Växtsamhällen/vegetationstyper

Senast ändrad: 20 juni 2024
Närbild på ljusgrå lavar, foto.

För att få en översiktlig beskrivning av vegetationen i ett område kan den delas in i typer alltefter karakteristisk artsammansättning.

I en typindelning kan man betona de dominerande arterna, i en annan s. k. karaktärsarter, d.v.s. arter som, utan att vara dominanter, genom sin närvaro påvisar speciella miljöförhållanden och vanligen åtföljs av en typisk uppsättning andra arter. 

Uppdelning efter markfuktighet och näringsutbud i marken

Nordiska Ministerrådet (NMR) har gjort en uppdelning av vegetationen i typer för hela Norden, som främst bygger på dominerande arter i både trädskikt och undervegetation. Uppdelningen har huvudsakligen gjorts längs två gradienter; markfuktighet och näringsutbud i marken. Typerna har givetvis även en begränsad geografisk utbredning som beskrivs speciellt för varje typ. Skogsvegetationen delas in i huvudgrupper efter trädslagssammansättningen. Dessa är:

Barrskog Tallskog Lav-, ris-, sump- och örttyper
Granskog Ris-, ormbunks-, lågört-, högört- och sumptyper
Övrig barrskog  
Lövskog Björk- och aspskog Fjällbjörkskog: lav-, ris-, gräs-, lågört- och högörtstyper
Björkskog: ris-, gräs-, ört- och sumptyper
Aspskog
Bok- och avenbokskog Bok: ris-kruståtel, lågört- och högörtstyp
Avenbokskog
Ek-, alm-, ask-, lind- och ädellövblandskog  
Alskog  
Övrig lövskog  
Löv-barrblandskog                                         Lav-, ris-, gräs-, ört- och sumptyper  
Ung löv-barrblandskog (igenväxning av öppen mark)      

 

Dessa huvudtyper uppdelas ytterligare efter artsammansättningen.

Praktiskt underlag för markanvändningsplanering

Ministerrådets typindelning syftar i första hand till att ge ett praktiskt underlag för markanvändningsplanering, t.ex. i naturskyddade områden. Den har också visat sig användbar vid vegetationsinventeringar för miljöövervakning och övervakning av biologisk mångfald.

I skogsbruket finns ett behov att med ledning av lätt skiljbara karaktärer kunna bedöma markens bördighet eller produktionsförmåga. Detta gäller i synnerhet när tillväxten hos det befintliga trädbeståndet inte ger en rättvis bild av produktionsförmågan, som i de fall när beståndet är mycket ojämnt, skadat eller vanskött.

Markvegetationstyper

Ett bestämningssystem av boniteten med hjälp av ståndortsegenskaper har utarbetats av Björn Hägglund och Jan-Erik Lundmark, tidigare vid SLU. Tillsammans med information om klimat, jordart, jordmån och markfuktighet används vegetationen för att ge en indikation på markens produktivitet. Vegetationen klassificeras först i moss- eller lavtyp efter bottenskiktet (mossor och lavar).

Därefter klassificeras mosstyperna efter "överordnade markvegetationstyper", med hänsyn till utbudet av växtnäringsämnen:

  • Högörtstyp
  • Lågörtstyp
  • Mark utan fältskikt
  • Bredbladig grästyp
  • Smalbladig grästyp
  • Starr-Fräkentyp
  • Blåbärstyp
  • Lingontyp
  • Kråkbär-Ljungtyp
  • Fattigristyp