten är i allmänhet tunn (upp till några cm). Vid när­varo av grävande markdjur, främst vid riklig förekomst av daggmaskar, utbildas tal­rika, mer stabila aggregat, och horisonten blir tjockare. Mellan agg­­­re­ga­ten finns ett förgrenat nät av grova porer. Inom aggregaten finns där­­till en mängd finare porer.

Ap-horisont

En humusblandad mineraljord bildas också genom människans plöj­ning av mark för jordbruksändamål; denna humusblandade mine­ral­jord (mat­jord) benämns Ap. Oftast är Ap-horisonten ca 20 cm tjock.

AB-horisont

I jordmånstyper med humusformerna Mull och Mulliknande moder kan gränsen mellan A- och B-horisonterna vara mycket diffus. Denna över­gångshorisont benämns AB-horisont.

E-horisont 

Urlakningshorisont (blekjordslager) i podsoler, oftast vit-askgrå. Horison­ten uppstår genom att mineralen vittras och de lösliga vittrings­produk­terna lakas ut. Främst vittringsresistenta mineral blir kvar, t.ex. kvarts.

Eh-horisont

I vissa fall kan E-horisonten vara humusinblandad och har då en smuts­grå-smutsbrun färg; en sådan horisont betecknas Eh.

B-horisont

En horisont som skiljer sig från A-, E- och C-horisonterna i färg och/eller struktur. B-horisonten är i svenska jordmåner oftast en anrikningshori­sont i vilken järn, aluminium och/eller humus anrikas. Ofta är B-hori­son­ten upp­delad i flera delhorisonter. För att ytterligare specificera egenska­perna i B-horisonten eller dess del­hori­sonter används beteckningarna Bs, Bsh och Bh.

Bs-horisont

En B-horisont där en podsoleringsprocess resulterat i en tydlig an­rikning av järn- och aluminiumföreningar (rostgul/roströd/rostbrun färg), även kal­­­­­lad rostjord. Det är järnföreningarna som ger upphov till den röda färg­­­­tonen.

Bsh-horisont

Under vissa förhållanden bildas överst i en Bs-horisont ett svartbrunt skikt med kraftig humusanrikning – främst i jordmånstypen Podzol. Denna delhorisont benämns Bsh.

Bh-horisont

En B-horisont med kraftig humusanrikning. Färgen är ofta brunsvart och någon rostfärg syns inte. Denna typ av horisont finns framför allt i jord­måns­typen Gleysol.

BC-horisont

Diffus övergångszon mellan B- och C-horisonterna. 

C-horisont

Det av jordmånsprocesser i stort opåverkade underlaget/ursprunglig mi­ne­­raljord.

Cg-horisont

En C-horisont med gley-utfällningar.

Mer om jordmånshorisonter på Wikipedia (på engelska).