Biologisk bekämpning av rotröta

Senast ändrad: 14 april 2021
En stubbe med grön snittyta, foto.

Rotröta är den ekonomiskt viktigaste skadan i svensk skog. Av alla avverkade granar är idag 15 % drabbade av röta. Idag används en biologisk bekämpningsmetod där sporer av pergamentsvamp sprayas på avverkningsstubbar för att hindra rottickan från att få fäste.

Rottickans infektionsvägar, genom färska stubbytor och via rotsystemen in i angränsande träd, har varit kända sedan 50-talet. Dessa insikter gjorde det möjligt att försöka begränsa spridningen genom att behandla stubbarna i samband med gallring eller avverkning.

Tidigare metoder hade negativ inverkan på miljön

Den första framgångsrika metoden gick ut på att kemiskt behandla stubbytan med urea eller bor för att höja pH-värdet och förhindra svampsporerna från att gro. Metoden blev kommersiell i slutet av 80-talet och var en effektiv behandlingsmetod, med något högre effektgrad på tall än gran, men hade samtidigt en viss negativ inverkan på miljön runt stubben. Den är därför förbjuden idag.

Pergamentsvamp mot rotröta

Under 90-talet utvecklades istället den metod som idag är den enda godkända och dessutom den mest effektiva kontrollmetoden för att minska spridningen av rotröta genom stubbytor. Det är en vattenlösning av sporer från pergamentsvamp, Phlebiopsis gigantea, som idag säljs kommersiellt under namnet RotStop.

Hindrar rottickan från att få fäste

Pergamentsvamp är en så kallad saprofyt, d.v.s. den koloniserar effektivt död ved, men den skadar inte levande träd. Den är också en antagonist mot rotticka, och förhindrar rottickan från att få fäste i stubben.

I stubbar som behandlats med RotStop omedelbart efter avverkningen har man beräknat  att mängden rotticka är 185 gånger mindre än i obehandlade stubbar. Av de stubbar som inte alls behandlas är ca 80 % angripna av rotticka tre månader efter avverkningen, jämfört med ca 30 % för de behandlade.

Det är dock viktigt att täcka hela stubben för att uppnå önskad effekt; pergamentsvampen sprider sig långsamt till icke täckta stubbytor och ger rottickan chansen att kolonisera. Om täckningsgraden minskar med bara 20 procent fördubblas mängden rotticka i stubben, medan mängden pergamentsvamp minskar till en sjundedel.

Andra svampar kan påverka effekten

Även andra svampar kan påverka effekten. Den vanliga klibbtickan exempelvis verkar vara en antagonist mot pergamentsvamp och försvåra dess kolonisering av stubben, vilket förstås ökar risken att rottickan kan leta sig ner i rotsystemet.

Det rekommenderas att behandla alla granstubbar i samband med gallring sommartid.


Kontaktinformation

Jan Stenlid, Professor
Institutionen för skoglig mykologi och växtpatologi
jan.stenlid@slu.se, 018-67 18 07

Sidansvarig: cajsa.lithell@slu.se