Slutet på bete och bränning

Under 1800-talet infördes nya jordbruksmetoder som gjorde det möjligt att minska på utmarksbetet och odla upp en del ljungmarker. Även införandet av konstgödning innebar att betestrycket på ljungmarkerna minskade.

Sten Selander beskriver ljunghedens försvinnande i sin bok "Det levande landskapet i Sverige" från 1955:

"Ingenstans har ljunghavet längre den fria horisont som gav det halländska landskapet sådan storhet och vidd och tillsammans med ljungens skiftande färg - brun med dragning i rött och olivgrönt på vår och försommar, dovt rödviolett på höstkanten - skapade dess fattiga, gripande storhet."

Mästocka 1930, foto Mårten Sjöbeck

 
Mästocka 2008, foto Engman 

Havreexport minskar behovet av ljunghed

Ökad internationell efterfrågan på olika jord- och skogsprodukter var också en viktig faktor bakom ljunghedarnas återbeskogning. Havre var dåtidens drivmedel och alla hästar som skötte transporter i industristäder som London krävde havre.

Då den ryska exporten av havre till England upphörde under Krimkriget 1853-1856 öppnades en ny exportmarknad. Det halländska jordbruket fick ett rejält uppsving under några årtionden, vilket gjorde att bönderna blev mindre beroende av sina betesdjur.

Ljungbränning

Ljungbränningen och skogens försvinnande sågs inte som ett problem bland allmogen. Ljunghedarna betraktades istället som värdefulla och oersättliga betesmarker. Med jämna mellanrum måste ljungheden brännas för att föryngra riset. Bränningen gjorde även att gräsinslaget på betesmarkerna ökade. Ljungen skulle brännas innan kraftigare stammar hade hunnit bildas, vilket betydde ungefär mellan vart femte till vart tionde år. Väntade man längre kunde branden bli för stark och kunde förstöra ljungens rötter. Bränningen utfördes främst under våren och försommaren då marken fortfarande var fuktig.

Ljungbränning april 1930. Korup, Östra Karups socken, Höks härad, södra Halland (ligger numera i Skåne län), foto Mårten Sjöbeck