Ståndortskarteringens vegetationsdata

Provytetätheten är störst i söder och blir etappvis glesare mot norr. Vegetationskarteringen är således ingen yttäckande inventering och den kan inte ge en beskrivning av var och i vilken omfattning olika växter förekommer, utom i mycket generella termer.

Vanliga arter fokus för karteringen

Vanliga arter som har stor utbredning fångas lätt in av karteringen, medan mindre vanliga och sällsynta arter med speciella miljökrav med största sannolikhet hamnar utanför provytorna. Utsagor om dessa arters utbredning blir därför mycket osäkra.

I MarkInfo har vi därför koncentrerat oss på de mer allmänna växterna. De få uppgifter som ändå finns om mindre vanliga arter kan emellertid ha ett visst värde för att påvisa eventuell förändring då man återkommer till samma yta.

Kartering av kärlväxter, mossor och lavar

Vid karteringsomgången 1983-87 noterades ca 70 arter och artgrupper av kärlväxter, mossor och lavar, vilket utökades till ca 230 för karteringen 1993-2002. I denna kartering ingår också ett antal arter av trädstamlevande lavar.

Mångfaldskarta på 230 arter

Erfarenheten hittills är att det är mindre meningsfullt att beräkna vegetationsmångfald på ca 230 arter och artgrupper och ännu mindre på 70 arter/artgrupper. Provytedata visar dessutom att nära hälften av provytorna bara hade en art.

Med denna begränsning har ändå en mångfaldskarta (se under Biodiversitet – Diversitetsindex) framställts som i stora drag visar på regionala skillnader. Sannolikt indikerar skillnaden i mångfald från provytedata också en verklig skillnad.

Förekommande arter kan jämföras med miljöfaktorer

Ett viktigt resultat från undersökningen är att flera vanligt förekommande arter kunnat jämföras med vissa miljöfaktorer, t.ex. humus-pH och kvävemängd, även om en osäkerhet finns på grund av att vegetations- och markkemidata inte är från samma provytor.